Fredag hörrni. Försöker fokusera på det, att det är helg, att solen skiner och att Björnen varit på dagis onsdag-fredag. Försöker inte tänka på det kommande utegångsförbudet som hägrar eftersom det gör mig så irriterad. Det  här är ingen politisk blogg, och kommer aldrig att bli det heller. Men med det sagt är jag ändå en person med åsikter. Jag kan bli irriterad över hur lättvindigt folket verkar ta på att våra rättigheter lagstadgas bort. Att medierna verkar hålla med. Är inte deras jobb att vara lite mer kritiska? Om någon nu ska vara det så är det väl verkligen dom. Det känns som om ingen verkar tycka att det här var ett svårt beslut. Att vi snart kommer behöva ursäkta oss till polisen om vi ska uträtta ett ärende. Som tex igår när Bernies overall gick sönder. Då skulle det vara okej för mig att köpa en ny på Prisma men inte på Polarn och Pyret. Jag får handla en kratta från K-market men inte från Plantagen. Va?

Det finns fler aspekter i livet än endast corona.  Nu känns det som om vi offrar den yngre generationen för den äldre. Dessutom att skylla utegångsförbudet på ungdomarna känns bara elakt. Att det är deras fel att vi nu måste göra så här. Har alla moralpoliser glömt hur det var att vara tonåring? Hur livet handlade om det som hände här och nu. Hur allt kretsade kring det sociala, hur man levde för rasterna, vad som händer i helgen, vem som gjorde vad med vem förra helgen osv? Hur en vecka på landet med föräldrarna kändes som ett helt år. Hur psykiskt ömtålig man var eftersom man inte såg saker i ett större perspektiv. Så att hata på kidsen som studerat hemifrån i ett helt år känns ganska magstarkt. Det är inte lätt att vara ung. Men tydligen lätt att glömma bort.

Ja, jag är inget större fan av våra framtida ”begränsningar i rörelsefrihet” men jag kommer att acceptera det som alla andra. Finska folket är ju kända för att uppföra sig, lyssna på myndigheter, köa och att inte gå mot rött (alla andra länder gör det). Vi kommer komma ur det här också, men man kan ju få vara sur för det.

Man saknar tiderna då att knarka och slåss var olagligt och inte att hälsa på sina föräldrar.  Men nog om restriktionslivet. Nu ska jag hämta Björnen på dagis. Häromdagen hämtade jag honom fullt sminkad, plattat hår och struken skjorta för att på vägen in till dagis inse att jag hade på mig pyjamasbyxor. Livet med onlinemöten.

Men nu hörrni. Nu tar vi helg!

I våras när allt stängdes ner och alla isolerade sig tröstade jag mig med att ”det är ju i alla fall inte november”. Nu är vi här i samma situation igen, med nedstängningar och mer och mer begränsningar och den här gången i november. När alla ens dagsaktiviter man hängt på med sin toddler försvinner är man kvar här i mörkret. Man står där i en råkall lekpark och ser på när ”solen” går ner halv fyra och tänker. Now what? Skulle vi inte flytta och få lite mer utrymme snart skulle jag bli galen. Har känt mig så deppig de senaste dagarna. Allt känns så tråkigt, så mörkt och så energilöst. Jag får liksom ingenting gjort. Inte ens när B sover och jag har 1-2 timmar att ta tag i saker så ligger jag bara där i en hög. Lyssnar på ljudbok och tänker att snart, snart ska jag ta tag i det här. Energinivån är verkligen inte på topp.

Så den här bloggen har inte heller fått mycket kärlek. Att fotografera i det här mörkret är ungefär lika inspirerande som att äta fryspizza. Allt är så grått.

Som tur har jag saker, projekt och hus att se fram emot. Lite ljus i tunneln. Men just nu, just idag, så känns det så mörkt. Men vet ni. Jag är helt säkert inte ensam om att känna så här just nu. Eller hur? Hur mår ni? November och Corona. Den kombinationen kan få vem som helst att vilja gömma sig. Vi hoppas på en vändning snart hörni. En liten vändning.

Nu ska jag fortsätta ligga här i min soffa och lyssna på bok två av Lucinda Riley om dom sju systrarna. Kan inte sluta lyssna.

Puss hej! Andra tider.