L I N E R I E T

Hej från försommarregnet.

Det har regnat i tre dagar. Så pass att jag hunnit spilla vatten över min Mac (har nu köpt en ny) och stått och tittat på hur det börjat droppa in från insidan av vårt balkongtak. KUUUUL. Nej, men ett takföretag får komma och kika på kalaset.

Det känns annars lite som att jag återuppstått. Eller något däremellan. Ny energi. Äntligen.

Maj för mig var en enda lång resemånad. Flög till Sverige, Polen och Spanien. Därefter tillbaka till vardagen med barn och spyssjuka. Yey.

Huuuur som.

Hade just en av mina bästa vänner på besök med barn. Det väckte något i mig. Hur jag, i över ett decennium, varit the hostest with the mostest. Detaljer, uppstyrt, flera rätter, strykta servietter. Hur jag idag kan bjuda på boxvin och pizza. Bara sådär. Hur jag gått från middagar med genomtänkta detaljer till att i dag ha ribban… lägre. Ibland lägst.

Och det är okej. Det är livet just nu.

Jag pratade med min mamma om det häromdagen. Hur vi, dagens föräldrar, analyserar vårt föräldraskap i realtid. Är jag närvarande? Är jag tillräcklig? Är jag lyhörd?

Hon tyckte det lät märkligt. Och jag förstår henne.

Men för mig, som försöker bygga ett företag, ha ett socialt liv, skapa ett myyysigt hem, vårda ett förhållande, ha glada barn och hinna träna, är det en daglig balansakt. Nästan omöjlig. På riktigt. Särskilt för oss som har väldigt lite avlastning.

Antagligen har hon en poäng i att analyserandet inte tillför något. Men här är vi. Glada 20-talet. Vi gör så gott vi kan.

Jag vet inte. Men något i mig säger att det här kanske är året då jag vill prioritera det sociala lite mer. Ge mer till de vänner jag har. Kanske också hitta nya.

Vill du ses på ett glas med mig?
Ja tack?
Hojta i kommentarsfältet.

Vad roligt inlägg jag lämnade er med. Otroligt. Har sedan dess lite lugnat ner mig. SOM TUR. Skitjobbigt att gå runt och vara ledsen och arg. Människor gör märkliga beslut, det om något har vi väl lärt oss de senaste åren?

Hur som. Livet händer och så även här. Jag har jobbat och jobbat. Rest som vanligt och försökt hänga med i allt som händer. Var en sväng i Sverige och därefter i Wien. Otroligt bra när man kan kombinera jobbresor med nöje. Sånt gillar man. I Wien bor min syster, Nikis bror med familj och min kära vän Fanny från Värnamo. Fullträff att åka till Wien med andra ord. Den här gången var även två bästisar från Värnamo med så det var liksom extra mycket umgänge i allt umgänge.

Men kanske något av det bästa med Wien är vingårdarna på kullarna ovanför staden.

Vandra mellan gårdarna med bästisar, lite på lyset en lördag eftermiddag. Vad mer kan man begära?

Vin i Wien.

Annars då? Det är mycket jobb med mitt företag. Mycket med livet med barn och hund. Mycket av allt egentligen. Men bra mycket, inte för mycketmycket. Ni vet vad jag menar.
Är kanske lite vårtrött. Mitt företag fyller snart ett år och det känns. Det har varit ett superkul och intressant år, men jag ser också fram emot att ta semester hela juli. Men innan dess ska jag på jobbresa till Polen, Barcelona, Dalarna och Köpenhamn. Kul.

Hemmet är borgen, kontoret och allt det andra.

Säsongen var jag kan plocka blommor från trädgården börjar nu. Tuplanerna i mitten är från mina egna odlingar. Hurra. Har även 15 dahlior i plastpåsar som väntar på att få komma ut.

Pennyhunden då? Tänk att när vi hämtade henne så förberedde jag Niki på en tid av kaos. Tänkte att det skulle vara tufft med valp. Men herregud vad lätt hon är. Smart, lättlärd, snäll, orädd och superbra med barnen. Barnen var kanske inte lika bra med Penny i början, men det har verkligen ändrast. Dom älskar henne och pratar med henne hela tiden. Berättar saker för henne, klappar henne, berömmer henne, leker med henne. Hon är verkligen otrolig. Så glad att vi vågade skaffa henne.

Idag var hon även för första gången på fulltrim. Ny look. Så här såg hon ut före.

Två och en halv timme senare såg hon ut så här. Smal, röd och korthårig. Söt!

Nu ska jag fira fredag med mina barn, Niki fyller år och drog iväg på AW. Imorgon har vi datenight på Bistro Gina. Mys!

Vi måste prata lite. Med risk för att det kan bli obekvämt.

Det finns något som gör mig ledsen, på riktigt ledsen. I förrgår grät jag över saken i Nikis famn. Ungefär den nivån är vi på. Är så otroligt jäkla ledsen och arg. Varför? Planerna på något så absurt som ett stålverk i Ingå. Länge, länge har jag kategoriserat det här som ett skämt. Ett stort skämt.

Sådär, HAHA, varför skulle man placera en utsläppsmaskin på en miljon kvadratmeter i Finlands vackraste skärgårdskommun? Det är ju galenskap. Alla fattar att det där galenskap. Som att slänga upp ett kärnkraftverk på Marstrand utanför Göteborg, eller en soptipp på Sveaborg. Man kan absolut, men varför?

Ja, okej. Man vill behålla skola och hälsocentral i Ingå. Och ja, hälsocentral lär man behöva med tanke på de kommande utsläppen. Skola i trä, är ju fantastiskt men den satsningen skedde före några planer på stålverk, förstår inte varför det måste stå emot varandra. Bra med nya arbetsplatser, absolut. Men kanske alla de här 1000 personerna bor i tex Esbo eller Vanda? Hur känns det då?

Varför kan man inte jobba på att marknadsföra det som Ingå är istället? En familjevänlig skärgårdskommun nära landets huvudstad. Det om något är unikt. På riktigt.

Varför måste det vara så ALLT eller inget? Varför kan det inte handla om mindre industrier, med låg miljöpåverkan. Finns det inte vettigare alternativ? Som företagare har jag en filosofi att säga nej till projekt som inte känns rätt för att ha möjlighet att kunna säga ja till det som på riktigt är bra. Om halva kommunen plus alla fritidsbor tycker att det är sinnesjukt är det kanske inte rätt? Ingå känns som en sådan som tackar när någon slår en i ansiktet. Tack för att du såg mig. Slå mig lite till.

Som med Rudus och Ingå. Ingå är så jäkla glada att just Rudus väljer att ta just Ingås naturrersurser, betala minimalt med skatt och bullra och damma som fan, men i alla fall så valde dom ju Ingå. Åh tack <3.

Så är det att vara Ingå. Glad i Ingå.

Nej men ärligt talat. Ni som läst den här bloggen vet att Ingå är livet för mig. Jag har spenderat större delarna av mitt liv i Ingå. Mindre än 2 km från Joddböle. Jag och min familj badar, plockar svamp, odlar, lever och mår. Ingå är livet för oss. Livet och min familjs historia. Vi har funnits på Bastubacka sedan 50-talet, långt före industriområden och annat. Vi vill bara få ha vårt liv kvar. Vi vill kunna leva och bo, kunna dricka vattnet ur våra brunnar, äta blåbären från våra buskar. Är det för mycket begärt?

Vart är vi på väg?