Om några timmar fyller Bernie en hel vecka. Tänk att exakt för en vecka sedan den här tiden på kvällen (21:30) åkte vi in till Kvinnokliniken. Jag hade haft värkar sedan lördag natt och var svintrött på att ha ont och framförallt inte kunna sova. Jag hade skrivit ett blogginlägg några timmar tidigare där jag var helt förstörd. Ville bara att det hela skulle sluta så att det kunde komma igång ordentligt när det väl skulle komma igång. Vid nio på kvällen efter nästan ett dygn fast i Tens-maskinen med pauser för att hänga i badkaret så fick jag nog. Niki ringde till Kvinnokliniken och förklarade att hans vaimo inte verkar klara mer. Då låg jag på soffan och gav mig själv maximala styrkan av elstötar och smågrät. Vi bad om att få komma in och få något starkare smärtstillande och kvinnan i telefonen bad även att få prata med mig. Efter jag snyftat lite i telefonen bad dom oss komma in på en gång.

Till skillnad från natten före då vi också åkt in så hade vi den här gången inte med oss våra väskor. Vi tog vår egen bil, jag hade bara en tröja och min plånbok och telefon. Parkerade utanför Kvinnis och gick in. Väl där blev jag mottagen av en barnmorska som just gått på sitt skift för kvällen. Hon tog in oss i en förlossningssal och inte ett undersökningsrum som kvällen före. Jag bad henne om något som kunde stanna upp alla värkar och hon sa att hon gör en undersökning först så ser vi sen vad vi har för plan.

Jag fick krypa upp i förlossningssängen medan barnmorskan undersökte mig. Hon tittade förvånat på mig och utbrast glatt att jag var öppen fem centimeter. Min reaktion på det? Jag började såklart att storböla. All den där smärtan hade inte varit förgäves, jag skulle få vara kvar och jag skulle få hjälp. SÅN LÄTTNAD.

Vi hade som sagt varit lite väl pessimistiska när vi åkte in och därför varken tagit med väskor eller tagit taxi, så Niki för börja med att åka hem och hämta väskor och lämna bilen. Som tur bor vi ganska nära.

Mia, min fantastiska barnmorska var lugnet själv. Kände mig så omhändertagen från första minuten. Hon var så lugn och härlig att hon fick mig att bli den bästa versionen av mig själv. Jag bestämde mig på en gång att det här var en kvinna jag litade på till 100%. vad hon än säger så gör jag det. Hej trygghet. Mia var kvar i rummet under tiden Niki var borta, pysslade med inskrivning, hjälpte mig på med sjukhuskläder och så frågade hon lite hur jag ville ha det.

Innan allt det här började hade jag tänkt mig en väldigt aktiv förlossning, där jag hängde i ett badkar och kanske till och med födde i badkaret utan epidural. Men efter ett antal dygn i mitt eget badkar och noll sömn så var tanken på att hoppa ner i ett badkar och plåga mig själv lite till det sista jag ville. Dessutom var jag så tömd på energi och kände att om jag skulle klara det här måste jag få vila. Så istället för natural birth a la badkar bestämde vi att vi går all in på droger. Medan jag väntade på läkaren testade jag även lustgas, men kände att den inte hade någon effekt alls. Anestesiläkaren kom ändå ganska snabbt och satte först in en spinalbedövning samt en epiduralkateter så att dom senare kunde slänga in en epidural när spinalen gått ur. Niki kom tillbaka nästan exakt när läkaren skuffade in nålarna i min rygg. Tyckte att det knappt kändes. Dessutom var jag svinbra på att ligga still, trots täta regelbundna värkar. Bra Lina.

Det tog bara någon minut innan spinalbedövningen började kännas. Herregud, det var som att komma hem. Låg i min säng och bara njöt. Kändes som att vara i ett ljummet badkar där allting bara känns så himla bra. Småslumrade lite, pratade med Niki och Mia och bara mös. Var superfascinerad över hur min hud kändes (inte kändes) och var allmänt lycklig. För första gången på flera dygn gjorde verkligen ingenting ont. Som att komma till himmelen.

Vi blev inskrivna vid halv tio på kvällen och runt tolvtiden tog dom hål på mina hinnor och vattnet gick. Det sattes fast en kabel på Bernies huvud och jag var väldigt nyfiken på allt som hände. Frågade massa frågor och tyckte att allt var så intressant. Jag hade hört tidigare att barnmorskor knappt är i rummet under en förlossning och var förvånad över hur mycket vår barnmorska var med oss. Var så glad över det eftersom hon verkligen kändes som livets bästa person. Hur som vattnet gick och det tyckte jag också var himla mysigt. Efter det trappades tydligen mina värkar upp en del men det märkte jag inte så mycket av eftersom epiduralen även sattes in. Så sjuk känsla när den går ner för ryggen som en kall flod. Wow.

Plötsligt var jag nio centimeter öppen och jag testade även att stå upp lite vilket gick sådär. Blev yr och fick lägga mig ner igen. Vid två var jag fullt öppen och Bernie hade även sjunkit ner. Det hela meddelades till annan personal och en läkare kom och tog prover på Bernies huvud. Jag frågade varför men kommer inte riktigt ihåg svaret. Bara att allt var bra.

En annan läkare (som pratade svenska) plus två andra barnmorskor gjorde oss sällskap och jag fick testa pusha lite för att se hur det kändes. Sen fick jag själv bestämma när jag ville pusha, beroende på när jag kände ett tryck neråt. När första tryckkänslan kom pushade jag med läkarens instruktioner som om jag skulle dyka ner i en bassäng, komma upp en gång för luft och dyka en gång till. Utdrivningsksedet tog 17 minuter med tre stycken pushsessioner varav dom instruerade mig när jag skulle ta i hårdare och när jag skulle göra små pusher. Fick även det världskända finska greppet (inte för att jag kände det) och några sekunder senare kom huvudet ut och i sista pushet slank resten av kroppen ut som en hal ål.

Bernie skrek inte direkt och både jag och Niki stirrade oroligt på hela sjukhusgänget som fixade med honom. Så skrek han äntligen och den gråa färgen avtog snabbt, sån jäkla lättnad. Han fick 9 poäng av 10. Han torkades av och las på mitt bröst. Världens bästa Niki som hela tiden stått vid min sida och hållit mig i handen sa att nu är Bernie här. Då visste vi att ja, såklart. Lillkillen ska ju heta Bernie, eller Bernhard då som han på riktigt heter. Niki klippte navelsträngen och därefter kom moderkakan ut på någon minut. Vi blev inskrivna 21:32 19.11 och 03:02 20.11 föddes vår lilla bebis.

Att få en liten bebis med massa hår på sitt bröst var en så konstig känsla. Det är svårt att beskriva men den där känslan av ”instant love” och nu är meningen med livet här som så många beskriver uteblev. Istället kände jag mest att allt var så absurt. Att jag kanske inte helt hängt med i svängarna och att jag inte riktigt förstod att det här hände till mig. Jag var såklart svinglad att han var här, att han levde och verkade må bra, att han hade så mycket hår och att han bara nu låg där på mitt bröst och chillade. Det är egentligen först nu några dagar senare jag verkligen känner att han är min bebis. Vår fina fantastiska älskade son.

Bernie låg på mitt bröst i över en timme medan jag syddes. Hade inte fått några rupturskador men ett litet klipp i vänster sida som behövde sys. Det tog ganska lång tid men jag varken kände när dom sydde eller för den delen brydde mig. Förlossningsskadebiten som jag oroat mig för innan kändes nu som en droppe i havet. Tänkte mer att det är bra att dom fixar det och tar tid på sig nu så att det blir okej senare i livet. Fick även testa på att amma för första gången vilket gick sådär men löste sig med amningsnapp.

När syeriet var klart fick Niki gå med barnmorskorna och tvätta, mäta och väga Bernie. Han var 48 cm lång och vägde 3,2 kilo. Lillisen <3. Bernie paketerades in som en burrito och lades i en glassäng på hjul. Sen serverades jag och Niki livets frukost och det var så sjukt gott. Jag fick även en konjak, vilket jag tyckte var superkul (den ska tydligen hjälpa en att kissa). Efter det fick jag duscha, få på mig ny sjukhusklänning varefter vi fraktades upp (jag i rullstol) till ett familjerum några våningar ovanför. Då var klockan sex på morgonen och vi hade just blivit föräldrar till den gulligaste lilla bebis jag någonsin sett. Nu började jag gråta när jag skriver det här. Den nivån är vi på nu. All in all så var det här med att föda barn en sjukt häftig upplevelse. Den långa latensfasen var det absolut värsta av hela förlossningen. Själva sjukhusbiten var mest bara härlig. Jag har alltid tänk att föda barn innebär kaos, men min förlossning var så lugn och harmonisk att det nästan kändes surrealistiskt. Jag skulle gärna föda barn igen även om jag nu så här efteråt har ganska ont. Sen har vi ju slutresultatet av allt det här. Bernie, och för honom skulle jag göra vad som helst. Tio gånger om.
Vackraste stunden i livet.

Tack till Kvinnokliniken för världens bästa bemötande. Är så tacksam över att få föda barn i Finland. Kände mig så trygg och väl omhändertagen från början till slut. Stjärnor är vad dom är.