L I N E R I E T

Det börjar närma sig jul och jag har kaaaanske smygstartat med julbelysning hemma. Det var så otroligt mörkt och grått här i mitten av november att en julstjärna i vårt största fönster kändes som en revolutionerande förändring. Niki muttrar i och för sig en del när jag smygstartar, för hans del får man dekorera dagen före jul och ta bort allt dagen efter. Sån är han. Grinchen.

På söndag fyller även björnen tre år. Otroligt. Hur gick det så här fort?

Vi har börjat göra saker med bara ett barn i taget. Dela upp barnen emellan oss så att båda får egentid med endast en förälder. Något som visat sig vara en succé. Båda är helt andra personer när dom inte är tillsammans. Louie är gladare när ingen fäller honom och Bernie behöver inte tävla om uppmärksamheten eller vakta sina leksaker. Ska göra mer saker med bara ett barn i taget även i framtiden. Känns viktigt att dom båda får den tiden.

Annars är det full fart både på jobbet och på hemmaplan. Tycker så mycket om mitt jobb, mina kollegor och min chef. Ibland är det svårt att slita sig. I dagens osäkra tider är jag extra glad över att ha ett jobb som jag älskar. Känns även skönt att ha en inkomst igen efter några år med föräldrapenning. Särskilt när vår bolåneränta gick från 0,4 till härliga 3,09%. Lite skillnad. Men att, antar att vi inte är ensamma om den saken.

I veckan returnerade vi även vår bil till leasingbolaget. Nu ska vi leva utan bil i två månader innan vi får vår nya Volvo XC60. I och med att ingen av oss behöver bilen till jobbet, känns det inte så farligt att vara utan en stund. Tyckte inte heller att det var sorgligt att returnera vår Nissan. Även om bilen har varit med om en hel del i våra liv. När vi plockade ut den vara det bara fem dagar före Bernie föddes. När vi nu returnerade den var det bara några dagar före Bernies tre års dag och så har vi även fått Louie.
Ska bli spännande att se var vi är i livet när vi returnerar Volvon Januari 2026.

Ps. Livets bästa vardagssoppa hittar ni HÄR.

Det är den här tiden på året då jag oftast blir en sämre fotograf. Fotografera i dåligt ljus är verkligen ingen enkel uppgift. Även om jag då och då försöker. Men kanske det också är lite den tiden på året då man kanske inte heller gör jättespännande saker. Saker som ska fotograferas. Det känns som att allt bara rullar på. Dagislämningar och hämtningar, storkok, frukostgröt, bygga duplotorn, basta, potträna, natta ett barn, natta ett till. Livspusslet är verkligen här nu. Men jag gillar ju vardagslivet. Det liksom bara är.

Mitt hobbymålande har dessutom fortsatt. Jag målar och målar och målar. Det är märkligt, men jag känner konstant lycka när jag får klottra runt med färger utan prestation. Det gör inget om det blir skit och det är bara på pluskontot om något blir bra. Kanske det blev så, när podden som alltid var min hobby blev mitt heltidsjobb, att behövde jag något annat. Något annat som fick mig att slappna av. Så ja, hobbymålandet lär fortsätta ett tag till. Det börjar bli lite av en samling.

Familjens yngsta medlem, som sovit nätterna i eget rum sedan januari har plötsligt börjat få mardrömmar. Han vaknar, skriker med full hals och är totalt livrädd. Han kravlar sig fast vid mig när jag plockar upp honom. Trycker sina små armar hårthårt runt min hals och krampaktigt spjärnar han benen runt min midja och huvudet in under min haka. Där är han sen. Släpper inte taget för en sekund. Så har han sovit nu, tre nätter i rad. Kort och gott ovanpå mig. Bernie har aldrig haft mardrömmar på det här sättet så jag vet inte riktigt hur länge det här kommer att pågå. Men tydligen är det enda som just nu funkar att han får 100% närhet. Då somnar han till slut om. Det gör oss båda lite tröttare på dagarna.

Det var allt just nu.

Målamålamåla.

Vilken härlig helg vi hade här i Tammelund. Jag drog på mig en ordentlig feber redan i torsdags och Niki hängde med in i dimman under fredagen. Det var härligt att hämta barnen tillsammans fredag eftermiddag från dagis när vi båda hade sådär mellan 37-39 grader i kroppen (okej, jag mådde just då helt ok). Barnen däremot var väldigt pigga. Otroligt mycket energi faktiskt.

Det var tider det när man kunde vara sjuk och ligga i sängen en hel dag och kika på Netflix. Annat är det att med feber jaga en snart treåring på cykel en lördagmorgon när man knappt kan fungera. Då vet man att man lever. Som tur fick vi skicka över Bernie till grannarna på bästisens barnkalas under lördagen så att vi kunde sova lite i samma veva som Louie laddade batterierna. Nu är det måndag och vi båda mår som tur bättre. Niki har väl fortfarande lite stegring men jag är helt okej. Unnar mig själv ett glas rödvin efter helgens 40 koppar Finnrexin. Tycker nästan att jag förtjänat det.

Annat kul är vi alla tjejer som bor här på ön och som har småbarn startat en whatsappgrupp. Nu kan man alltid få park, powerwalk, lunch eller AW-sällskap runt knuten när man behöver det. KUL. Tammelund är ju som att bo i en liten by, fast i Helsingfors då. Tycker det är fint. Det är väl det man i slutändan vill ha som småbarnsförälder, ett community nära.

Spelade även in en reklamfilm (jag gör voiceovers för reklamfilmer då och då) imorse och lärde mig sådär 20 nya läkartermer. Kul att jag hade glömt bort inspelningen (tackade ja till giget när jag hade 39 graders feber och glömde lägga in i kalendern) och kom för sent med härliga 15 minuter. Har aldrig hänt tidigare under mina fem år som voiceover-person. Skämdes och skämdes när jag ramlade in och både team och kund stod och väntade på mig. Pinsamt.

Nej men, det var allt från mig. Nu ska jag återgå till mitt lilla glas rödvin och Bachelor. Hejar på Filippa, men hoppas att hon byter till den nya killen. Önska kan man juuuu.