-
Att se på
Har ju lite dåligt samvete här nu när jag lämnat er med ett inlägg som kanske inte var så peppigt. Men att, orka vara peppig hela tiden.
Skriver det här från min iphone, vi har ju bara en dator kvar i hushållet sen Niki slutade jobba (min) så här kommer det kort och koncist.
Se:
The Gilded Age (hbo)
Än så länge endast ett avsnitt. Men en ljuvlig serie från skaparna av Downton Abbey om societeten i New York vid slutet av 1800-talet.
The Puppet Master (netflix)
En dokumentär om en conman i Storbritannien som lurar människor under decennium. Skrämmande och välgjord dokumentär. Blev dock lite förvånad när det tog slut. Vill ju veta mer, vill att barnens mamma ska komma tillbaka. Nu tack.
Det som göms i snö (arenan, säsong två 28.1)
Välgjord deckare av GW med Robert Gustafsson i huvudrollen. Första säsongen är inspirerad av Tomas Quick-fallet och den andra säsongen av Kapten Klänning. Sevärt.
Dopesick (Disney+)
Jäkligt bra serie om opiodkrisen och USA:s elakaste familj, The Sacklers. Åh så bra och skrämmande. Se!
Så svårt att skriva det här från telefonen. Men att snart har vi säkert mer än en macbook i familjen igen. Bild från vårt coronanyår.
-
Att vara lite blåst
Läste det här inlägget av Sandra Beijer och kände igen mig så mycket. Jag har aldrig känt mig så korkad som jag känner mig just nu. Hissen går inte hela vägen upp och hur jag än anstränger mig så känns det ganska ofta dimmigt. Som om jag vet att informationen finns där men att jag liksom inte får tag på den. Det tar ganska hårt på självförtroendet. Från att ha haft både starkt självförtroende och en stark självkänsla kommer jag på mig själv med att sitta och fundera om jag på riktigt kan någonting. Är jag bra på något?
Tanken på att börja jobba igen känns nästan lite skrämmande. Tänk om den där karriären jag byggt upp innan jag blev förälder bara är ett resultat av ren tur? Tänk om jag börjar jobba igen och alla kommer på att jag bara låtsas kunna saker hela tiden. Imposter Syndrome gånger hundra.
Det är så jäkla skrämmande att tänka så här om sig själv, när jag tidigare alltid trott på mig själv och vetat om att jag löser det mesta jag tar mig för.Nej, jag vet. Det låter ju deppigt och riktigt så illa är det inte som jag nu skriver. Men jag hoppas att min hjärna gör en comeback det här året. Kanske när jag slutat amma och Louie sover ordentligt på nätterna? Saknar att vara rapp, smart och effektiv. Sen saknar jag att ha hår vid pannan också. Det saknar jag.
-
06:30
….valde familjens yngsta person att vakna idag. Så nu gör vi det vi gör varje morgon, går ner en trappa till vårt TV/bras-rum och hänger så att de andra två inte vaknar. Louie rullar runt och snackar med diverse leksaker på mattan framför brasan medan jag tittar på TV4 Nyhetsmorgon. När Bernie var lika gammal som Louie (sex månader) så kröp Bernie med fart. Louie tar sig fram genom att halvt åla, halvt rulla runt åt olika håll. Hade tänkt att Louie också skulle vara lika mobil som sin bror vid det här laget men nä, här går det minsann lite långsammare. Det gör också att han fortfarande kan sova i sin korg och sin bedsidecrib utan att ta sig iväg. Bernie fick ju flytta till spjälsäng från 5,5 månader eftersom han hela tiden stod på alla fyra och gungade. Bytte även vagndelen till sittdel tidigare till Bernie av samma anledning. Louie fick sittdelen installerad förra veckan. Så ja, lite långsammare här, men kanske det är mer normalt.
Annars då? Är väldigt väldigt trött på pandemi och restriktioner. Borde vi inte snart bara ge upp på det här? Känns som om alla antingen har eller har haft Covid vid det här laget, resten har vaccindos tre. Men hur länge ska vi ha det så här?
Sen är inte heller Kalla-krigs-vibbarna som pågår just nu med vårt inte så kära grannland så trevliga. Vet inte hur det är med er, men sen jag fick barn får jag ångest på en helt annan nivå av krig. Förstår inte hur Ryssland orkar hålla på och härja. Ingen orkar världskrig nummer tre. Ingen. Ah, ångest.Ryssland får gärna bo kvar var Ryssland bor idag.
Nu vaknade resten av familjen. Hej svejs.
