-
Bernie sex månader
Idag har jag varit mamma i sex månader och jag tänker att jag ska skriva lite om det.
Den 20.11 ramlade Bernard ut ur min kropp och föll med ett plask ner på britsen. Grå och miniliten var han och jag fattade verkligen ingenting. Vad hände nu? Är det där mitt barn? Gud så surrealistiskt. Jag tyckte faktiskt att det kändes overkligt väldigt länge. Det hela gick liksom inte in i mitt huvud och när andra skrev om enorm kärlek och meningen med livet och allt det där kände jag mest att…vad hände nu?
Googlade till och med om jag är psykopat vid något tillfälle för att jag kände mig så lugn. Grät inte en enda gång utan jag var glad och balanserad men inte alls översållad av känslor. Kämpade verkligen med det där, att liksom känna att jag hängde med i svängarna mentalt och oroade mig över om det alltid skulle kännas så orealistiskt. Som om någon skulle ta tillbaka honom snart? Som om jag bara skulle få låna honom lite.
Nu då, sex månader senare känns det annorlunda. ÄLSKAR DEN DÄR LILLA KILLEN. Vilket jag såklart gjorde innan också, men har har vuxit på mig, kommit innanför huden. Gett mig en ny mening med hela skiten och verkligen förvandlat mig till en softis. Skulle kunna göra vad som helst för honom. Vad som helst. Otroligt fin jäkla känsla det där, samtidigt som det tidvis också skrämmer skiten ur mig. För första gången i mitt liv är jag rädd för att jorden ska gå under. Har liksom till och med fått lite klimatångest på köpet. Något jag inte led så hemskt mycket av tidigare. Så kanske att bli mamma också gjort mig till en bättre person. Mer empatiskt kanske?
Innan jag blev förälder hade jag en hel del åsikter om hur jag skulle bli som förälder. Amma ville jag först inte alls, men bestämde mig för att ge det en chans. Lovade mig själv att jag inte skulle behöva amma mer än sex månader om det fungerade. Nu är han sex månader och här är jag och ammar ännu. Det som kändes som världens största grej innan blev världens mest normala grej? Jag tänker amma honom lite till, antagligen tröttnar han så småningom och så slutar vi naturligt. Jag hoppas på det.En annan grej jag tänkte (innan jag blev gravid) var att vi skulle dela 50/50 på föräldraledigheten och att jag skulle gå tillbaka till jobbet efter sex månader. Nu är att lämna B och börja jobba heltid det absolut sista jag vill göra. Jag är själv förvånad över hur bra jag trivs med att vara föräldraledig. Älskar det. Kan hända att jag om några månader/ett år bara längtar efter att få börja jobba igen, men just nu nej. Vill inget hellre än att vara hemma med honom. Han är så himla liten, det skulle vara så absurt att bara lämna honom nu.
Hur är det med er?
Tänkte ni något innan ni blev föräldrar som ni kände något helt annat med efteråt? -
När jag skulle laga förra årets trendigaste pasta
För ett år sedan lagade varenda jäkel i det här gulliga landet ugnsfestaostpasta (uunifetapasta). Något som flimrat förbi i mina flöden i tid och otid och som jag tänkt att DET DÄR, det ska jag laga en dag. Sen har jag glömt bort det, igen och igen. Men så idag när Niki meddelade att han absolut inte ville ha pasta utan äta en pizza och jag absolut inte ville ha en pizza utan pasta bestämde mig för att nu kör jag.
I och med att det här är ett finskt recept har jag tolkat det sådär som jag gör med det finska språket. Så gott som det går.
Man behöver:
1 fetaost
1 paket körsbärstomater
Olivolja
Salt, peppar
Chili
Vitlök
Pasta
Basilika
Det hela började bra. Jag glömde köpa både basilika och chili. Löste det problemet med att använda den torkade varianten. Ser såklart inte lika trevligt ut. Ni får stå ut. Placerade därefter fetan i en ugnsform (hade bara enorma) la i tomaterna, hällde på olja, skivad vitlök, chiliflakes , salt, peppar och satte in kalaset i ugnen 200 grader i tio minuter. So far so good. I nästa steg kokade jag upp pastavatten och slog på grillen på ugnen.
Sen grillade jag fetan ytterligare 15 minuter medan pastan kokade. Det gick sådär. Det skvätte olja som bara den, bildade rök som samlades i taket på lägenheten, drog i gång brandalarmet i sovrummet (det i vardagsrummet hade jag redan plockat ner, jag vet fy) och väckte min bebis som somnat för natten. Jaja. Niki som redan var skeptisk till min pastarätt blängde i vår rökiga lägenhet med sin pizza i famnen. Man får inte väcka hans barn med finsk ugnspasta. Den saken var helt klar.
Så med en rökig lägenhet, en vaken bebis åt jag denna småbrända pasta som saknade två ingredienser och såg lite blek ut.
Men god blev den ändå. Lovar.
Tänk vad fin den hade blivit med lite färsk basilika på.Men amningshjärnan kan ju inte lyckas med allt.
-
Bloggen
Kenza, Jonski och Dasha har alla in om den senaste tiden bestämt sig för att lägga sina bloggar på paus. På obestämd tid. En superstor, en mellanstor och en lite mindre finlandssvensk blogg har alla tagit samma beslut. Något de alla tre har gemensamt är att de alla bloggat längelänge. De två första fortsätter på andra kanaler medan min vän Jonski tar en paus från hela faderullan. Det här får mig såklart att tänka på bloggens framtid. Är bloggen fortfarande en plattform som uppskattas? Kommer den här typen av innehåll finnas om några år? Bör man vända sig till andra kanaler om man vill pyssla med innehåll eller blir bloggen i och med att det blir färre som orkar viktigare för de som orkar hänga kvar.
För min del är bloggen ingenting jag har planer på att lägga ner (har bloggat aktivt sedan 2011). Det är klart att jag har dagar då jag känner för att vara ”hemlig” men då bloggar jag inte heller. Likaså berättar jag inte allt om mitt liv eller min omgivning och på så sätt håller jag även en ”hälsosam” distans. Däremot kan jag känna, särskilt i dessa tider då man varken får umgås, resa, shoppa eller hitta på saker att det kan bli lite enformigt.
Så jag tänker fråga er. Vad tycker ni om med min blogg? Vad vill ni se mer av? Mindre av? Är bloggen något vi kommer att ha kvar i framtiden?
