Vi måste prata lite. Med risk för att det kan bli obekvämt.

Det finns något som gör mig ledsen, på riktigt ledsen. I förrgår grät jag över saken i Nikis famn. Ungefär den nivån är vi på. Är så otroligt jäkla ledsen och arg. Varför? Planerna på något så absurt som ett stålverk i Ingå. Länge, länge har jag kategoriserat det här som ett skämt. Ett stort skämt.

Sådär, HAHA, varför skulle man placera en utsläppsmaskin på en miljon kvadratmeter i Finlands vackraste skärgårdskommun? Det är ju galenskap. Alla fattar att det där galenskap. Som att slänga upp ett kärnkraftverk på Marstrand utanför Göteborg, eller en soptipp på Sveaborg. Man kan absolut, men varför?

Ja, okej. Man vill behålla skola och hälsocentral i Ingå. Och ja, hälsocentral lär man behöva med tanke på de kommande utsläppen. Skola i trä, är ju fantastiskt men den satsningen skedde före några planer på stålverk, förstår inte varför det måste stå emot varandra. Bra med nya arbetsplatser, absolut. Men kanske alla de här 1000 personerna bor i tex Esbo eller Vanda? Hur känns det då?

Varför kan man inte jobba på att marknadsföra det som Ingå är istället? En familjevänlig skärgårdskommun nära landets huvudstad. Det om något är unikt. På riktigt.

Varför måste det vara så ALLT eller inget? Varför kan det inte handla om mindre industrier, med låg miljöpåverkan. Finns det inte vettigare alternativ? Som företagare har jag en filosofi att säga nej till projekt som inte känns rätt för att ha möjlighet att kunna säga ja till det som på riktigt är bra. Om halva kommunen plus alla fritidsbor tycker att det är sinnesjukt är det kanske inte rätt? Ingå känns som en sådan som tackar när någon slår en i ansiktet. Tack för att du såg mig. Slå mig lite till.

Som med Rudus och Ingå. Ingå är så jäkla glada att just Rudus väljer att ta just Ingås naturrersurser, betala minimalt med skatt och bullra och damma som fan, men i alla fall så valde dom ju Ingå. Åh tack <3.

Så är det att vara Ingå. Glad i Ingå.

Nej men ärligt talat. Ni som läst den här bloggen vet att Ingå är livet för mig. Jag har spenderat större delarna av mitt liv i Ingå. Mindre än 2 km från Joddböle. Jag och min familj badar, plockar svamp, odlar, lever och mår. Ingå är livet för oss. Livet och min familjs historia. Vi har funnits på Bastubacka sedan 50-talet, långt före industriområden och annat. Vi vill bara få ha vårt liv kvar. Vi vill kunna leva och bo, kunna dricka vattnet ur våra brunnar, äta blåbären från våra buskar. Är det för mycket begärt?

Vart är vi på väg?

Det här är utan tvekan min mest bakade kaka. När jag jobbade för morgonprogrammet Min Morgon stod den här kladdkakan på redaktionsbordet flera gånger i månaden – och den var alltid en favorit. Numera bakar jag den mer sällan, men varje gång den dyker upp gör den succé.
En superenkel och snabb efterrätt eller fikakaka som nästan är omöjlig att misslyckas med. Ett litet tips bara: olika ugnar beter sig olika, så håll ett öga på kakan om du inte riktigt känner din ugn.

Du behöver:

• 1 dl smält smör
• 2 ägg
• 2,5 dl strösocker
• 1,5 dl vetemjöl
• 4 msk kakao
• 1 msk vaniljsocker
• 1 krm salt
• 1 krm bakpulver

Gör så här:
Vispa ihop smält smör, socker och ägg. Rör ner de torra ingredienserna och blanda till en jämn smet. Häll smeten i en smord form med löstagbar kant. Grädda i 180 grader i cirka 15–18 minuter, tills kakan är fast i kanterna men fortfarande kladdig i mitten. Var modig och ta ut den tidigare än du tänkt dig.
Låt svalna något, pudra över florsocker och servera med fluffigt vispad grädde.

Ser kanske inte så kul ut, men är guld.

Hej från Ingå, livets plats. Här är vi och firar påsk med min familj, som alltid. En favorithögtid. Ni vet, vår, god mat, lediga dagar och lugn och ro. Påsk är bäst. Här i veckan blev Ingåhuset även med en splitterny brygga, så våra soliga kvadratmeter utökades. Framförallt kvällssolen fick en ny skjuts.

Vi har alla utforskat de nya ytorna. Stora och små. Bryggreglerna sen innan har förtydligats. Förbjudet att gå på bryggan utan en vuxen. Endast utan vuxen om man har flytväst. Viktigt.

I och med att grävmaskinsbåten grävt en del i botten för att få fast alla tyngder och kedjor har även vår lilla strand blivit fått en stor hög med blålera som vi grävt tillbaka i havet. Dessutom har vi rensat stranden på vass, så det har varit riktiga strandfixardagar.

Bernie strandskatter. Tallriksdelar och glas från havets botten. Skriver sällan om mina barns intressen här, men min femårings största intressen in livet just nu är sjunkna skepp. Väldigt intresserad av Titanic och militärhistoriska skepp så som Bismarck (visste ni att båda skeppen hittades av samma u-båt, Alvin?) Så skatter som möjligtvis kommer från ett sjunket skepp är guld.

Penny-hunden som snart fyller fem månader var med om en olycka i veckan som slutade på vetrinärsjukhuset med nedsövning och röntgen. Inte helt okej ännu, men vi hade tur i oturen. Förhoppningsvis repar hon sig utan ingrepp.

Mamma och pappa är här och det om något är ett sant vårtecken.

Nästa vecka ska den här bryggsolerskan åka till Sverige för att jobba och därefter vidare till Wien. Det var mitt lilla påskhej.