L I N E R I E T

Tänkte berätta om min andra förlossning – den där Louie kom till världen. Förlossningar är verkligen något utöver det vanliga. Kanske livets absolut coolaste stund. Jag har haft turen att ha två väldigt bra om än lite olika förlossningar. Min första var en bra upplevelse (du kan läsa om den här) men samtidigt så var det också en första förlossning och dom är väl oftast lite långsammare än de följande.

Hur som helst. Dagen före Louies beräknade ankomst skulle mina föräldrar hälsa på över dagen för att hänga med oss och vänja Bernie vid min mamma. På morgonen var jag på Rådgivningen och kände redan där att något var annorlunda.  Kände mig trött och sa inte så mycket under själva besöket. Hade fått en ny trevlig men finskspråkig rådgivningsdam i vecka 38 och satt nu där två veckor senare och orkade inte förklara att foglossningen tog kål på mig. Visste ju inte vad foglossning hette på engelska.

Åkte därefter hem och insåg på vägen att jag hade sammandragningar som började göra ont. Tänkte att nu har jag minsann förvärkar. Räknade kallt med att dom skulle avta och körde på som vanligt. Åkte till Gateau och shoppade fika, handlade i matbutiken på vägen hem och började samtidigt klocka värkarna samtidigt som jag körde bil (kom ihåg tiden och antecknade vid varje rödljus). Skrev även till min mamma att hon gärna fick ta med sig övernattningsväska ifall att. Sen kom mina föräldrar och värkarna gick från 15 minuters mellanrum till tio, till fem, till tre. Ringde förlossningen vid sextiden på kvällen och frågade hur jag skulle tänka. Dom gav det klassiska rådet och bad mig ta panadol och ställa mig i duschen. Med tiden har jag lärt mig att panadol sällan hjälper men sa snällt att jag skulle göra det. Sen satt jag på balkongen och tog värkar, andades och tog det allmänt lugnt. Kände att jag den här gången hade noll behov av att sitta på en pilatesboll i en dusch och studsa. Istället ville jag bara ta det så lugnt som möjligt. Men tack för tipset. I och med att Lilla B lärt sig att rymma ur sin säng ville jag att hans maratonläggning skulle vara över innan vi åkte hemifrån. Men strax före tiotiden sov han äntligen och jag ringde till förlossningen och  sa att jag har värkar med två till tre minuters mellanrum och att värkarna håller i sig i en minut och att jag nu kände att jag ville komma in. Dom sa att  vi var välkomna och Niki beställde en taxi.

Väl på Kvinnis blev jag inskriven och klockan var då 22:36. Blev visad till ett förlossningsrum och där blev jag undersökt. Var då fyra centimeter öppen och jag tänkte att det här var ju perfekt. Nu hinner jag ju få smärtlindring och ta det lite lugnt innan bebisen kommer. Haha. Jag bad om samma cocktail som vid Bernies förlossning, först en spinalbedövning och sen en epidural på det. Den mådde man ju bra av. Men i och med att  jag var fyra centimeter öppen och att jag bra kunde andas mig igenom värkarna så bad barnmorskan mig att vänta lite. Min egna barnmorska som nu var upptagen på en annan förlossning skulle komma lite senare och då kunde jag få min smärtlindring. Så jag låg där med lustgasen (känner noll effekt av den, men gillar att ha något att fokusera på) i sängen och tog värkar som kom med två minuters mellanrum. En annan barnmorska kom in och gav mig inskrivningsarmbandet och skällde lite på Niki för att han hade tagit av sig sin ansiktsmask när vi var ensamma. Sen försvann hon också och jag fortsatte att andas mig igenom värkarna.

En timme in började det göra riktigt jäkla ont. Ringde på klockan och en tredje barnmorska kom in. Jag sa att jag ville ha en plan, nu. Hon sa att hon ska berättade det för sina kollegor och sen försvann hon också. Efter 15-20 min ringde jag på klockan igen och då kom ytterligare en barnmorska in och jag berättade att jag vill ha den där cocktailen i ryggen nu. Hon undersökte mig, konstaterade att jag var sex centimeter öppen och började snabbt förbereda mig och min rygg för en ryggbedövning. Så kom min svenskspråkiga barnmorska in som hade varit på en annan förlossning och och började prata med mig om att andas. Julia som min fantastiska finlandssvenska barnmorska hette tog tag i mig och bad mig att fokusera. Hade så täta värkar att jag hade jättesvårt att andas mig igenom toppen av smärtvågen. Läkaren kom in för att ge mig bedövningen och när han började föra in kabeln i min rygg började det kännas annorlunda. Insåg då att jag hade krystvärkar. Så sjukt. Sa till alla att ”Antingen så kommer han nu eller så måste jag bajsa” och alla slutade med vad dom höll på med och började flytta runt på mig till rätt ställning.

”Men epiduralen då?” frågade jag samtidigt som jag grät (fan vad ont det gjorde där och då) Niki grät också. Fick då veta att jag inte skulle hinna få den, att jag skulle göra det här utan någon smärtlindring alls. ”Meeeeeeeen lokalbedövning då?” frågade jag och dom förklarade för mig att han kommer nu, inget kommer hinna kicka in innan bebisen är född. Så krystade jag till en gång av mig själv och då gick vattnet. Poff sa det. (klockan var då 00:24). Så jag hade alltså öppnat mig från sex centimeter till tio på bara några minuter. Inte konstigt att det gjorde sjuhelvetesjävlaskitont. Mina två barnmorskor Julia och Kristina peppade mig, sa att jag skulle fixa det här. Själv ville ja bara checka ut och gå och gömma mig. Men dom båda peppade och förklarade att det är över om jag bara gör precis som dom säger. Så bad dom mig att krysta, andas, krysta, andas, andas, andas och på tre krystningar var han ute. 14 minuter tog det att krysta ut honom och då gjorde jag allt för att göra det så långsamt som dom bad mig. Konstigt nog gjorde det mindre ont än de där sista minuterna innan själva krystandet började. Att krysta ut honom gjorde också jäkligt ont men det var mer hanterbart än innan.

Lilla Louie kom ut  och var alldeles grå och skrek som bara den. Han lades på mitt bröst och grät och grät. Otroligt traumatiskt upplevelse att födas. Han fick först nio poäng och tio poäng efter fem minuter. Själv mådde jag nästan oförskämt bra. Var pigg och glad och hade framförallt inte ont längre. Precis som med Bernie tyckte jag att det var en väldigt absurd känsla att få en bebis på bröstet. Varken då eller nu överöstes jag av någon sjuk kärlek vid första ögonkastet som vissa gör. Jag tror att jag är en sån som behöver lite tid på mig. Men var så otroligt glad över att han var här och att han mådde bra. Sen kom moderkakan ut och allt liksom flöt på. Tänk att vi skrevs in 22:36 och att Louie föddes 00:41. Där gick det undan.

Trots en väldigt snabb förlossning fick jag inga skador. Inga stygn, inte ett enda skrapsår. Så den största skillnaden mellan min första och andra förlossning är väl egentligen hur jag har mått efteråt. När jag inte kände så mycket under Bernies förlossning på sjukhuset hade jag otroligt ont efteråt och ganska länge. Kunde varken sitta eller gå. Den här gången kändes det nästan direkt efteråt som om ingenting hade hänt. Helt otroligt faktiskt. Även amningen funkade direkt och gjorde inte heller ont. Så ja, en förlossning utan smärtlindring men desto mer smärtfri efteråt. Så skönt.

Efter förlossningen fick vi hänga i ett väntrum med ett annat par med nyfödd bebis innan det hade gått sex timmar sedan förlossningen. Då fick vi äntligen checka in på Scandic för ett dygn. Så skönt att bara vila upp sig, äta hotellmat och titta på HBO och pilla på sin bebis. Bernie hade det bra med min mamma hemma hos oss under tiden och jag var glad att vi valde att stanna och sova igen oss ett dygn innan vi åkte hem till Louies storebror.

Min mage sex timmar efter att Louie föddes. Som en ballong som gått sönder.

Överlag är jag jättenöjd med min förlossning. Lite jobbigt tyckte jag att det var i början när jag inte riktigt förstod vem som skulle ha hand om oss och vad som var planen. Sen var jag riktigt olycklig den där stunden då jag öppnade mig  från sex till tio cm och när jag insåg att jag inte skulle få någon drog-cocktail. Då grät jag faktiskt lite och ville åka hem. Men sen så, när krystandet kom igång och när han väl var ute så kände jag mig som världens coolaste kvinna. Som om jag skulle klara av precis vad som helst.

Livet hörrni. Ibland är det bra jäkla mäktigt.

Puss på er!