L I N E R I E T

Igår var jag på AW med Sabbe och Ylva på Bistro Gina. Jag hade varit på mitt kontorshotells egen AW före och fått mat där, så jag åt inget utan drack skumpa och såg på när Sabbe och Ylva åt den minsta pasta jag någonsin sett. En svinliten portion med Cacio e pepe för glada 22€. Tror dom åt den i två tuggor?

I och med att vi inte var jätteimponerade av Gina drog vi ganska snabbt vidare till ett lite sunkigare hak för att konsumera desto billigare alkohol. Jag fick dessutom både födelsedagsblommor och present! Hurra för att vi januaridamer även får firas i mars.

Idag har vi inte egentligen gjort någonting. Lekt med lego.

Varit ute hela förmiddagen, försökt snabba på våren genom att skotta baksidans terrass. Det skulle vara sol enligt min väderapp, men den dök aldrig upp. Jag tror jag klagade på den saken till samtliga grannar. Jag är den där grannen, den känsliga väderkvinnan. Men förstår ni hur trött jag är på snön nu? När landade den, november? Nu när allt dessutom är sådär slask-smutsigt så känns det som om jag bara vill vända blad. NU.

På eftermiddagen bakade jag blåbärs och chokladmuffins med mina två energiknippen till barn. Tror dom blivit inspirerade av Great Gris, för att baka muffins var tydligen något dom väldigt gärna ville göra. Så det gjorde vi. Inte direkt en avslappnande upplevelse att baka med två stycken som liksom smått slåss om alla moment och försöker vända upp och ner på påsar och bunkar. Men vi överlevde och muffinsen blev ok för att vara muffins. Alla glada!

Nu är det kväll. Middagen är uppäten, barn är nattade och Niki stack just iväg på öl på stan med kompisar. Jag hällde upp ett glas rosé (låtsas som sagt att det är vår) och ska ge mig på den senaste säsongen av Amerikanska Love is Blind. Att vara “ensam” hemma med skräp-TV som sällskap, det mår jag bra av.

Det är första mars och jag övervägde att ta på mig sneakers imorse bara för att manifestera vår. Men så möttes jag av slasken på trappan och kände att jag inte ville vara en av de där 15-åringarna med bara anklar i snöstorm. Är för gammal helt enkelt. Också en insikt.

Annars då? Jag har haft en tuff vecka. En inte alltför rolig sådan alls faktiskt. Har tröstat mig med småfolket hemma och min otroligt peppande man. Ibland undrar jag hur jag lyckats hitta en sådan som han? Otroligt fynd jag gjorde på en nattklubb för nästan exakt tio år sedan. Så mycket att vara tacksam över ändå, något som är extra bra att tänka på i turbulenta tider. Allt det man har.

Hur som helst. Den här bloggen har tuffat på i ett långsamt tempo de senaste två åren. Men glada nyheter för er som följer med här än idag. Från och med idag kommer det här bloggen börja leva igen. Då menar jag inte en gång i veckan, utan jag menar i princip varje dag. Med undantag ibland.

Det blir omålade möbler, mat, familjeliv, trädgård och annat otroligt vardagligt men mysigt.

Hänger ni med?

Nu kör vi.

I februari förra året packade jag ihop mig och Bernie och tog båten över till Sverige. Väl där jobbade jag därifrån medan mina föräldrar och min moster tog hand om Bernie på dagarna. Ett väldigt lyckat koncept. Så varför inte göra det igen? Den här gången packade jag bilen full och tog med min yngsta son till “Stora båten”. Det var hans tur, till och med storebrorsan höll med om det. Även om han lyckades förhandla till sig ett nytt pussel under samma konversation. It takes one to know one.

Innan vi åkte hade Louie sin värsta “nej-sägar-vecka” hittills, så jag hann nästan ångra valet av resesällskap. Men det händer något magiskt när man reser med endast ett barn. När man har två barn, (eller flera) och endast tar iväg ett barn på en tur så bryter man en konstellation och det blir en helt annan grej. För alla. Så nej-sägarn fortsatte att säga nej, men var glad och bara det gör det härligt.

Själva båtresan gick bra. Skippade bollhavet på ditvägen och efter middagen gick vi båda och la oss.

Väl i Sverige kändes det lite som att fuska när man kom till barmark och sol. Okej, det var inte sol hela tiden. Men det var såpass varmt att man kunde ha mellansäsongsoverall och springa utan att halka.

På dagarna tog min mamma och moster med Louie på äventyr. Louie fick uppleva både teater, simhallen och så fick han uppleva mammas förra arbetsplats, brandstationen. Ingen dålig underhållning.

Jag passade på att träffa vänner. Många vinmiddagar med gott snack.

På dagarna använde jag min brors hem som kontor. Muminkoppar och bra uppkoppling. Mycket praktiskt.

Och så fikade jag med kompisar och familjemedlemmar. Här ett stycke semmelkladdkaka. GOTT!

Mina föräldrars tollare Ally som tidigare varit lite skeptisk till mina barn blev väldigt förtjust i Louie.

Och Louie blev av med lockarna och den hemklippta luggen. Han såg plötsligt ut som en liten pojke. Otroligt vad ett frisörbesök kan göra.

Överlag var han himla nöjd och glad.

Fick träna på att cykla. Allt är så mycket lättare när man inte behöver ha 23 lager med kläder.

Och fördelen med att resa med bil är att man kan ta med sig allt. Som vagn och cykel.

Och fynda med sig saker på second hand. De här två nattduksborden kostade tillsammans 120 kronor. Tänker att dom ska få nya handtag och bli gröna.

Våra tio dagar i Sveriges egentliga huvudstad var överlag väldigt lyckade.

Vågade till och med lekrummet på Silja Symphony på hemvägen. Kände mig riktigt modig när han dök in med huvudet i bollhavet. Nu blir det norovirus (magsjuka), tänkte jag. Men hej, så här fem dagar senare verkar vi ha klarat oss.

Väl tillbaka hemma har vi en helt annan situtation med syskonen emellan. Innan vi åkte slogs dom två ganska mycket. Nu efter resan är dom så glada att vara med varandra. Leker tillsammans och är snälla med varandra, och det mina vänner är magin med att ibland separera på syskon. Tips!