Min kompis Jennifer brukar säga att det finns få sådana som jag kvar, såna som vardagsbloggar och som är relativt ärliga. Så jag tänker fortsätta med det, vi är trots allt en utdöende art. De senaste dagarna i den här vardagsbloggande kvinnans liv har varit lite lätt dramatiska. Om man kan kalla det så. Tänker inte gå in på detaljer, men tänker ändå att jag kan säga så här: Min man blev i somras headhuntad till ett nytt jobb som han till slut tackade ja till. Long story short, det visade sig vara ett av livets sämsta beslut och arbetsplats. Så från och med nu kommer vi båda vara hemma ett tag. Nu ska vi bara fundera ut nästa steg. Vem som blir hemma med Louie och vem som börjar jobba igen.

Jag vet, jag vet. Man får bara berätta om arbetsplatser som är bra, aldrig dom som suger. Det är djupt vatten och därför ska jag också lämna ämnet här. Kommer själv ihåg när jag fick gå i en YT för några år sedan, hur det verkligen knäckte mig och hur svårt jag hade att prata om det. Hur ett företag jag kämpat och gett allt för, lät mig vara en av dom som fick gå. Antaglien för att jag blev för kritisk när saker och ting slutade fungera, men också för att kassan var slut. Sådant som ingen framtida arbetsgivare vill läsa om. Därför är man också tyst om saken. Lite synd egentligen. Märkte när jag fick missfall 2018 vilket jäkla stigma det var att prata om och hur vanligt det egentligen var. Lite likadant är det här, hur vanligt är det inte att arbetsplatser inte är någon höjdare men man pratar inte om det. Man vill ju gå vidare efteråt utan att stämplas som “knepig”. Man ska vara tyst. Som ni vet är att vara tyst inte min starkaste gren. Hehe.

Ja, nu vet ni det. Är mest glad över att min man slipper gå tillbaka till det där stället och istället få hänga med oss under en period. Det blir bra hörrni. Ni får gärna själva dela med er av era historier om ni har. Ni kan ju göra det anonymt till skillnad från vissa andra 🙂

Nu till annat. Jag fyllde ju år!

Och vi firade med Raclette. Vi var fortfarande i karantän, så alla födelsedagsmiddagar med vänner fick ställas in. Men det var ju mys ändå.

Var på vin med Y och J när karantänlivet tog slut. Älskar dom här två så mycket. Fan vad jag är glad att dom finns.

Annat då. Vi hade middag med våra grannar en kväll och så kom Nikis syster med barn över i fredags och gav Niki blommor för att han blivit av med livets sämsta arbetsplats. Hurra!

Idag var det söndag. Ja bakade 50 bullar och så kom våra vänner Nea och Staffan med barn över på bullar, kaffe, pizza och vin. Mer sånt.

Det var det hela!

Idag fyller jag trettiotre år. Trettio-nånting som jag allt som ofta kallar det när jag inte kommer ihåg hur gammal jag är. Hoppas mitt trettiotredje år i livet blir odramatiskt men lätt spännande. En kombo som liksom innehåller stabilitet med glitter på toppen. Kommer säkert sluta med en liten käftsmäll så som det kan bli ibland. Hade inte direkt räknat med en pandemi när jag fyllde trettioett. Ibland får man saker man inte önskar sig. På gott och ont.

Det här året kommer att innehålla en del föräldraledighet med lilla Louie. Men jag hoppas också att det här är året då jag kickar igång min hjärna och på riktigt satsar på min karriär igen. Hittar tillbaka till jobb-jaget jag var innan Björnen dök upp i mitt liv. Fast kanske lite mer 2.0. Ser fram emot att få gräva in mig i något med energi, nyfikenhet och engagemang utanför hemmet.

Sen ser jag fram emot att komma hem efter en dag på en rolig arbetsplats och få hänga med min familj igen. Så trettiotre, bring it on.

Ps. Kul att min brudklänning från ByMalina ännu passar så här snart fyra år senare.

Sådärja. Nu när trettondagen (min födelsedag är här) och nu när folk städar ut julen så passar jag på att berätta om min familjejul i Sverige. Dagen före julafton anlände vi till Stockholm med Silja Symphony. När vi reste till och från Italien lärde vi oss att flyga flygplan med barn inte låg på nöjeskontot, men båt och bil däremot funkar briljant. Så den fyra timmars bilresan ner till Värnamo från Stockholm med två stopp gick verkligen superbra. Yey.

Kom fram till mina föräldrars lägenhet och träffade min bror för första gången på två år. Så sjukt att vi inte setts sedan julen 2019. Jäklaskitpandemi. Han fick träffa sin gudson för första gången och bara det var ju mys.

På julaftonsmorgon gick pappa, Niki, jag och barnen till lekparken. Vi var där rekordsnabbt eftersom Bernie slickade på en metallpinne och fastnade med tungan, sen var det bara att traska hem med ungen som blödde ur munnen 🙂

Kul så länge det varade.

Så blev det jullunch med massa mat

Pappas gravade lax är fenomenal. Med gravlaxsås såklart. Äter man det i Finland?

Mina föräldrar var glada och ack så gulliga. Tog även en bild på mig och mina syskon, men vi alla ser helt maniska ut på samtliga bilder så dom behåller jag för mig själv.

Så blev det paketöppning och mina barn blev överrösta med presenter. Så fina och roliga presenter.

Min moster Görel gav bland annat Bernie en dammsugare. Succé!

I mellandagarna upplevde vi ett vintrigt Värnamo.

Den här kvällen i Hanna och Hermans nya hus var jag och Niki där på tumis medan mina föräldrar tog hand om våra barn. Det var första gången sedan Louie föddes som vi två gjorde något helt utan barn. Absurd känsla. Trodde hela tiden att jag glömt något. Lyx. Så kul att äntligen få träffa sina vänner (även om majoriteten var sjuka) och att få inspektera renoveringar och gravida magar.

Mamma tog med Bernie till hennes förra arbetsplats för att inspektera brandbilar. Otroligt nöjd liten kille som fick se biiiiipabiiiipabiiiipa-bilar in real life.

Louie som rosslat i tre månader blev plötsligt sämre igen och vi fick åka upp till barnakuten i Jönköping för att försäkra oss om att han fick tillräckligt med syre. Mamma åkte med medan Niki var hemma med Bernie. Han fick i alla fall en diagnos med en plan där och bara det kändes skönt. Förkylningsastma.

Innan vi åkte till Finland röntgades hans lungor och han fick även en kamera ner i halsen via näsan och då såg allt bra ut. Men ja, rosslar gör han ju. Vår läkare på barnsjukhuset här i Finland totaldissade diagnosen när han ringde efter att vi kommit hem, men han hade inte någon egen lösning utan bokade bara in en träff om en månad. Så då ger jag den svenska vården lite mer poäng faktiskt. Blev även förvånad när alla mediciner, inhalatormaskiner osv var gratis. Hade glömt att sjukvård för barn inte kostar i Sverige. Fint.

Det var så fint att Värnamo visade sig från sin bästa sida. När upplevde man en vit småländsk jul senast?

Min mamma, moster och Louie.

Sen var det dags att åka hem igen. Lite humor att jag tog ett test på båten eftersom jag kände mig lite förkyld, ett test som var negativt. Niki däremot som inte hade några symptom men som testade sig efter att vi kommit hem (för sakens skull) var däremot positiv. Så här en vecka senare är han den enda i vår familj som testat positivt för corona. Märkligt.

Borta bra men hemma bäst. I alla fall när man är två år.

Så glad att vi fick fira jul med min familj tillsammans i Värnamo. Även om alla utom jag och mina syskon sen fick covid. Men mys så länge det varade. Tack för det att inblandade. Ni är bäst.