Att få missfall

Jag har varit gravid den här sommaren. Något jag valt att inte skriva om eftersom det är något man tydligen ska behålla för sig själv, i alla fall tills man är lite mer säker på saken. Man ska nämligen inte behöva berätta för alla man redan slängt ut den glada nyheten för att det sket sig. Men så sket det sig i alla fall för vår del. Även fast jag inte jinxade det här.

Jag har funderat de senaste dagarna om jag ska berätta om det här på bloggeriet eller inte. Ska jag berätta nu när det känns som jobbigast eller sen senare när den här veckan mer påminner om ett lite sorgligt kapitel i någon annans liv?

Jag kom fram till att jag gör det nu. Kanske för att det kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak? Kanske för att få andra att förstå att det här med att skaffa kids inte alltid går så bra. Kanske för att om jag skriver ut allt här så mår jag bättre? Kanske för att det här med att blogga också ibland måste få handla om jobbiga saker. Saker som inte alltid är så roliga eller härliga utan mer en del av verkligheten och många människors vardag?

Så, jag väljer att berätta om min sommar och min senaste vecka. Jag tycker att missfall inte är något att skämmas för. Hoppas att ni tycker att det är helt okej och att ni även efter alla dessa detaljer fortsätter orka läsa om mitt liv. Om inte så är det också helt okej.

Kanske borde jag börja från början?

Jag plussade på stickan några dagar efter att vi kommit hem från USA. Lite chockad stirrade jag på det andra lilla sträcket som sakta ramlade fram på den 13 euro dyra plastgrejen jag köpt samma morgon. Även om det var planerat blev jag förvånad över att det hade gått. Att vi faktiskt kunde bli gravida. Ganska fint ändå? Gick in till Niki som ännu sov. Stod där och viftade lite med kissistickan innan jag klarade av att få ur mig nyheten. Vi blev så glada att vi genast gav typen i magen ett arbetsnamn. Hej Donald.

Att vara gravid var lite som att vara nykär fast med mensvärk. Pirrig i magen, glad, livrädd och framförallt nyfiken på framtiden. Känslan av att tiden går långsamt. Som när man väntade på att en kille man var förtjust i skulle svara på ens meddelande och man bara stirrade i timmar på skärmen. Man ville veta att allt var okej genast. Vänta i åtta veckor kändes då som en evighet. Nu hade jag gärna kunnat vänta lite till.

Jag gjorde allt som man skulle efter pluset. Som den föredetta researcher jag är plöjde jag hela nätet på all info en nygravid skulle kunna behöva veta. Jag slutade såklart med alkohol, vakumförpackade grejer (det var tydligen lika med döden) och åt hälsosammare och gav mig själv utrymme för ett lugnare tempo. Allt för att om det skulle skita sig så skulle det i alla fall inte vara mitt fel.

Det är tungt att vara nygravid. Samtidigt som man vill skrika ut till hela världen att det bor en alien i ens mage så ska man vara tyst och inte jinxa något. Man ska vara glad men man ska ändå inte vara glad, för då hoppas man för mycket.
Det är dock svårt för sådana som jag, sådana som gillar info, som gillar att planera att bli lite crazy. Jag vill veta allt, jag vill fundera över vagnar, sängar, namn, försäkringar, föräldraledigheter, dagisplatser, kläder, babysitters och så vidare. Hur mycket jag än försökte hålla emot så var det omöjligt. Donald skulle bli den coolaste kiden i Kallio. Han skulle dyka upp med den tidiga våren lagom till att sommaren var på gång. Det skulle bli helt bäst. Jag var så redo och så glad.

Jag tog bilder på mig själv i spegeln med min uppsvällda obefintliga gasiga mage, jag åt gravidvitaminer, tog ytterligare några graviditetstester bara för att se när 1-2 veckor förvandlades till 2-3, köpte en bok om föräldraskap på Adlibris, laddade hem tre appar som berättade vecka och storlek. Donald gick från pepparkorn till blåbär och hallon i storlek. Jag var så peppad.

Vi bokade ett tidigt ultraljud för att vi tyckte att det skulle vara bra och lite vettigt (och för att vi hatar att vänta) att se om vår lille typs hjärta skulle slå. Så att vi kunde lugna ner oss lite och få fortsätta planera Donalds liv.

Måndagen förra veckan var jag glad. På torsdag var det dags för ultraljud, veckan skulle kännas lång men ändå, dagarna skulle försvinna i ett nafs. Vi skulle ju få träffa Donald. Så gick jag på toaletten och möttes för första gången av lite blod. Familjeliv.se som under den här perioden förvandlats från min bästa vän till värsta fiende meddelande mig efter mina tusen sökningar på samma sak att det är helt normalt med blod. All is good. Men det fortsatte hela veckan och på onsdag kände jag i hela kroppen att Donald inte fanns mera. När molvärken byttes ut mot något annat och mina bröst sluta ömma visste jag att det var kört.
Jag försökte förklara det för Niki, men Niki försökte bara lugna mig. Han visste att allt var bra. Det är bara normala känslor. Allt kommer och går. Allt är normalt.

Så när vi väl på plats hos läkaren får beskedet att Donald finns kvar men tyvärr inte lever blev jag bara tyst. Medan jag satt där utan att säga ett ord var det en chockad Niki som ställde alla frågor. Han som frågade allt det där vi behövde veta men som jag inte orkade fråga. Min fina man som var tvungen att sätta sig ner för att han blev så ledsen. Förvåningen i oss båda hur mycket vi velat något som inte hade gått. Något vi inte kunde ändra eller fixa. Känslan av maktlöshet.

Vi gick därifrån och jag bröt ihop. Niki fick vara den där vuxna av oss som fixade alla de där papper som skulle fyllas i och grejas. Jag orkade inte lyssna på ord om försäkringsbolag och sjukersättningar utan vandrade fram och tillbaka lipandes som en vålnad i korridoren. Vi behövde inte åka tillbaka till jobbet efter det utan var sjuklediga resten av veckan.

Väl hemma deppade vi ihop totalt. Två ledsna personer, den ena med en död alien i sin mage och den andra med ett krossat pappahjärta. Till slut bestämde vi oss för att ta oss ut. Vi gick ut till en bar. Slog oss ner i varsin solstol vid havet och drack rosévin. För någon som inte druckit alkohol på ett tag (jag alltså) kickade det in i huvudet direkt. Där och då behövde jag det. Kanske för att det lugnade ner mig lite. Fick mig att se det hela lite från ett annat perspektiv. För första gången sedan jag börjat blöda kändes det inte lika mycket som mitt eget fel.

I och med att vi tidigare trodde att vi skulle få en Donald hade även planerat att gifta oss i år. Ett litet familjebröllop och en större fest senare efter att Donald växt till sig. Men när vi satt där med våra roséglas i handen och sörjde Donald beslöt vi även för att behålla vårt minibröllop. Vi skickade inbjudningarna och nu är jag glad att vi bestämt oss för att behålla ursprungsplanen.

Fredagsmorgonen var smärtsam. Om jag trodde att det gjorde ont psykiskt att förlora en Alien så gjorde det förvånansvärt nästan lika ont fysiskt. Att få missfall gör ont. Ont överallt. Känslan av att bli knivhuggen 30 gånger i minuten var så fruktansvärt tung att jag ibland inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Vid ett tillfälle gav jag nästan upp. Ringde gråtandes kvinnokliniken som bad mig knarka mer smärtstillande och ringa igen om jag höll på att förblöda. Yepp. Det blev i alla fall enklare i och med knarkandet, även om lördag morgon kom med exakt samma effekt.

Nu är jag mer okej. Jag har inte ont längre. Ja i alla fall inte fysiskt. Psykiskt är jag ganska förstörd. Jag kan börja gråta när som helst, var som helst och av de mest absurda anledningar. Mascara är ingen idé. Gick förbi en man med ett spädbarn innan idag och där och då började jag gråta. Jag förstår att det beror på att jag fortfarande är full av hormoner, är svagare på grund av det som pågår i kroppen och är allmänt nedstämd. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag förstår allt det där som dem säger till mig. Att missfall är vanligt. Att jag ska vara tacksam över att jag ens kan bli gravid, att jag ska vara tacksam över att det hände så tidigt, att jag ska vara tacksam över att det gick så bra att bli av med Donald, att jag inte längre har ont. Jag ska vara tacksam över att jag är så ung, över att jag är tillsammans med någon som vill ha barn med mig. Jag förstår allt det där. Jag förstår att jag ska vara tacksam. Jag är tacksam, ja eller den vettiga biten i mig är tacksam. Jag vet att allting kommer att bli bra. Jag vet att missfall händer och att det inte är mitt fel. Den rationalistiska sidan av mig vet.

Men ändå sitter jag här och funderar vad jag kan ha gjort för fel? Åt jag någon nöt som jag egentligen inte fick äta? Var det för att jag cyklade till jobbet? Var jag stressad? Var det dumt att åka båt? Blev jag för glad? Jinxade jag det till för många? Vill någon lära mig en läxa om livet? Jag hör ju själv hur det låter. Jag förstår att det där bara är idioti, men ändå tänker jag så här. Jag drömmer mardrömmar om att jag har rökt cigaretter, ätit brieostar, druckit vodka. Jag drömmer om att få sparken, om att bli lämnad, om att bli hatad. Kanske en effekt av allt? Vad vet jag?

Jag tänker låta mig själv vara ledsen ett tag. Låta saker ta lite tid. Vara tillsammans med den andra personen som just nu går igenom samma sak som jag. Min man. Fokusera på det lilla bröllopet vi ska ha om en månad, om vår resa till Grekland dagen efter och att vi kan försöka igen när tiden känns rätt.

Allt blir bra. Så även livet efter ett missfall. Jag är ändå inte den första, och inte den sista.