….valde familjens yngsta person att vakna idag. Så nu gör vi det vi gör varje morgon, går ner en trappa till vårt TV/bras-rum och hänger så att de andra två inte vaknar. Louie rullar runt och snackar med diverse leksaker på mattan framför brasan medan jag tittar på TV4 Nyhetsmorgon. När Bernie var lika gammal som Louie (sex månader) så kröp Bernie med fart. Louie tar sig fram genom att halvt åla, halvt rulla runt åt olika håll. Hade tänkt att Louie också skulle vara lika mobil som sin bror vid det här laget men nä, här går det minsann lite långsammare. Det gör också att han fortfarande kan sova i sin korg och sin bedsidecrib utan att ta sig iväg. Bernie fick ju flytta till spjälsäng från 5,5 månader eftersom han hela tiden stod på alla fyra och gungade. Bytte även vagndelen till sittdel tidigare till Bernie av samma anledning. Louie fick sittdelen installerad förra veckan. Så ja, lite långsammare här, men kanske det är mer normalt.

Annars då? Är väldigt väldigt trött på pandemi och restriktioner. Borde vi inte snart bara ge upp på det här? Känns som om alla antingen har eller har haft Covid vid det här laget, resten har vaccindos tre. Men hur länge ska vi ha det så här?

Sen är inte heller Kalla-krigs-vibbarna som pågår just nu med vårt inte så kära grannland så trevliga. Vet inte hur det är med er, men sen jag fick barn får jag ångest på en helt annan nivå av krig. Förstår inte hur Ryssland orkar hålla på och härja. Ingen orkar världskrig nummer tre. Ingen. Ah, ångest.

Ryssland får gärna bo kvar var Ryssland bor idag.

Nu vaknade resten av familjen. Hej svejs.

Min kompis Jennifer brukar säga att det finns få sådana som jag kvar, såna som vardagsbloggar och som är relativt ärliga. Så jag tänker fortsätta med det, vi är trots allt en utdöende art. De senaste dagarna i den här vardagsbloggande kvinnans liv har varit lite lätt dramatiska. Om man kan kalla det så. Tänker inte gå in på detaljer, men tänker ändå att jag kan säga så här: Min man blev i somras headhuntad till ett nytt jobb som han till slut tackade ja till. Long story short, det visade sig vara ett av livets sämsta beslut och arbetsplats. Så från och med nu kommer vi båda vara hemma ett tag. Nu ska vi bara fundera ut nästa steg. Vem som blir hemma med Louie och vem som börjar jobba igen.

Jag vet, jag vet. Man får bara berätta om arbetsplatser som är bra, aldrig dom som suger. Det är djupt vatten och därför ska jag också lämna ämnet här. Kommer själv ihåg när jag fick gå i en YT för några år sedan, hur det verkligen knäckte mig och hur svårt jag hade att prata om det. Hur ett företag jag kämpat och gett allt för, lät mig vara en av dom som fick gå. Antaglien för att jag blev för kritisk när saker och ting slutade fungera, men också för att kassan var slut. Sådant som ingen framtida arbetsgivare vill läsa om. Därför är man också tyst om saken. Lite synd egentligen. Märkte när jag fick missfall 2018 vilket jäkla stigma det var att prata om och hur vanligt det egentligen var. Lite likadant är det här, hur vanligt är det inte att arbetsplatser inte är någon höjdare men man pratar inte om det. Man vill ju gå vidare efteråt utan att stämplas som ”knepig”. Man ska vara tyst. Som ni vet är att vara tyst inte min starkaste gren. Hehe.

Ja, nu vet ni det. Är mest glad över att min man slipper gå tillbaka till det där stället och istället få hänga med oss under en period. Det blir bra hörrni. Ni får gärna själva dela med er av era historier om ni har. Ni kan ju göra det anonymt till skillnad från vissa andra 🙂

Nu till annat. Jag fyllde ju år!

Och vi firade med Raclette. Vi var fortfarande i karantän, så alla födelsedagsmiddagar med vänner fick ställas in. Men det var ju mys ändå.

Var på vin med Y och J när karantänlivet tog slut. Älskar dom här två så mycket. Fan vad jag är glad att dom finns.

Annat då. Vi hade middag med våra grannar en kväll och så kom Nikis syster med barn över i fredags och gav Niki blommor för att han blivit av med livets sämsta arbetsplats. Hurra!

Idag var det söndag. Ja bakade 50 bullar och så kom våra vänner Nea och Staffan med barn över på bullar, kaffe, pizza och vin. Mer sånt.

Det var det hela!

Idag fyller jag trettiotre år. Trettio-nånting som jag allt som ofta kallar det när jag inte kommer ihåg hur gammal jag är. Hoppas mitt trettiotredje år i livet blir odramatiskt men lätt spännande. En kombo som liksom innehåller stabilitet med glitter på toppen. Kommer säkert sluta med en liten käftsmäll så som det kan bli ibland. Hade inte direkt räknat med en pandemi när jag fyllde trettioett. Ibland får man saker man inte önskar sig. På gott och ont.

Det här året kommer att innehålla en del föräldraledighet med lilla Louie. Men jag hoppas också att det här är året då jag kickar igång min hjärna och på riktigt satsar på min karriär igen. Hittar tillbaka till jobb-jaget jag var innan Björnen dök upp i mitt liv. Fast kanske lite mer 2.0. Ser fram emot att få gräva in mig i något med energi, nyfikenhet och engagemang utanför hemmet.

Sen ser jag fram emot att komma hem efter en dag på en rolig arbetsplats och få hänga med min familj igen. Så trettiotre, bring it on.

Ps. Kul att min brudklänning från ByMalina ännu passar så här snart fyra år senare.