L I N E R I E T

Det regnar ute, Niki är på bio med några kompisar och jag är hemma ensam med två sovande barn. Jag har bryggt en enorm kopp te och tänt ljus. Gjort det bästa av en kväll då man för en gångs skull inte sitter på balkongen i kvällssolen. Före barn hade jag säkert suttit inne hela dagen och pusslat. Men pusslat, som tidigare var ett av mina största intressen har jag knappt gjort sedan Bernie föddes. Nu vet jag inte ens när jag skulle hinna sitta ner och lägga ett tusenbitars innan något barn satt en bit i halsen. Well, allt har sin tid.

Överlag är tid inte det jag har i överflöd just nu. Det känns lite som att mitt forna pusselintresse bytts ut mot att pussla livet istället. Med två konsultjobb, två barn ett socialt liv, familj, hem, plus er då så blir det oftast något eller någon som drar kortaste strået. Är överlag inte jättepeppad på att göra så mycket annat just nu. När folk bjuder in till playdates, middagar eller annat kul blir jag såklart glad, men har märkt att jag just nu mår allra bäst hemma. När jag tidigare tryckt in så mycket socialt program som möjligt så är jag nu nöjd med kanske en eller två programpunkter utöver jobberiet i veckan. Lagom. Det har också gjort att jag blivit bättre på att säga nej och istället lyssna mer på mig själv. Kanske har jag även kommit till den åldern då jag är såpass trygg i mina relationer att jag inte längre är rädd att människor lämnar mig om jag säger nej.

I tjugofemårs åldern blev jag dumpad av ett tjejgäng genom att dom skapade en ny whatsapp-grupp utan mig. Från en dag till en annan. Poff, sa det så var jag utestängd. Det tog mig flera år att förstå hur den händelsen påverkade alla mina andra relationer. Rädslan över att bli lämnad om jag inte alltid alltid är med. Om jag inte alltid är kul, om jag inte alltid säger ja till allt.

Nu så här sex-sju år senare har jag landat. Därför känns det också okej att jag just nu bromsar in på alla plan jag kan när allt annat rusar framåt i en obegränsad hastighet.

Har även kommit på att jag ska sluta tokstäda varje gång vi får besök. Istället för att flyga fram som en galning med dammsugaren så har jag bestämt mig för att det är helt okej att det ser ut som att det bor en barnfamilj i vårt hus. Men, med det sagt drömmer jag om en robotdammsugare. Skulle vara praktiskt med “krispiga golv” som Jonas nummer två sa i SVT:s Gift vid första ögonkastet i senaste avsnittet.

Det var det. Funderingar så här på Kristi Flygare. Imorgon ska jag jobba och besöka biblioteket. Har visst råkat dra på mig tre euro i böter. Det ska fixas. Är ändå trettiotre och inte tjugofem år längre.

Puss!

Äntligen är den här veckan över. Kanske inte den bästa veckan i livet, men ibland blir det så också. Det är helt okej.

Måndagen började med tidig morgon på barnsjukhuset för nedsövning av vår lilla L och bronkoskopi därefter. Nikis mamma Gaby kom med som stöd. Allt gick bra även om det just då kändes ganska hemskt. Nya barnsjukhuset är ett otroligt häftigt ställe, blir alltid imponerad över hur fint och satsat huset är. Tänker även ofta på hur märkligt det måste vara att ha operationssalar och små barn som en del av sin arbetsplats. Så natt och dag från det man själv jobbar med. Men sen är det kanske lite tråkigt att ingen av alla femton personer som tog hand om oss under dagen kunde ett ord svenska. Fick även “diagnosen” på papper endast på finska innan hemkomsten. Tur att jag har min kompis Emma som är läkare och kunde översätta hela faderullan för mig. Tack Emma.

På tisdagen var det dags för jobbmiddagen jag planerat och fixat för där 20+ pers var inbjudna. Jag konsultar för tillfället för två företag och det här var för mitt danska bolag. Alla gäster fick även en polaroidkamera som present. Min idé. Mycket uppskattat som tur.

Middagen var på Sikke’s och var himla rolig och lyckad. Lång jobbdag för min del.

På onsdagen jobbade jag och på kvällen såg jag och Niki på Finland-Sverige. En otroligt dålig programpunkt för vårt förhållande. Slutar aldrig bra hur det än slutar. Okej, ärligt så slutar det oftast bättre om Sverige förlorar i och med att jag kanske inte bryr mig lika mycket som Niki om den här saken. Överlag kan jag bli otroligt irriterad på finländare och deras förhållande till Sverige i sport. Förra året blev jag svinförbannad på en av mina bästa vänner när hon hejade på Ryssland istället för Sverige. Kändes bara inte okej.

Förstår att känslorna mot Sverige kan vara lite upp och ner ibland, men det här bettendet är bara barnsligt. Vi svenskar gör ju verkligen inte samma grej när Finland vinner. Vi hejar vidare på Finland när Sverige åker ut och gratulerar glatt när Finland vinner. Kommer ihåg för några år sedan när Sverige vann hockey-VM och ingen pratade med mig dagen efter på jobbet. Som om det vore mitt fel. Galet.

Så blev det torsdag och jag hade en jättebra bra dag innan allt blev lite konstigt. En halvbra dag mer eller mindre. Avslutade den på vår nedre terrass för lite balans.

Sen blev det fredag och jag hängde med Emma halva dagen, vilket var mys. Vi woltade, drack lite vin och snickesnackade tills det att barnen skulle sova. Själv kastade jag i handduken klockan tio. Sköönt.

Så blev det officiellt helg. Vår lördagsmiddag ställdes in och jag tror att vi alla tyckte det var ganska skönt med en helt planlös helg. Gick en sväng till Körsbärsparken och åt glass.

Min ena renovering av en av våra “terrasser” blev klar. Sådde blåklint och vallmo.

Planterade även ut mina zinnor, dahlior och luktärter. I know, man har ju gått och blivit en medelålders förortsmamma, men kanske det också är helt okej. Slut på helg hörrni.

Jag vet, den här bloggen har kommit lite i kläm av allt mitt jobbade. Det är inte toklätt att jobba, ratta en bebis samtidigt och så även en toddler från klockan 15:00 framåt. När alla sover på kvällen är man dessutom så trött i knoppen att man helst bara vill ligga ner med sin ljudbok eller gräva lite i trädgården. Men har som mål att pumpa ut tre till fyra inlägg den här veckan. Heja på mig så kanske jag löser ekvationen.