Fredag hörrni. Försöker fokusera på det, att det är helg, att solen skiner och att Björnen varit på dagis onsdag-fredag. Försöker inte tänka på det kommande utegångsförbudet som hägrar eftersom det gör mig så irriterad. Det  här är ingen politisk blogg, och kommer aldrig att bli det heller. Men med det sagt är jag ändå en person med åsikter. Jag kan bli irriterad över hur lättvindigt folket verkar ta på att våra rättigheter lagstadgas bort. Att medierna verkar hålla med. Är inte deras jobb att vara lite mer kritiska? Om någon nu ska vara det så är det väl verkligen dom. Det känns som om ingen verkar tycka att det här var ett svårt beslut. Att vi snart kommer behöva ursäkta oss till polisen om vi ska uträtta ett ärende. Som tex igår när Bernies overall gick sönder. Då skulle det vara okej för mig att köpa en ny på Prisma men inte på Polarn och Pyret. Jag får handla en kratta från K-market men inte från Plantagen. Va?

Det finns fler aspekter i livet än endast corona.  Nu känns det som om vi offrar den yngre generationen för den äldre. Dessutom att skylla utegångsförbudet på ungdomarna känns bara elakt. Att det är deras fel att vi nu måste göra så här. Har alla moralpoliser glömt hur det var att vara tonåring? Hur livet handlade om det som hände här och nu. Hur allt kretsade kring det sociala, hur man levde för rasterna, vad som händer i helgen, vem som gjorde vad med vem förra helgen osv? Hur en vecka på landet med föräldrarna kändes som ett helt år. Hur psykiskt ömtålig man var eftersom man inte såg saker i ett större perspektiv. Så att hata på kidsen som studerat hemifrån i ett helt år känns ganska magstarkt. Det är inte lätt att vara ung. Men tydligen lätt att glömma bort.

Ja, jag är inget större fan av våra framtida “begränsningar i rörelsefrihet” men jag kommer att acceptera det som alla andra. Finska folket är ju kända för att uppföra sig, lyssna på myndigheter, köa och att inte gå mot rött (alla andra länder gör det). Vi kommer komma ur det här också, men man kan ju få vara sur för det.

Man saknar tiderna då att knarka och slåss var olagligt och inte att hälsa på sina föräldrar.  Men nog om restriktionslivet. Nu ska jag hämta Björnen på dagis. Häromdagen hämtade jag honom fullt sminkad, plattat hår och struken skjorta för att på vägen in till dagis inse att jag hade på mig pyjamasbyxor. Livet med onlinemöten.

Men nu hörrni. Nu tar vi helg!