Världshistoriens lugnaste helg i Ingå. Sabbe skrev till mig i fredags och frågade om jag är 65 eller 30 år gammal? Efter den här helgen måste jag nog själv hålla med om att det är lite oklart. Har gått flera långa promenader i skogen, pusslat, lånat böcker på biblioteket, gått på middag hos grannarna, ätit stuvade makaroner och köttbullar till lunch och gått och lagt mig tidigt. Ja ni hör ju. Lina 65 år. Men med tanke på att jag inte kommer ha någon direkt semester i sommar (inte mig emot) så får jag passa på att ”semestra” lite nu innan jag spurtar in på mitt nya jobb.

Har även sett dokumentären om Josefin Nilsson på SVT Play och var förfärad över denna fantastiska kvinnas fruktansvärda livsöde. I samma veva lyssnade jag på p1-dokumentären ”Han var för bra för mig” som handlar om kvinnor på ett skyddat boende i Sverige. Kvinnor från helt olika bakgrunder och familjer som alla har en sak gemensamt. De har alla flytt från våldsamma män. En kvinna som var närmare åttio år hade lyckats fly efter 27 års förhållande där mannen även tvingat henne till att inte hålla kontakt med sina egna barn och bodde nu tillsammans med en tvåbarnsmamma som inte ens var trettio år som flytt efter år där hon bland annat blivit inspikad i ett förråd i källaren. Så fint att lyssna på hur de här starka kvinnorna lyckats ta sig ur och vidare trots krossad självkänsla och isolering från omgivningen och nu stöttar varandra. Ja, och fy fan för våldsamma män.

Hur som. Helgen i bilder (den enda jag tog).

YESYESYES! Nu är kontraktet signerat och jag har officiellt ett nytt jobb. Woop! Börjar den åttonde april och är så ivrig på att komma igång att jag skulle kunna äta upp min hand. Nånej. Men ni förstår känslan. Har verkligen saknat att få använda min hjärna mera än att lägga miljontals pussel. Nu är det Lina 2.0. Har inte varit taggad på att jobba sedan sommaren 2017, så det är verkligen på tiden att den här damen får lite jobbglädje. AH! Lättnad, glädje och pepp på framtiden det är Lina idag.

Annat än den Lina som deppat ihop totalt för en månad sen och bara såg mörker. Usch ja, så mörkt det har varit här. SÅ mörkt.

Men nu är det ljust hörrni. Med det vill jag också säga till alla er som famlar i mörker, livsångest och annat som hör livet till att det blir ljusare. Även om det inte känns så, så blir det bättre. Vill också säga att om ni någon gång behöver min hjälp med något. Kontakter, råd, låna något eller vad som helst så är det bara att fråga. Tror att om vi alla hjälper varandra med det vi har så blir livet lite enklare och roligare att leva.

Med det sagt vill jag även säga:

Tack för att ni läser min blogg. Jag vet att jag inte har varit så hejsanhejsan här den senaste tiden men ändå har ni orkat hänga kvar. Det har faktiskt betytt mycket för mig att ha den här plattformen och er. Så tacksam för det. Som ett ljus i mörkret.  Tusen tack för det.

Så här såg jag ut idag. Nu vet ni det! PUSS!

Vad gör man en ledig tisdag i stan när man egentligen bara vill vara ute i skogen? Det satt jag och funderade på igår morse och kom fram till att jag faktiskt aldrig varit i nationalparken Noux. Lite knäpp att den bara ligger 39 minuter bort och att jag som den skogsälskare jag faktiskt är aldrig har varit där. Finns få ställen jag mår så bra på som i just skogen. Framförallt på våren och hösten när det frusit till lite. Sommaren när skogen är invaderad av mygg och bromsar och man måste ha på sig massa svettiga lager för att klara sig är inte min skogstid. Så jag hoppade in i bilen och körde ut till skogen med Milla. Vi var väldigt ensamma i skogen. Träffade på ett annat par men det var väl det. Milla tyckte att jag var helt tokig som höll henne kopplad, men reglerna för parken var just kopplad hund. Fick följa dem även om min hund som alltid annars går lös i skogen såg lite upprörd ut. Det som är så fint med Noux är alla vattendrag, sjöar och små tjärnar. Om jag någon gång bor i hus ska jag anlägga en bäck på baksidan. Ljudet är terapi.
Lederna bestod av hårt packad snö så det var lätt att ta sig fram. Om än lite halt i backarna.
Vi gick Korpens runda som enligt ”internet” skulle ta fyra timmar att gå på barmark men snarare tog tre timmar att gå i snö. Mycket stigningar som man kanske kunde tänka sig tar ner på tempot, men ska man gå den rundan på fyra timmar på barmark får man nog gå väldigt långsamt.Eftersom jag inte äger några vandringskängor (borde så skaffa något liknande) skuttade jag runt i Nikeskor och skidstrumpor. Äh, funkade ganska bra det med.