• Random

    Att se på

    Har ju lite dåligt samvete här nu när jag lämnat er med ett inlägg som kanske inte var så peppigt. Men att, orka vara peppig hela tiden.

    Skriver det här från min iphone, vi har ju bara en dator kvar i hushållet sen Niki slutade jobba (min) så här kommer det kort och koncist.

    Se:

    The Gilded Age (hbo)

    Än så länge endast ett avsnitt. Men en ljuvlig serie från skaparna av Downton Abbey om societeten i New York vid slutet av 1800-talet.

    The Puppet Master (netflix)

    En dokumentär om en conman i Storbritannien som lurar människor under decennium. Skrämmande och välgjord dokumentär. Blev dock lite förvånad när det tog slut. Vill ju veta mer, vill att barnens mamma ska komma tillbaka. Nu tack.

    Det som göms i snö (arenan, säsong två 28.1)

    Välgjord deckare av GW med Robert Gustafsson i huvudrollen. Första säsongen är inspirerad av Tomas Quick-fallet och den andra säsongen av Kapten Klänning. Sevärt.

    Dopesick (Disney+)

    Jäkligt bra serie om opiodkrisen och USA:s elakaste familj, The Sacklers. Åh så bra och skrämmande. Se!

    Så svårt att skriva det här från telefonen. Men att snart har vi säkert mer än en macbook i familjen igen. Bild från vårt coronanyår.

  • Barn,  Funderingar

    Att vara lite blåst

    Läste det här inlägget av Sandra Beijer och kände igen mig så mycket. Jag har aldrig känt mig så korkad som jag känner mig just nu. Hissen går inte hela vägen upp och hur jag än anstränger mig så känns det ganska ofta dimmigt. Som om jag vet att informationen finns där men att jag liksom inte får tag på den. Det tar ganska hårt på självförtroendet. Från att ha haft både starkt självförtroende och en stark självkänsla kommer jag på mig själv med att sitta och fundera om jag på riktigt kan någonting. Är jag bra på något?

    Tanken på att börja jobba igen känns nästan lite skrämmande. Tänk om den där karriären jag byggt upp innan jag blev förälder bara är ett resultat av ren tur? Tänk om jag börjar jobba igen och alla kommer på att jag bara låtsas kunna saker hela tiden. Imposter Syndrome gånger hundra.

    Det är så jäkla skrämmande att tänka så här om sig själv, när jag tidigare alltid trott på mig själv och vetat om att jag löser det mesta jag tar mig för.

    Nej, jag vet. Det låter ju deppigt och riktigt så illa är det inte som jag nu skriver. Men jag hoppas att min hjärna gör en comeback det här året. Kanske när jag slutat amma och Louie sover ordentligt på nätterna? Saknar att vara rapp, smart och effektiv. Sen saknar jag att ha hår vid pannan också. Det saknar jag.