• corona,  Funderingar

    Världen

    Hej söndag. Vet inte hur det är med er, men här har ångesten varit total sen i torsdags. Känns som hela ens världsbild fullständigt rubbats. Lider så med det Ukrainska folket som just nu går igenom en jäkla mardröm. Hur kunde det gå så här? Sedan i torsdags har jag maniskt skrollat, läst nyheter efter nyheter, skänkt pengar till Unicef och grävt ner mig i allt. Ibland blir det riktigt jäkla mörkt, men jag försöker också se ljuset. Känna tacksamhet för det vi har idag, något jag verkligen inte tar för givet. Vem vet vad som händer framöver? Känns som att ingen vet.

    Men ja, Ukraina. Fan alltså. Förlåter landet till hundra procent för att dom kickade ut Sverige ur EM i somras. Det får dom göra tusen gånger om så länge dom fortsätter att få vara en fri nation. Vill att alla Ukrainska barn ska vakna upp till en morgondag utan krig och en framtid där Putin inte finns mera. Längesedan jag genuint önskade livet ur någon.

    Att blogga nu känns också knepigt. Känns ju töntigt att jag nu ska berätta om min helg helt som vanligt. Samtidigt kanske vissa av er ser den här bloggen som någon form av ”guilty pleasure”, vad vet jag? Kanske det här också ska få fortsätta vara ett avbrott i era liv när ni bara behöver läsa något annat. Svårt att säga.

    Just det ja, Jag och Bernie testade positivt för covid också. Så nu har vi corona här igen i vårt hem. Hade nästan hunnit glömma bort coviden och blev jäkligt förvånad när Bernie testade positivt i lördags. Skulle på en middag och han snorade lite, så tänkte att jag testar honom för att kunna säga att han är negativ om någon skulle bli orolig. Sen sa två sträck hej och idag blev även jag positiv. Blev ingen middag för oss inte.

    Så det är läget här. Krigsångest och corona. KUL.

    Istället läste jag bok och drack ett glas rosé när barnen somnat. Litteratur är det bästa som finns när man vill tänka på något annat. Leva i någon annans skor för en stund.

    Har lånat boken från biblioteket. Någon låntagare av boken har gjort små kommentarer här och var. Tycker det är himla mysigt. Här har hen skrivit:
    ”Tack för att här inte stod ”yngre än oss”. Ett språkfel som smugit sig in i svenskan”

  • Vardag

    Veckan

    Så blev det torsdag och livet i den här ”alpbyn” fortsätter. Har vi haft så här mycket snö någonsin tidigare? Det är ju helt sjukt hur träden brister av mängden och hur trottoarerna försvunnit. Jag som var peppad på vår liksom, jaja. Antagligen kommer det komma mer av den här vita varan innan våren på riktigt anländer.

    Veckan då?

    Har ätit mer frulle. Nästan rutin på det här nu. Okej, den intas runt tolv, så kanske ändå inte räknas som frulle. Men ändå. Man är ju liiiite trött på mornarna och sover därför gärna genom Louies första nap tillsammans med honom. Håller ju på att sluta nattamma och det är än så länge en fortsatt lång nattlig fight. Louie har inte helt fått the memo.

    I måndags var jag på babyträff på Luckan. Alltid lika kul att se Louie hänga med andra bebisar. Han blir så glad när bebisar pratar tillbaka till honom. Sen är det ju lite roligt att min sju månaders bebis är lika stor storleksmässigt som alla ettåringar. Min bebis är enorm men också enormt gullig.

    Efter Luckan plockade vi upp Bernie från dagis. Tog bussen hem och beundrade barnens kusins gudfar som täcker busshållplatsen. Hej Kimmo!

    Annars har vi lekt med grävmaskiner, som vanligt. Hur stort intresse kan man egentligen ha för grävmaskiner. EXCAVATOR som han glatt kallar dom lite då och då.

    Målade mina naglar häromdagen och var lite chockad över hur nedbitna mina nagelband på tummarna var. Jag biter på dom automatiskt när jag stressar, och ibland blir det lite av en chock när jag inser vad jag gjort. Ska boka tid för gelnagalar i veckan. Brukar sluta tortera mina händer om jag fixar naglarna hos ett proffs. Skulle vara väldigt skönt med händer som inte blöder.

    Men tulpanerna är i alla fall fina. ÄLSKAR tulpaner. Kanske det bästa med den här årstiden ändå?

    Sen är det såklart kul att ljuset kommit tillbaka. Att klockan kan vara fem och det ännu är ljust ute.

    Jag och min bebis <3

    Tänk att han är nästan lika stor som sin storebror. Bebisen. Nästa vecka ska han sövas ner och genomgå en bronkoskopi på nya barnsjukhuset. Usch. Är både svinnervös och har ångest för det här. Fast han är stor är han så lillan.

    För övrigt väldigt kul att mina barn numera leker ihop. Bernie ville ju ha ihjäl Louie i början. Numera är han himla gullig med honom. Kallar honom för ”Bubi”. Något som gjort att både Niki och jag börjat kallar lilla Louie för Bubi. Bubi och Bernie. Haha.


    I förrgår lagade jag broccoligratäng med bacon. Bästa vardagsmaten. Så jäkla gott och enkelt.

    Och så skottandet hörrni. Sånt pysslade man ju inte med när man bodde i lägis. Nu känns det som om man inte gör annat.

    Men hej, ljuuuset.

    Vitt ute, ljus inne. Mys.