-
Mörkret
I våras när allt stängdes ner och alla isolerade sig tröstade jag mig med att ”det är ju i alla fall inte november”. Nu är vi här i samma situation igen, med nedstängningar och mer och mer begränsningar och den här gången i november. När alla ens dagsaktiviter man hängt på med sin toddler försvinner är man kvar här i mörkret. Man står där i en råkall lekpark och ser på när ”solen” går ner halv fyra och tänker. Now what? Skulle vi inte flytta och få lite mer utrymme snart skulle jag bli galen. Har känt mig så deppig de senaste dagarna. Allt känns så tråkigt, så mörkt och så energilöst. Jag får liksom ingenting gjort. Inte ens när B sover och jag har 1-2 timmar att ta tag i saker så ligger jag bara där i en hög. Lyssnar på ljudbok och tänker att snart, snart ska jag ta tag i det här. Energinivån är verkligen inte på topp.
Så den här bloggen har inte heller fått mycket kärlek. Att fotografera i det här mörkret är ungefär lika inspirerande som att äta fryspizza. Allt är så grått.
Som tur har jag saker, projekt och hus att se fram emot. Lite ljus i tunneln. Men just nu, just idag, så känns det så mörkt. Men vet ni. Jag är helt säkert inte ensam om att känna så här just nu. Eller hur? Hur mår ni? November och Corona. Den kombinationen kan få vem som helst att vilja gömma sig. Vi hoppas på en vändning snart hörni. En liten vändning.
Nu ska jag fortsätta ligga här i min soffa och lyssna på bok två av Lucinda Riley om dom sju systrarna. Kan inte sluta lyssna.
Puss hej!
Andra tider.
-
Bernies kalas
I lördags innan begränsningarna 3.0 gick i kraft hade vi ett barnkalas/namnparty. Vi fick ju ställa in Bernies namnparty i våras på grund av ni vet vad och sen dess har det varit dåligt med kalas för hans del. Så nu bestämde vi oss för att fira honom ordentligt när han fyllde ett, i en lite mindre skala. Så istället för att bjuda in alla vänner blev det ett litet kalas med de allra närmaste (som befann sig i landet). Det ser ju ut som massor med människor på bilderna, men så går det när man har kalas på 61 kvadrat.
Min mamma hjälpte mig med att laga pajer och bröd och jag gjorde sallader och bakade en ricekrisp-tårta. Bernie fick massor med superfina presenter och levde rövare under hela kalset. Hoppade från famn till famn och rev i presentpapper. Succé. Han pep inte en enda gång utan var en riktig liten fest-trooper.
Nu när kalas förbjuds igen är vi himla glada att vi äntligen fick fira honom lite. Bernard 1 år blev en succé.
Jag och födelsedagsbarnet. Han tycker att det är superkul när han får leka ”karusell”
Han fick även två egna vispar i present.
Bernard och tre av Bernards kusiner och en kusinpojkvän.
Min ricekrisptårta som jag glatt bakade på morgonen. Bernies kusin Elliot fick blåsa ut ljuset.
Ljudnivån var på topp om man säger så.
Vi serverade även Bernard-skumpa. Vår hus-skumpa sen Bernie kom in i våra liv.
Vid sju hade alla utom min syster åkt hem och lägenheten var lugn och tyst igen. Min syster som skulle med flyget tillbaka till Oslo dagen efter sov över. Så mys att få lite med henne också.
-
Bernie 1 år
Idag fyller han ett helt år. Otroligt hur fort det här året har gått, hur stor han blivit och vilken fantastisk liten person han utvecklats till. Igår tog vi en familjemiddag på Pub Niska (snabbt och barnvänligt) för att fira att jag och Niki klarat vårt första år som föräldrar. Klart att det ibland har varit tungt, men överlag tycker vi att det har varit så mycket enklare än vad vi hade trott. Kanske för att vi har haft hund ihop så hade vi redan rutin på hur vi kommunicerar och tar tag i saker. Vi kunde ju inte innan vi fick barn heller bara dra någonstans utan att diskutera det med den andra. Kanske att ha hund är som en light-övning på att ha barn. Vad vet jag? Men lite som att det var enklare att ta körkort efter att man kört moped i tre år. Man hade lite av trafikvettet i bakhuvudet från innan. Vi ska se. Det är väl egentligen nu det börjar lite mer på riktigt.
Bernies ettårs-present gjorde succé
Ettåringen är en väldigt glad liten pojke som sällan gråter. Däremot är han den aktivaste ettåringen jag någonsin träffat. Han är igång från och med att han öppnar ögonen på morgonen till det att han stänger dom. Som Rådgivningen konstaterade häromdagen, att stilla sitter han ju inte. I och med att han började gå lite på nio månader har han under de senaste tre månaderna verkligen hunnit få upp tempot. Nu springer han ifrån mig och gärna åt motsatt håll. Han klättrar på allt, tar sig upp i fönster. hyllor, soffor, sängar och alla trappor han kan hitta. Fort går det.
Försöker lära honom nej, men varje gång skrattar han bara och springer iväg. Han är otroligt orädd och slänger sig ut till personer och främmande omgivningar som om det vore hans egna bakgård. Han har helt tydligt humor, skrattar mycket och är väldigt social. Han älskar att bada och att leka med allt som inte är leksaker. Helst köksredskap och dammsugaren, men även golvmoppen och tvätthängaren är populära. Varje gång vi städat hemmet tar det inte lång stund innan det ser ut som ett bombnedslag igen. Otroligt effektiv på den biten. Hela Bernie är som en glad liten virvelvind. Slår han sig och gråter, går det fort över. Dessutom måste han slå sig ordentligt för att gråta, allt annat borstar han bara av sig. Idag fyller han ett och jag ser så mycket fram emot att se hur mycket han kommer att utvecklas närmaste åren.
När man just fått epidural.
Ett år sedan han kom till oss. 48 centimeter lång och 3,2 kilo liten. Nu är han redan ett barn och imorgon har vi en liten fest där vi firar hans första år med dom närmaste. Grattis älskade lilla B på din första födelsedag.