L I N E R I E T

Hej från ett iskallt Helsingfors. De senaste dagarna har vi haft mellan -15 till-20 grader och det har verkligen känts, ända in i märgen. Jag är väl inte egentligen rädd för kyla, som januaribarn hör det till att tycka om den här tiden. Mina barn däremot är inte riktigt lika entusiastiska. Dom klarar någon halvtimme i taget innan dom bryter ihop och vill gå in. På dagis har dom varit inomhus hela veckan, vilket skapar klättra-på-väggar-känslan varje gång man hämtar dom.

Mitt största problem med vintern är mörkret. Så när det var både iskallt och soligt idag kändes det som livets dag. Åt frukost med familjen innan jag hoppade på skidorna och gled ner mot hamnen och isen. Skidade lite på fem kilometer i -20 grader. Mådde så bra, så bra att jag glömde bort vintertröttheten totalt.

Förra året, 2023 lärde jag mig springa. Jag har sprungit tidigare (2016, 17 och 20). Men aldrig så mycket, långt och så fort som 2023. Jag började långsamt, med att gå/springa och ökade på allt eftersom. Vilket gör att när jag nu glider några kilometer i ett skidspår är det inte ens tungt. Så glad över hur jag hela förra året satsade på min kondition. I år ska jag fortsätta med springandet. Är anmäld till mitt livs första halvmaraton och vet att jag kommer att klara det. Det är väl kanske det finaste med att springa, att vem so helst kan börja och verkligen känna att man utvecklas.

Hur som. Livets liv. Imorgon är det en ny vecka. Jag ska jobba, hämta/lämna barn, försöka trycka in några stunder på isen och leva vidare i meronulllunderställ. Blir bra. Dessutom, snart är det vår. Tänker att vi får passa på.

Tänker att vi fortsätter lite mer sommartemat. Känns extra fint att se tillbaka på en dag som den här. Så var va vi? Efter Värnamo tog vi båten tillbaka till Finland. Till vårt hem på den soliga lilla ön var vi bor. Trevligt nog kom min syster och hennes sambo, Derek på besök någon dag senare och umgicks. På tal om dom två så ska jag och Bernie flyga till Wien var dom bor om två veckor. Bara jag och Bernie, hur mys?

Allt i min trädgård var grönt. Något som verkligen blivit en älskad hobby det här året. Ni vet, grävandet, planterandet och växandet. Krassen var så fin så fin. Ja, tills den blev totalt attackerad av en lusfarm och dog. Men innan dess beundrade jag den dagligen.

Mina Dahlior tog också fart. I år hade jag hela tio stycken som blev stora som buskar. Grävde upp knölarna förra helgen och la dom på tork. Var nästan lite ledsen i fredags över att för första gången på säkert tio veckor inte få inleda helgen med att plocka en bukett.

Bernie åkte till mina föräldrar i Ingå för några dagar. Vilket är kanske det mysigaste? Älskade att han fick flera tumisdygn med mormor, morfar, moster och gammelmoster i Ingå de här sommaren. Så mycket vuxentid och ingen lillebror att konkurrera med. Lillebror var också glad över egentid. Överlag har vi gjort mycket mer sånt den senaste tiden. Separerat på barnen så mycket vi kan. Att dom får tid ifrån varandra och egentid med en förälder. Det har verkligen gjort underverk för alla. Mindre slagsmål. Woop!

Därefter flyttade våra vänner Frida, Danne med två barn in i vårt hus för fyra nätter. Ännu mer kompistid för oss. Dom har besökt oss tidigare, men aldrig när vi bott i Tammelund eller när någon av oss haft barn. Så nu fick dom uppleva barnversionen av Finlands huvudstad.

På dagarna hittade vi på roliga aktiviteter. Vi besökte borgbacken, badstranden och klätterparken på Brändö. På kvällarna grillade vi, drack vin och spelade spel.

Och kvällsdoppade oss på vår lilla badbrygga här på ön.

Alla fyra barnen kvällsbadade också tillsammans. Det gick ändå förvånsvärt bra med fyra barn under samma tak. Två flickor och två pojkar i nästan samma ålder. Kanske det var var nyckeln? Lite mångfald.

Sen åkte den lilla svenska familjen tillbaka till Sverige och vi packade väskorna för Korpo.

Okej, vi är ju ärliga med varandra numera. Så jag erkänner att det här inlägget skrivs med några glas innanför västen. Våra fantastiska middagsgäster åkte just hem med en Bolt och jag känner som jag oftast gör efteråt. Tacksamhet.

När jag var yngre var kvantitet av vänner viktigt, ju äldre jag blir har målet förändrats. Nu vill jag ha få vänner med kvalitet. Vänner jag vet var jag har. Vänner som jag vill och kan sätta tid på. Sen finns såklart barndomsgänget, dom som jag varken sätter tid eller engagemang på, men som märkligt nog finns där ändå. Som ingenting hänt. Tacksamheten för vad vi har. Hur kan man ens tacka för det?

Men det här med vuxen vänskap är ett kapitel för sig. Men ju äldre jag blir, desto gladare är jag för de knäppisar jag har. Att vi är vänner. Fan så fint ändå. Som en person som lämnat allt för att starta livet i ett nytt land, så vet jag, att vänner. Vänner tar man inte för givet.