• Hem

    En vecka kvar

    Första december och endast en vecka kvar tills vi flyttar in. Vi hade egentligen tänk slipa alla golven i huset och flytta in först 14.12. Men efter lite om och men har vi beslutat oss för att låta golven vara. Det finns ett vitt Timberwise ekgolv i huset nu från 2012 som är i bra skick, det enda är att vissa plankor fått lite skiftningar genom åren. Först trodde vi att det var en annan färg på den biten av golvet än på det resterande men det visade sig vara samma golv.

    Vi konsulterade fyra olika golvexperter och alla sa att slipa och lacka om skulle bli knepigt eftersom skiftningarna sitter i plankorna och inte i färgen. Dessutom i och med att golvet är vitt från början är det oklart hur det blir efteråt. Ingen kunde säga om det blir bra eller inte, så efter många turer fram och tillbaka bestämde vi oss för att strunta i hela grejen. Varför slänga ut ett antal tusen på något om resultatet ändå blir samma sak? Då är det bättre att slänga in ett helt nytt golv. Något vi inte tänker göra just nu. Så vi tänker leva med lite skiftningar i det vita golvet ett tag. Med tanke på hur Bernie hanterar golv är det kanske en bra idé att vänta lite med nytt tills han har slutat dunka kastruller och annat som han inte bör dunka i golvet. Så det här betyder att vi kan flytta in redan dagen efter att vi får nycklarna. Alltså nästa vecka. Vi har haft lite att fixa med den biten. Man glömmer bort hur mycket saker det är att göra. Man tänker först att packa är det enda man gör. Men man ska ha nya elavtal (tog det via Zmarta), flyttanmälan, vår 12 kvadratmeter persiska matta ska tvättas, försäkringar, flyttfirma, flyttstäd, dagisplats ska förnyas och så vidare.

    På tal om dagisplats så fick vi nu en plats. Vi fick tyvärr inte det vi ville ha utan ett annat 15-20 min bort med bil (50 min med buss). Vi kommer att tacka ja till den och ställa oss i kö för inre flytt till det dagiset vi vill ha. Så som läget är i Helsingfors ska man vara glad om man får en plats i någorlunda samma del av stan. Det blir lite mer användning av bilen om man säger så.

    Men ja! En vecka kvar! Så kul!

  • corona

    Mörkret

    I våras när allt stängdes ner och alla isolerade sig tröstade jag mig med att ”det är ju i alla fall inte november”. Nu är vi här i samma situation igen, med nedstängningar och mer och mer begränsningar och den här gången i november. När alla ens dagsaktiviter man hängt på med sin toddler försvinner är man kvar här i mörkret. Man står där i en råkall lekpark och ser på när ”solen” går ner halv fyra och tänker. Now what? Skulle vi inte flytta och få lite mer utrymme snart skulle jag bli galen. Har känt mig så deppig de senaste dagarna. Allt känns så tråkigt, så mörkt och så energilöst. Jag får liksom ingenting gjort. Inte ens när B sover och jag har 1-2 timmar att ta tag i saker så ligger jag bara där i en hög. Lyssnar på ljudbok och tänker att snart, snart ska jag ta tag i det här. Energinivån är verkligen inte på topp.

    Så den här bloggen har inte heller fått mycket kärlek. Att fotografera i det här mörkret är ungefär lika inspirerande som att äta fryspizza. Allt är så grått.

    Som tur har jag saker, projekt och hus att se fram emot. Lite ljus i tunneln. Men just nu, just idag, så känns det så mörkt. Men vet ni. Jag är helt säkert inte ensam om att känna så här just nu. Eller hur? Hur mår ni? November och Corona. Den kombinationen kan få vem som helst att vilja gömma sig. Vi hoppas på en vändning snart hörni. En liten vändning.

    Nu ska jag fortsätta ligga här i min soffa och lyssna på bok två av Lucinda Riley om dom sju systrarna. Kan inte sluta lyssna.

    Puss hej! Andra tider.

  • Random

    Bernies kalas

    I lördags innan begränsningarna 3.0 gick i kraft hade vi ett barnkalas/namnparty. Vi fick ju ställa in Bernies namnparty i våras på grund av ni vet vad och sen dess har det varit dåligt med kalas för hans del. Så nu bestämde vi oss för att fira honom ordentligt när han fyllde ett, i en lite mindre skala. Så istället för att bjuda in alla vänner blev det ett litet kalas med de allra närmaste (som befann sig i landet). Det ser ju ut som massor med människor på bilderna, men så går det när man har kalas på 61 kvadrat.

    Min mamma hjälpte mig med att laga pajer och bröd och jag gjorde sallader och bakade en ricekrisp-tårta. Bernie fick massor med superfina presenter och levde rövare under hela kalset. Hoppade från famn till famn och rev i presentpapper. Succé. Han pep inte en enda gång utan var en riktig liten fest-trooper.

    Nu när kalas förbjuds igen är vi himla glada att vi äntligen fick fira honom lite. Bernard 1 år blev en succé.

    Jag och födelsedagsbarnet. Han tycker att det är superkul när han får leka ”karusell”Han fick även två egna vispar i present. Bernard och tre av Bernards kusiner och en kusinpojkvän. Min ricekrisptårta som jag glatt bakade på morgonen. Bernies kusin Elliot fick blåsa ut ljuset. Ljudnivån var på topp om man säger så. Vi serverade även Bernard-skumpa. Vår hus-skumpa sen Bernie kom in i våra liv. Vid sju hade alla utom min syster åkt hem och lägenheten var lugn och tyst igen. Min syster som skulle med flyget tillbaka till Oslo dagen efter sov över. Så mys att få  lite med henne också.

  • Bernie

    Bernie 1 år

    Idag fyller han ett helt år. Otroligt hur fort det här året har gått, hur stor han blivit och vilken fantastisk liten person han utvecklats till. Igår tog vi en familjemiddag på Pub Niska (snabbt och barnvänligt) för att fira att jag och Niki klarat vårt första år som föräldrar. Klart att det ibland har varit tungt, men överlag tycker vi att det har varit så mycket enklare än vad vi hade trott. Kanske för att vi har haft  hund ihop så hade vi redan rutin på hur vi kommunicerar och tar tag i saker. Vi kunde ju inte innan vi fick barn heller bara dra någonstans utan att diskutera det med den andra. Kanske att ha hund är som en light-övning på att ha barn. Vad vet jag? Men lite som att det var enklare att ta körkort efter att man kört moped i tre år. Man hade lite av trafikvettet i bakhuvudet från innan. Vi ska se. Det är väl egentligen nu det börjar lite mer på riktigt. Bernies ettårs-present gjorde succé

    Ettåringen är en väldigt glad liten pojke som sällan gråter. Däremot är han den aktivaste ettåringen jag någonsin träffat. Han är igång från och med att han öppnar ögonen på morgonen till det att han stänger dom. Som Rådgivningen konstaterade häromdagen, att stilla sitter han ju inte. I och med att han började gå lite på nio månader har han under de senaste tre månaderna verkligen hunnit få upp tempot. Nu springer han ifrån mig och gärna åt motsatt håll. Han klättrar på allt, tar sig upp i fönster. hyllor, soffor, sängar och alla trappor han kan hitta. Fort går det.

    Försöker lära honom nej, men varje gång skrattar  han  bara och springer iväg. Han är otroligt orädd och slänger sig ut till personer och främmande omgivningar som om det vore hans egna bakgård. Han har helt tydligt humor, skrattar mycket och är väldigt social. Han älskar att bada och att leka med allt som inte är leksaker. Helst köksredskap och dammsugaren, men även golvmoppen och tvätthängaren är populära. Varje gång vi städat hemmet tar det inte lång stund innan det ser ut som ett bombnedslag igen. Otroligt effektiv på den biten. Hela Bernie är som en glad liten virvelvind. Slår han sig och gråter, går det fort över. Dessutom måste han slå sig ordentligt för att gråta, allt annat borstar han bara av sig. Idag fyller han ett och jag ser så mycket fram emot att se hur mycket han kommer att utvecklas närmaste åren. När man just fått epidural. Ett år sedan han kom till oss. 48 centimeter lång och 3,2 kilo liten. Nu är han redan ett barn och imorgon har vi en liten fest där vi firar hans första år med dom närmaste. Grattis älskade lilla B på din första födelsedag.

  • Random

    Karantän och underhållning

    Jahaja. Här lever man karantänlivet och det är ju inte så hemskt händelserikt. Ni vet, CONTENT tänker man som den hobbybloggare man är och kikar ner på sina tights, t-shirt med fläckar och med en lugg som står rakt upp. Content… njaaa.

    Hur som. I måndags fick jag samtalet om att jag blivit exponerad för corona och blev därmed satt i karantän. Så länge jag är symptomfri gäller begränsningarna bara mig och inte mina familjemedlemmar. Dom får leva life.

    Tog ett test idag i drive-in-testeriet och det var inte alls lika fruktansvärt som förra gången. Kändes bara lite obehagligt och sen var det över. Förra gången gjorde det så otroligt ont. Grät lite, var chockad och fick migrän efteråt. Hur kan det vara så stor skillnad? Jaja. Jag blev i alla fall exponerad förra tisdagen så min karantän går ut imorgon (måste dock stanna i karantän till imorgon oavsett negativt test). Men hej, imorgon är ju om några timmar och jag mår ju bra.

    Har hunnit se hela den senaste säsongen av The Crown på Netflix. Herrejävlar vad bra den var. Bäst hittills? Jag rös flera gånger och grät en liten skvätt av frustration åt Dianas vägnar. Serien är så otroligt välspelad och välgjord. Ah, så bra den är. Se!

    På ljudboksfronten har jag lyssnat klart på Lars Keplers senaste bok, Spegelmannen som var lika obehaglig som alla andra av Keplers böcker. Obehagliga och spännande men precis när jag är klar har jag glömt vad hela boken handlade om. Har läst samtliga av Keplers böcker och skulle på riktigt så här i efterhand inte kunna berätta om en enda av dom. Lyssnade även på Denise Rudbergs tionde bok om Marianne Jidhoff i hennes egen genre elegant crime (som hon kallar det). Lite samma där faktiskt. Kommer knappt ihåg vad den handlade om, förutom att slutet (hur allt snörs ihop) inte alls kändes vettigt? Som om typ förklaringen sakande åtminstone 10 detaljer.

    Nu lyssnar jag på den första boken av Lucinda Rileys serie om sju systrar. Min mamma rekommenderade serien till mig häromdagen och efter att ha berättat lite om handlingen (tur att någon kan det) gav jag första boken ett försök. Är nu 59% in och är totalt fast. Serien handlar om sex systrar som alla är adopterade vid olika tidpunkter och från olika delar av världen av en ensamstående rik herre i Schweiz. Samtliga är döpta efter stjärnhopen Plejaderna som även kallas sju systrar. En dag dör systrarnas adoptivfar och han lämnar efter sig ett brev till varje dotter och koordinater till varifrån dom alla härstammar. Varje bok handlar om en syster och den första boken handlar om den äldsta systern Maia. Jag älskar när böcker rycker med en från första stunden och boken om Maia drar igång med en rivstart och utvecklar sig intensivt till en spännande och historiskt otrolig historia. Jag är fast. Som tur finns det fem böcker till.
    Här kommer en bild på min och Bernies otroligt inspirerande lunch. Mjölkmakaroner och köttbullar. Bernie fick ingen ketchup utan fick broccoli som färgklick istället. Han har lite missuppfattat det där med vad man som barn ska tycka om broccoli och älskar dom gröna små träden med samma passion som finlandssvenskar älskar kräftor. Han suger, gör ljud, och äter broccoli med stor glädje. På fredag fyller han ett år. Tänk att han är så stor. Födde jag inte honom igår?