Bernie sex månader

Idag har jag varit mamma i sex månader och jag tänker att jag ska skriva lite om det.

Den 20.11 ramlade Bernard ut ur min kropp och föll med ett plask ner på britsen. Grå och miniliten var han och jag fattade verkligen ingenting. Vad hände nu? Är det där mitt barn? Gud så surrealistiskt. Jag tyckte faktiskt att det kändes overkligt väldigt länge. Det hela gick liksom inte in i mitt huvud och när andra skrev om enorm kärlek och meningen med livet och allt det där kände jag mest att…vad hände nu?

Googlade till och med om jag är psykopat vid något tillfälle för att jag kände mig så lugn. Grät inte en enda gång utan jag var glad och balanserad men inte alls översållad av känslor. Kämpade verkligen med det där, att liksom känna att jag hängde med i svängarna mentalt och oroade mig över om det alltid skulle kännas så orealistiskt. Som om någon skulle ta tillbaka honom snart? Som om jag bara skulle få låna honom lite.Nu då, sex månader senare känns det annorlunda. ÄLSKAR DEN DÄR LILLA KILLEN. Vilket jag såklart gjorde innan också, men har har vuxit på mig, kommit innanför huden. Gett mig en ny mening med hela skiten och verkligen förvandlat mig till en softis. Skulle kunna göra vad som helst för honom. Vad som helst. Otroligt fin jäkla känsla det där, samtidigt som det tidvis också skrämmer skiten ur mig. För första gången i mitt liv är jag rädd för att jorden ska gå under. Har liksom till och med fått lite klimatångest på köpet. Något jag inte led så hemskt mycket av tidigare. Så kanske att bli mamma också gjort mig till en bättre person. Mer empatiskt kanske?

Innan jag blev förälder hade jag en hel del åsikter om hur jag skulle bli som förälder. Amma ville jag först inte alls, men bestämde mig för att ge det en chans. Lovade mig själv att jag inte skulle behöva amma mer än sex månader om det fungerade. Nu är han sex månader och här är jag och ammar ännu. Det som kändes som världens största grej innan blev världens mest normala grej? Jag tänker amma honom lite till, antagligen tröttnar han så småningom och så slutar vi naturligt. Jag hoppas på det.

En annan grej jag tänkte (innan jag blev gravid) var att vi skulle dela 50/50 på föräldraledigheten och att jag skulle gå tillbaka till jobbet efter sex månader. Nu är att lämna B och börja jobba heltid det absolut sista jag vill göra. Jag är själv förvånad över hur bra jag trivs med att vara föräldraledig. Älskar det. Kan hända att jag om några månader/ett år bara längtar efter att få börja jobba igen, men just nu nej. Vill inget hellre än att vara hemma med honom. Han är så himla liten, det skulle vara så absurt att bara lämna honom nu.

Hur är det med er?
Tänkte ni något innan ni blev föräldrar som ni kände något helt annat med efteråt?