Tack för alla kommentarer, meddelanden, dm och samtal. Fint att få så mycket pepp från håll och kanter. Jag mår bra, det gör jag verkligen. Ingen har ju dött, bara jag som får tänka om lite.

Det är dock lite märkligt, att så fort man slutar med ett arbete och får lite distans så är det som att ens hjärna så småningom tillåts att se andra perspektiv. Vilket jag tror är det flesta av oss även upplever när vi är föräldralediga. Tid och paus från ens vanliga liv kan vara hälsosamt och ge en ett helt annat fokus. Med det sagt så har jag börjat komma igång med framtidsutsikterna, vilket märkligt nog i sig känns som ett fulltidsjobb.

Men jag har också hunnit träffa vänner, städa hus, springa, planera trädgård och annat som man blir glad av.

Har slängt ihop lunchsallader av allt kul man kan hitta i kylskåpet. Halloumisallad är ändå inte helt illa pinkat.

Sprungit massor. Ser fram emot att grus och is försvinner så att man kan få upp tempot lite mera.

Hämtat barnen tidigare från dagis och tagit metron till kompisar på playdate i stan.

Kompisar som äger valpar.

Kört ut till Esbo för lunch med Jonski i deras nya hem. Superfint!

Städat hemma. Rivit ut skåp, organiserat, skurat ställen man aldrig orkar skura.

Solens återkomst har varit väldigt bra för mitt humör. Tänk att jag har hängt ute på vår inglasade balkong i +18 grader. Inglasade balkonger är för övrigt något att satsa på om ni har möjlighet.

Bara det att mitt olivträd från förra året verkar ha överlevt. Då har det ändå varit -20 på balkongen under januari, om än helt skyddat från vind och snö. Men det är väl det absolut svåraste med medelhavsväxter, vad man ska göra med dom under vintern. Förra året försökta jag övervintra Jonskis olivträd i vårt elrum. Det var helt tydligt för varmt där, för dog gjorde det. Brutalt.

Men bladen är kvar, även om vissa är lite torra. När jag skar lite på stammen häromdagen var den levande grön bakom barken. Fantastiskt.

Fördelen med att bo på ett berg är att ljuset alltid hittar hit. Men jag hade helt glömt bort det här skarpa vårljuset. Hur det känns i hela kroppen och att man plötsligt inser hur otroligt smutsiga fönster man har.

Okej, när jag skriver det här inlägget är det väldigt grått och blött ute. Men vad gör det när jag vet att det bästa vi har ligger framför oss.

I lördags var jag på en karaokebar och firade min kompis Evas födelsedag. Har ångest så här flera dagar senare varje gång jag tänker på hur otroligt högt och falskt jag sjöng min sång. Man riktigt såg hur dåligt alla mådde när jag tog i. Fy fan. Håll mig borta från mikrofoner.

Men som tur fick jag terapia med Jonski igår kväll i vårt nedre vardagsrum. Pasta, rödvin och en riktigt bra vän är balsam för själen. Det var det!

Ni som hängt här ett tag vet att kanske den här bloggens nisch är berättelser från vardagen i kombination med ärlighet. Ärligheten kommer oavsett om jag vill det eller inte. Tänk att mitt inlägg om missfall än idag är något som kvinnor dagligen klickar in sig på. Att så många mailat, ringt, skickat dm genom åren om den biten har gjort att inlägget känts värt det, så här i efterhand.


Så till nästa ärliga bit. För 1,5 vecka sedan blev jag uppsagd. Från mitt drömjobb. Yepp, det sög. Jag startade Podimo i Finland och lämnade för att hoppa på ett annat fantastiskt poddprojekt. Det var ljuvligt så länge det varade.

Jag grät, min chef grät. Ingen av oss ville det här. Men världsekonomin i världen gjorde helt enkelt att mitt jobb försvann. Det är sorgligt, jobbigt och läskigt att bli uppsagd. Vad händer nu?

Men vet ni. Jag är okej. Jag gjorde ett bra jobb, jag gjorde allt jag kunde. It is what it is.

Nu har jag tid att ta tag i projekt jag inte tidigare hunnit med. Så som den här bloggen. Jag kan fixa saker i vårt hem, hämta barnen tidigare, springa flera mil, söka jobb, laga mat, läsa böcker och verkligen optimera allt annat som inte hunnits med.

Jag är duktig på mycket. Jag kan försäljning, marknadsföring, digitala strategier, performance marketing, PR, events, content, relationer, dessutom är jag är kreativ. Vad jag inte kan är finska. Men det skiter vi i. Jag är driftig, orädd, kul och fantastisk på problemlösning (ser möjligheter). Så. Det blir bra. Som alltid.


Hur som. Tack för att du är här. Tack för att du läser den här lilla bloggen. Vi är ett team ändå.

Med det sagt, nu när jag har tiden. Vad vill du se mer av här?

Det är måndag. En ny vecka med lite nya omständigheter för min del. Men en sak i taget som jag sa till en av mina bästa vänner häromdagen. Det gäller att vara snäll mot sig själv och fokusera på allt positivt och kul istället för att gräva ner sig.

En nyhet som gjorde mig väldigt glad idag var att Nikis mamma Gaby berättade att hon kommer att komma hem tidigare från sitt liv på franska rivieran. Redan till helgen. Ser otroligt mycket fram emot att få tillbaka henne i våra liv. Förstår hundra procent att man vill fly den finska vintern, men ett sant vårtecken är att hon kommer tillbaka. Gaby – lite som snusmumriken. Fast snygg då.

På tal om snygga släktingar så var min svägerska Hanna med familj över och hälsade på igår. Väldigt peppande och härlig som alltid. Det är också något bra att vara gift med någon som har systrar (två dessutom). Känns som att män som har systrar har en helt annan form av förståelse och lugn. Helt enkelt bättre pojkvänner. Tycker lite synd om mina egna pojkar när jag tänker på den saken. Vem ska lära dom allt som systrar lär?

Vi lagade våfflor, dubbelsats med smet och allt gick åt. Niki serverade även kaffe och rosé. Överlag en väldigt perfekt söndag. Förutom den där biten när båda barnen föll ner i en djup vattenpöl i ekorrparken några timmar före och blev blöta från topp till tå. SÅNT.

Var även en sväng till K-rauta för att komma på hur jag ska behandla mina 60 kronors loppisfynd från Värnamo.

Två stycken för 120 kronor är väl ändå en extremt hal deal?

Funderar på att måla dom båda gröna, byta ut beslag, möjligtvis även benen. Kanske behåller skivorna i trä men slipar och oljar in dom. Jag ska fundera lite. Det får bli ett av den här veckans projekt. Vad tycker ni?

Fick även med mig ärvda gamla glas från mina föräldrar. Gröna vinglas från min pappas morfar Sigge med gravering FÅA, Finska Ångfartygs Aktiebolag. En föregångare till dagens Silja Line. Sigge var precis som min pappa utbildad sjökapten, om än hamnchef under de senare åren. Nu bor glasen i vårt vitrinskåp och jag ska se till att alla sju överlever även till nästa generation. Handdisk!

Ljuset idag fick mig att må bra. Så bra. Förutom att alla fönster måste putsas inom en snar framtid. När ljuset återkommer då syns allt.

Kvällens middag bestod av lax i ugn med dillsås och ärtor.

Nu ska jag gå och lägga mig, se ett avsnitt av senaste säsongen av Love is Blind, förfära mig lite och därefter somna före tio. Sova nio glada timmar, göra den inre pensionären extra glad.