Random

Att pussla, att bli lämnad och att våga säga nej

Det regnar ute, Niki är på bio med några kompisar och jag är hemma ensam med två sovande barn. Jag har bryggt en enorm kopp te och tänt ljus. Gjort det bästa av en kväll då man för en gångs skull inte sitter på balkongen i kvällssolen. Före barn hade jag säkert suttit inne hela dagen och pusslat. Men pusslat, som tidigare var ett av mina största intressen har jag knappt gjort sedan Bernie föddes. Nu vet jag inte ens när jag skulle hinna sitta ner och lägga ett tusenbitars innan något barn satt en bit i halsen. Well, allt har sin tid.

Överlag är tid inte det jag har i överflöd just nu. Det känns lite som att mitt forna pusselintresse bytts ut mot att pussla livet istället. Med två konsultjobb, två barn ett socialt liv, familj, hem, plus er då så blir det oftast något eller någon som drar kortaste strået. Är överlag inte jättepeppad på att göra så mycket annat just nu. När folk bjuder in till playdates, middagar eller annat kul blir jag såklart glad, men har märkt att jag just nu mår allra bäst hemma. När jag tidigare tryckt in så mycket socialt program som möjligt så är jag nu nöjd med kanske en eller två programpunkter utöver jobberiet i veckan. Lagom. Det har också gjort att jag blivit bättre på att säga nej och istället lyssna mer på mig själv. Kanske har jag även kommit till den åldern då jag är såpass trygg i mina relationer att jag inte längre är rädd att människor lämnar mig om jag säger nej.

I tjugofemårs åldern blev jag dumpad av ett tjejgäng genom att dom skapade en ny whatsapp-grupp utan mig. Från en dag till en annan. Poff, sa det så var jag utestängd. Det tog mig flera år att förstå hur den händelsen påverkade alla mina andra relationer. Rädslan över att bli lämnad om jag inte alltid alltid är med. Om jag inte alltid är kul, om jag inte alltid säger ja till allt.

Nu så här sex-sju år senare har jag landat. Därför känns det också okej att jag just nu bromsar in på alla plan jag kan när allt annat rusar framåt i en obegränsad hastighet.

Har även kommit på att jag ska sluta tokstäda varje gång vi får besök. Istället för att flyga fram som en galning med dammsugaren så har jag bestämt mig för att det är helt okej att det ser ut som att det bor en barnfamilj i vårt hus. Men, med det sagt drömmer jag om en robotdammsugare. Skulle vara praktiskt med ”krispiga golv” som Jonas nummer två sa i SVT:s Gift vid första ögonkastet i senaste avsnittet.

Det var det. Funderingar så här på Kristi Flygare. Imorgon ska jag jobba och besöka biblioteket. Har visst råkat dra på mig tre euro i böter. Det ska fixas. Är ändå trettiotre och inte tjugofem år längre.

Puss!

Snart blommar lupinerna <3







2 Comments

  • Smul

    <3<3 Uffff kämpa på babe! Då när vi båda började jobba 100% igen märkte jag att jag på riktigt pallade max ett socialt event på veckan och ett på helgen.
    Som tur har coronan gjort mirakel för vardagspusslet, fattar inte hur man fick ihop det med dagishämtningar och middag utan flex och distansjobb några dagar i veckan (inte möjligt för alla men du fattar).

    • Lina

      Fattar. Det är väl så det är att ha småbarn. Hehe. Nä, men tror att det blir enklare för min del när L börjar dagis. Då har jag bara ett jobb och inte som nu två jobb plus en bebis att ta hand om. Det blir enklare 😀
      Men ja, jag tror coronan hjälpt till lite med att normalisera distansarbete på ett annat sätt. PUSS!

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.