-
Sommarläsning 2026
Nu är det sommar och då är det dags att passa på att läsa sig igenom semestern. För mig ska sommarläsning vara relativt okomplicerad. Jag behöver läsa böcker som är lätta att komma snabbt in i igen efter att man blivit avbruten.
Här kommer mina tips:
Louise Strömberg – Arkesundserien
Jag har hittills bara läst de två första böckerna i serien, Där vildblommorna växer och Där havet glittrar.
Berättelser om vilsna kvinnor i 30-årsåldern som tar sig ut till skärgården och bygger upp sina liv på nytt är precis den typ av bryggläsning jag behöver för att varva ner. Myspys.
I den första boken möter vi Maya, medgrundare till en framgångsrik startup, som efter att ha blivit ordentligt bedragen flyr till Arkesund för att börja om. Där hittar hon nya vänskaper, nya intressen och ett lugnare tempo. Tillsammans med surtanten Siv rustar hon upp en gammal handelsträdgård och sakta men säkert börjar livet blomstra igen. I den andra boken möter vi den utbrända sjuksköterskan Lilly som flyr sitt stressiga jobb och sin manipulativa chef och tar ett sommarjobb på ett ålderdomshem i Akesund. Här möter hon Margareta och får en nystart.
Det finns även en tredje bok som släpptes nyligen. Den står på min läsningslista.
Bea Uusma: Vitön
Fortsättningen på Beas bästsäljare Expeditionen. Boken tar vid där den förra slutade och vi får följa med ännu djupare in i Beas besatthet av vad som egentligen hände med Andrée-expeditionen för 129 år sedan.
Bea har inte bara utbildat sig till läkare för att bättre kunna förstå de kvarvarande bevisen, utan har också sålt sin lägenhet för att finansiera en egen expedition till Vitön. Varför dog de på Vitön 1897, trots varma kläder och mängder proviant, innan de ens hunnit packa upp sina slädar?
Det är svårt att inte fascineras av Beas envishet och hur hon fortsätter att vända och vrida på teorierna kring ett av Sveriges största expeditionsmysterier. Vitön tilldelades Augustpriset för Årets svenska fackbok 2025.

Eleanor Buchanan – De fyra systrarna
Om du, precis som jag, kände en viss tomhet när Lucinda Rileys serie om de sju (eller egentligen åtta) systrarna tog slut, så är det här boken för dig. Man kan väl säga att den rider lite på samma våg.Precis som i Lucindas böcker får vi följa två parallella berättelser, en i nutid och en på 1930-talet. Vi möter Roz, som har lämnat Australien för att börja om, och när hon får syn på en målning i en antikaffär börjar en historia om familjehemligheter, gamla skotska legender och förbannelser att nystas upp.
En spännande och mysig bok att lyssna på. Att Gunilla Leining var uppläsare gjorde inte direkt saken sämre.

Belle Burden: Strangers
Belle berättar om sitt liv med man och barn, som på ytan verkar perfekt, tills hon en dag får ett telefonsamtal från en man som berättar att hans fru har en relation med Belles man. Livet vänds upp och ner och utan någon egentlig förklaring lämnas Belle att försöka pussla ihop sitt liv mitt under pandemins lockdown.
Hon skildrar skilsmässoprocessen, både de ekonomiska konsekvenserna och hur den påverkar henne psykiskt, samt vad som händer med relationerna runt omkring och hur barnen påverkas.
Jag lyssnade på boken via Spotify och tyckte om att få höra Belle själv berätta sin historia. Hon har en perfekt ljudboksröst.

Lisa Jewell: Inget av det här är sant
Jag har läst alla böcker av Lisa Jewell och det här är min favorit. Det jag älskar med hennes böcker är att de är thrillers utan deppiga poliser som tycker synd om sig själva. Här är det tempo från början till slut.
Podcast-profilen Alix och sömmerskan Josie upptäcker att de är födda samma dag, på samma sjukhus, och av en slump träffas de när båda firar sin 45-årsdag. Trots likheterna kunde deras liv knappast vara mer olika.
När Alix bestämmer sig för att intervjua Josie till ett nytt podcastprojekt blir hon allt mer indragen i hennes liv. Men Josie bär på hemligheter och snart tar berättelsen en betydligt mörkare vändning.

Michaela Von Kügelgen – Halsteröserien
Den finlandssvenska stjärnförfattaren (och min vän) Kugge har skrivit den perfekta sommarläsningen för oss som älskar skärgårdsmys.
I första boken, Sommar på Villa Hilda, får vi följa kändiskocken Louise och journalisten Thomas som tar sig an ett nyöppnat sommarpensionat långt ute i Stockholms skärgård. Båda är lite vilsna i livet och hoppas att projektet ska ge dem en nystart.
När de hittar en bunt gamla kärleksbrev börjar en historia från det förflutna sakta vecklas ut.Mysig, charmig och precis den typ av bok jag vill läsa i en solstol.
-
Våren, Korpo, Ingå, Didrichsens museum, körsbärsparken, dahlior och finbesök
Nu blir det ett väldigt långt inlägg här från våren som gått. Vi är i juni nu. Hur gick den här våren så fort? Jag vet inte. Det känns som om allt bara har flutit ihop. Bara försvunnit. Poff sa det.
Den här bloggen har haft tekniska problem. Har inte kunnat lägga till bilder på en evighet. Inget har laddats upp. Men till slut, efter att ha haft både min servers tekniker och mitt temas tekniker inloggade för att hitta problemet har det lösts sig. Skönt så här i efterhand att veta att hur mycket jag än försökte hade jag inte kunnat lösa det själv. Tänkte länge att det var för att den här bloggen är för gammal, för tekniskt icke-uppdaterad eller innehåller för många filer. Det problemet har vi haft tidigare. Men ja, tre IT-killar i Indien senare så var probelemt löst. KUL.
Jag har pysslat med mitt företag, livet med två barn, trädgårdstider, besök från Sverige, landeliv och vad mer?

Terrassen har tvättats. Men nu borde jag tvätta terrassen igen och olja om den. Behöver nästan fräscha upp den med mörkbrun olja varje år. Annars ser den lite dassig ut?

Jobbat en hel del med kampanjer för mitt företags kund, Skinome. Färsk hudvård skapad av författaren till boken Hudbibeln, doktor Johanna Gillbro. Enkel hudvård i få steg utan onödiga tillsatser och där man jobbar med hudens egna mikrobiom.

Haft bästisarna Frida, Hanna och Martina från Värnamo på besök över för en helg. Vi hann med långa middagar, vinluncher, häng på stan och broöppning.

Vi har fått en ny bro. Finlands längsta som numera är en del av min cykelväg till stan. Vi bor på en liten ö som heter Tammelund och vår grannö Degerö (som är väldigt mycket större) har nu efter många års bygge äntligen fått en till väg till och från ön. Kul för oss öbor.

Vi åt raclette, så som man tydligen gör när man hälsar på mig.

Valborg firades långt ut i skärgården. Efter lite om och men gick varvet med på att sjösätta båten och vi kunde åka ut till holmen för säsongsöppning.

Vi hade en dundertur med vädret. Det var både varmt och soligt.

Läste böcker, drack lite rosé, sov långa nätter.

Jag gillat att fira Valborg på landet. Fest i alla ära, men med småbarn tror jag vi alla uppskattar ett lugnare alternativ.

Alla var glada över att få vara tillbaka med alla roligheter och leksaker som man hade hunnit glömma bort under vintern.

Vi kommer att vara på holmen mer senare i sommar. Men det är alltid något extra pirrigt med att öppna upp för säsongen. Man vet aldrig vad som väntar en. Vissa år är det problem med vattnet, andra har en mus tagit sig in i ett hus eller som i år då bryggans kättingar fått stryk av de starka isarna och bryggan åkt upp på klipporna.

När man är ute på en ö är något av det svåraste att handla inför vistelsen. Tricket är att planera och försöka tänka ut varje middag ut i minsta detalj. Annars överhandlar man också måste släpa mat med sig hem igen. Något man inte vill med fyra timmars bilresa, två färjor och en båttur. Men grillmat är alltid bra.

Efter Valborg ute i skärgården var det dags att återgå till vardagen. Vi bor ganska nära Körsbärsparken i Kasberget och när körbärsträden slår ut gäller det att passa på att göra små cykelutflykter.

Det blir kanske lite väl mycket jippo i parken under blomningen för min smak, men om man är där på vardagskvällar innan den japanska högtiden börjar brukar det vara hyfsat lugnt.

Men fint är det. Tänk att det var först förra året jag lärde mig att japanska körsbärsträd inte får några körsbär. Hur visste jag inte det tidigare?

Hemma började tulpanerna blomma och i år överlevde förvånansvärt många vår granne, Haren. Förra året åt haren 98% av alla lökar.

Kanske något av det mysigaste i majmånad. Att en fredagskväll efter att barnen somnat smita ut med ett glas rosé i trädgården. Direktså sallad i pallkragar och rensa ogräset som hunnit komma upp. Pensionären i mig mår bra.

Pennyhunden vågar jag tyvärr inte ha lös längre på tomten. Hon får väldigt selektiv hörsel om vår granne Haren hoppar förbi. Så lång lina från Motonet (som tyvärr är värdelös och går sönder hela tiden) har varit tricket.

På Nikis födelsedag cyklade vi in till restaurangen Kuurna i Kronohagen för middag. Nikis mamma tog barnen över natten och vi fick en hel kväll + morgon för oss själva. Mys.

Alla förodlingar fick flytta ut på vår inglasade balkong när nätterna blev varmare. I år har jag 28 dahlior + förodlat krasse, luktärter och zinnia. Har även direktsått kryddor, sallad, asters, blåklint, solros och eternell.

Har även rosmarin och basilika i kruka på balkongen.

I år har jag även samlat stora stenar och byggt en ny skogsrabbat. Använt förmultnade löv som bas och ovanpå det jord och kogödsel. Smälter in fint i vår skogsträdgård.

Här har jag planterat ut dahlior och krasse i toppen. Är lite orolig att jorden är lite för grund med tanke på att jag har kartoner under alla löv och all jord. Funderar på om jag ändå kommer att behöva lägga till ett jordlager för att få mer höjd.

Jag förkultiverar alltid dahlior i plastpåsar. Planterar i april med bra jord och vattnar inte alls i början. Fördelen med plastpåsar är att du ser när knölen börjar bilda rötter, vilket sker långt före skotten kommer upp. När rötter bildas kan man börja vattna, men väldigt sparsamt. Jag gräver upp knölarna igen före den första ordentliga frosten. Något år har jag stått 05:00 på morgonen i snöstorm med en väntande flygplanstaxi och grävt upp dem i panik.

Helsingfors har inte varit direkt varmt i maj, men ganska soligt. Kvällar då jag cyklat hem över den nya bron har det varit så fint att få uppleva en helt ny utsikt.

Kanalen mellan Tammelund och Degerö, som så här års får besök av en hel del båtar. Roligast är alla turistfärjor med glada vinkande turister.

Själv har jag inte åkt kollektivtrafik på en evighet. Jag cyklar med lådcykeln fram och tillbaka vart jag än ska. Jag kan lämna och hämta barn på vägen, få med mig paket, jord, produkter eller personer som jag ska ha möten med.

I slutet av maj åkte jag och barnen till Ingå och hängde med min pappa som var där själv.

Superlugn helg tillsammans. Läste två biblioteksböcker, lekte med barnen, hängde med pappa och gick och la mig före 22:00 varje kväll. En sån där helg som var bra för mitt nervsystem som mått lite sådär den här våren.

Och Penny fick hänga med mina föräldrars hund Ally. Alla glada.

Tillbaka i stan tog jag med mig Jonski på vernissage på Didrichsens museum på Granö.

Vi fick vara med och inviga den nya utställningen med klassikern William Morris. Tips till alla mönsterälskare där ute.

Annars har det varit mycket vardag. Har varit lite mer på mitt kontor. Märker att jag mår bättre när jag är bland andra människor. Gillar också att jobba hemma, men när den här våren varit lite tuff behöver jag miljöomväxling.

I helgen som kom och gick hade vi vänner med barn på besök. Den första terrassmiddagen med gäster för i år. Barnen hade plockat syrener och vi fyllde vas efter vas.

Hej T&E, ni är bäst.
Det var allt för det här långalångalånga inlägget. Tekniken fungerade hyfsat. Plus i boken. -
Resa med barn till Frankrike
Titta vilken SEO-bra rubrik jag drog till i det här inlägget. Kul för er som tror att det är SEO jag sysslar med i mitt bolag. Är faktiskt väldigt dålig på SEO och kanske därför extra fascinerad över förändringen inom den biten just nu i och med att AI tar mer och mer över sökningar.
HUR som. Det här inlägget ska inte handla om SEO utan om något mycket roligare. FRANKRIKE.
Finns det något roligare än en resa dit?
Min svärmor Gaby har förstått sig på det här med hur man ska leva. Hon är i Finland på sommaren och i Frankrike på vintern, ett väldigt bra koncept. Ska kopiera det en vacker dag.
I början av april fyllde Gaby jämt, så vi åkte dit med hela familjen för att fira. Niki och Bernie åkte iväg en fredag och jag och Louie tisdagen därpå. Niki passade på att springa Saint-Tropez-maraton (igen) och jag och Louie inväntade mina föräldrar i Ingå under tiden innan vi lämnade Penny där och flög efter.

Första natten spenderades vid havet i Gabys lägenhet i Théoule-sur-Mer. Barnen var glada att se varandra igen och firade med att plaska i en kall pool. Men pool som pool.

Jag och Gaby tog en lång hike i bergen och beundrade utsikten och alla blommande träd.

Gick även förbi Pierre Cardins kända bubbelhus. TUR för mig att jag skulle få uppleva ett ännu mer ikoniskt sådant från insidan några dagar senare.

Gaby, min kära svärmor. Jag har tur som har fått Gaby i mitt liv. Så smart, rolig, snäll och kul person är verkligen inget jag tog för givet att få i livet som svärmor. Förutom familjemedlem är hon en riktigt nära vän som alltid peppar, hejar och bryr sig. En farmor som alltid går all in. Grattis, Gaby. Du är bäst.

Det dracks en hel del rosévin under resan. Men det första glaset på en balkong i ett nytt klimat är kanske det bästa?

Så blev det ny dag och vi åkte till Cannes, mötte upp andra familjemedlemmar och körde därefter upp till Valbonne där Gaby hyrt ett “litet” hus.

Sen anlände Nikis alla syskon med barn och plötsligt var det lilla huset fullt. Nitton personer i ett hus i Valbonne med två pooler, gym och bio. Inte så tokigt.

Kände mig väldigt hemma i det här huset.

Det här var vårt sovrum (hej väskkaos). Alla sovrum hade eget badrum och flera rum hade egna terrasser/balkonger.

Kusinerna som numera bor i olika länder (Finland, Nederländerna och Österrike) var så glada att se varandra igen. Lyckan med shorts, varmt väder, kusiner och att kunna leka ute och inne från morgon till sen kväll.

Så blev det Gabys födelsedag. Vi firade henne med presenter på sängen och därefter åkte vi till originalbubbelhuset: Maison Bernard.
Maison Bernard i Théoule-sur-Mer är ett av de där husen som inte riktigt känns som ett hus. Mer som en idé som fått ta form i landskapet. Ser lite ut som Barbapappas hus, på 800 kvadrat.Det skapades av Antti Lovag (som var halvfinsk) under 60- och 70-talet, och är ett av de mest ikoniska exemplen på organisk arkitektur. Men det som gör det så speciellt är inte bara formen, utan sättet det kom till. Det tog över tio år att bygga, och Lovag bodde själv på platsen under hela processen. Han levde där, formade det, justerade det. Det är ett hem som vuxit fram snarare än ritats.
Allt är mjukt. Rundat. Inga skarpa hörn, inga tydliga gränser. Rummen flyter in i varandra, och till och med badrummen är tänkta som sociala ytor, inte något man gömmer undan. Det säger ganska mycket om hur hela huset är tänkt att användas.
Delar av huset är byggda direkt in i berget, och poolen består av naturligt berg snarare än en tydligt markerad konstruktion. Det gör att arkitekturen nästan försvinner in i omgivningen. Som att huset alltid har varit där.
Samtidigt finns det en tydlig tanke kring hur man lever tillsammans. Familjens tre barn fick varsin egen del, med eget gästrum, men med full tillgång till resten av huset. Man förstår inte hur stort det är när man börjar visningen. Det bara växer fram allt eftersom. Genomtönkt.
I och med att huset är en privatägd familjebostad fick vi under visningen varken fotografera, gå på toaletten eller röra något. Herregud, vad jag saknade min kamera, men det var kanske en nyttig upplevelse det också. Ni som nu funderar på hur min sexåring och fyraåring klarade en miljö med färgglada skojiga trappor och möbler man inte fick röra. Dom fick helt enkelt stanna kvart i huset med Niki och en jämngammal kusin. Tur för huset.
Efter vår privata visning kom vi bara uppför backen och ut från grindarna innan vi fick punka på en bil.
Medan min svåger väntade in vägteamet från hyrbilsfirman drack jag och mina svögerskor rosé för 2€ glaset vid en vägkant. Kan ha varit en av resans märkligt nog roligaste stunder.
Min Niki. Alltid lika glad när jag får resa med dig. Är dessutom inne i en nykär period och det är något väldigt härligt med det. Att man kan sådär år 12 i sitt förhållande hamna där igen.

Lördagsmarknad i Valbonne, byn där vårt hus låg. Gullig by med små bilfria gator. Perfekt för barnen att springa omkring.
Marknaden hade kunnat göra mig relativt fattig. Vllle ha allt.

Kommer att vilja återkomma hit med barnen år efter år. Vi alla fyra mådde så bra här.

Tvålar. Varför köpte jag inte hem tvålar?

Bernie och Louie var så bra. Fixade flygresan med bravur, hängde på alla program. Lekte sig igenom alla dagar med glada miner. Levde semesterlivet fullt ut. Så skönt att ha kommit hit, till åldern där man kan resa med barn utan att man behöver vara rädd för att dom ska dö hela tiden.
Annat än när vi var i Italien med en nästan tvååring och en fyramånaders. En som man svettades ihjäl på att hålla stilla på en flygresa och därefter borta från en pool och hårda stengolv, och en som plötsligt bara ville liggamma. Svårt.
Nu däremot. Lätt, lätt, lätt.
Vädret var också bra. Man vet aldrig med franskt vårväder, men vi fick både värme och sol.

Men fördelen med lågsäsong på Rivieran är att det är lugnt. Så lugnt.

Vi fick fem dagar tillsammans i det här fina huset.

Och jag fick vara mitt semesterjag.

Tack Gaby, familjen, Frankrike och vädret för den här resan. Verkligen, verkligen tack.