L I N E R I E T

Sitter på en bar i Berghäll. Är lite för tidig till Kugges bröllopsefterfest som jag är bjuden till. Som den millenial jag är tycker jag att det som ska skrivas ska skrivas på en dator, inte en telefon så det här mobilbloggandet jag sysslar med i denna stund är definitivt out of character.

Men vi kör. Har en halvtimme på mig.

Det är många i min närhet som gifter sig iår, många. Vi har haft en brölllopspaus men iår är vi bjudna på åtta bröllop. Fint. Själv har jag på söndag varit gift i sex år och tillsammans i tio år. Är så tacksam över vår relation, vårt liv och hur bra vi har det. Önskar alla bröllopspar att få lika roliga år som jag haft. Man ska gifta sig med någon som man har roligt ihop med och som har samma värderingar. Med det kommer man långt.

Men nu om något helt annat. Den här veckan har vi haft hund. Mina föräldrars Ally har bott hos oss medan dom varit på resa i norra Norge. Vi har ju själva funderat på att skaffa hund. Milla dog lite före att Bernie föddes och sedan dess har vi levt utan hund. Så det var (är, hon bor hos till onsdag) intressant att testa på hundliv i kombination med barn. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara jobbigare än det varit. Det har varit lätt, kul och jag har älskat promenaderna oavsett om det varit tidig morgon eller sen kväll. Såklart hjälper det att vi bor i ett hus med skog som tomtgräns och att jag jobbar hemifrån. Men överlag har det varit mys. Men ja, Ally är i och för sig inget energiknippe som vår Milla. Märkligt för oss när det är samma ras. Sen ska man kanske komma ihåg att det är augusti. Ljust, torrt och varmt. Men ja, hund ska vi nog ha så småningom.

Nu ska jag skutta över på bröllop.

Ha en fin lördag!

Hur ska jag börja. Hej, är kanske bra?

Nej men, på riktigt. Jag har nu varit företagare i glada tre veckor officiellt. Har hittat livets bokförare, startat företag, registrerat, fått koll på allt. Har tre kunder. En stor, en mindre och en liten. Kanske det bästa som hänt mig. Var så rädd innan jag bestämde mig för att bli företagare över hur det skulle gå, men nu känns det som livets absolut mest självklara val.

Är så glad samtidigt som det är en utmaning att bygga något själv. Att inte ha någon att bolla med på samma sätt som när man är i ett team.

Men ja. Finliret är igång på riktigt och jag tror på riktigt att det här blir bra. Jag kan det här.