För tio år sedan jobbade jag på en tech-startup (som knappt finns idag). Jag hade mitt eget lilla team, byggde upp nya marknader, köpte influencers (mycket youtube) och hade ett kontor att gå till varje dag. 2016 var även året då jag och Niki köpte vårt första gemensamma hem och Millahunden levde. Ett väldigt bra år. Lugnet före stormen. Så som det är när man jobbar med startups. Ibland är det jättebra och plötsligt jättedåligt. Fort kan det gå.

Mitt liv då och nu har en del olikheter. Men mycket av det jag drömde om då lever jag i idag. Det är bra att påminna sig ibland om att dåtidens drömmar faktiskt kan vara det liv man idag lever. Något man lätt tar för givet. Såklart finns det fortfarande många likheter mellan Lina då och nu. Men det är viktigt att ibland stanna upp och se på sitt liv utifrån. Tänk, vad bra det blev.

Så nu när jag är företagare, bygger, skapar och sätter upp framtida mål är det ibland bra att se tillbaka för att få mod till framtiden. Yes, we can. Uppmuntrar även er att en gång om året sitta ner med er själva.

Fundera ut:

• Hur vill du att ditt år ska kännas? Då menar jag verkligen kännas. Vill du känna lugn? Trygghet eller kanske omvälvande späning?
• Vad ger dig energi och vad tar energi?
• Har du några mål du vill uppnå? I så fall, vad skulle första steget för att komma dit vara?
• Hur vill du att dina relationer ska se ut?
• Finns det människor du vill se mer och mindre av?
• Hur är en bra vardag för dig?
• Vill du lära dig något nytt?
• Hur vill du fördela din tid?
• Skriv upp en drömdag. Ta en dag i september och skriv ner hur dagen ser ut.
  
  

Gör gärna det här på ett stort A3-papper. Om du vill vara extra kreativ så använd gamla tidningar och klipp och klistra in sånt som gör dig inspirerad. Kategorisera gärna in livet i familjeliv, hem, hälsa, vänner, resor eller vad annat som är bra kategorier för ditt liv. Ibland är det lättare att förstå sina mål när man ser dem framför sig på papper.

Lycka till.

Det börjar närma sig vår. Ja, okej. Vi är inte där ännu med tanke på den här vargavintern. Men vi har fått ljuset tillbaka. Morgonens första hundrunda görs numera inte i mörker och även hämtning av barn sker i dagsljus. Vi har kommit igenom den mörkaste perioden av året och det känns.

Jag blir alltid så inspirerad när ljuset återkommer. Lyckan att fotogafera i naturligt dagsljus, att få skapa utan det konstanta mörkret. Så ljuvligt. Jag var bättre på att omfamna mörkret före jag fick barn. Efteråt blev dagarna så mycket kortare och aktiviteter i mörker är begränsade. Men nu är vi förbi. Har även fått tillbaka lusten att springa. På med löparskorna och ut i snön.

Jag har än så länge inga löparmål i år och jag har faktiskt inte sprungit regelbundet sen maratonet i augusti. Men kanske jag borde ändra på det. Springa ett halvmaraton eller ett helmaraton vid något tillfälle. Är du sugen på att börja springa, så har jag skrivit ett inlägg om det tidigare: Att börja springa.

Ett steg i taget, hörrni.

Dessutom är jag sugen på att ordna tjejfest. Ett knytkalas med massor med skumpa.

Vår ändå. Peppigt!

Hej från Ingå. Här är vi på landet och hänger. Tacksamhet över att vi har ett sånt här ställe som vi kan åka till året runt. Ett varmt hus vid havet med alla bekvämligheter är ändå inget att ta för givet. Så tack farmorsfar Sigge som köpte stället (Som Louie är döpt efter i andra namn, Sigurd) och farmor, farfar som byggde vidare och nu mina föräldrar som renoverade huset till var det är idag.

Det här huset är mitt safe space. Finns inget ont i världen som kommer åt mig när jag är här. Här har jag spenderat alla somrar sedan min första sommar i livet. Här hade jag min andra dejt med Niki. Här har vi gift oss. Här bodde vi stora delar av pandemin. Ett hus var man är den man är. Inga konstigheter. Här är även mina barn året runt. Här skapas deras barndomsminnen på samma plats som jag och mina syskon, min pappa och min fasters. Fint.

Kika med morfars kikare. Livrädd att kikaren ska falla i bitar, som det mesta som mina älskade pojkar sätter tassarna på.

Exempel på det: Häromdagen frågade barnen efter en soppåse som de behövde för att samla skräp. Jag gav en vanlig platspåse och blev genast misstänksam. Äldsta sonen kommer med påsen en stund senare, fylld med något. Meddelar att det är 100% sopor i påsen, att jag absolut inte får se innehållet. Det är viktigt. Han trycker ner påsen i kökssopen. Är glad när han går därifrån. SÅ BRA ATT INGEN BEHÖVER VETA VAD SOM FANNS I, säger han glatt. Direkt när han förvunnit in i rummet med sin bror öppnar jag påsen. Där låg min Louis Poulsen-bordslampa i bitar. Jahapp. Sopor. Tydligen har lillebror lekt sönder den och storebror har försökt sopa igen spåren.

Hur som. Här i Ingå har det varit kallt. Klädde på Penny Millas gamla jacka och hon var inte jätteimponerad.

Det har lekts med alla mina och mina syskons gamla leksaker. Beundrar mina föräldrar för att de har hela leksaker sparade. Förstår inte hur de har lyckats? Är det mina barn eller har leksaker idag sämre kvalitet?

Det har ätits blodapelsin i alla former. HUR ÄR DET SÅ GOTT?

Det är den nya bryggans första vinter. Med tanke på hur liknande bryggor på ön mittemot klarat isarna har vår än så länge mått väldigt bra. Ligger var den ska även om bron ner är ovanligt brant i och med det låga vattenståndet.

Isarna i år är en annan kategori.

Har äntligen återtagit en av mina favoritsysselsättningar i livet. Pussel. Före barnen föddes köpte jag en hel del pussel av samma Pusselkonstnär, Jan Van Haasteren. Idag är jag med i en pusselklubb med över 140 stycken gemensamma pussel av samma skapare. Tack till min faster Madde för skapandet av klubben.