Idag skulle Milla ha fyllt tio år. Ganska läckert datum att fylla år på ändå, 11.11. Numera kallad Singles’ day. Vi hade faktiskt Millas födelsedag som beräknat datum för Bernie innan det första ultraljudet och tänkte att det skulle vara coolt om två favoriter delade födelsedag. Men ja, så blev det inte. Det har nu gått några månader sedan vi sa hejdå till Milla hos veterinären den där dagen i augusti. Hon fick aldrig uppleva sin tionde födelsedag och det har inte gått en dag sedan dess utan att jag tänkt på min fluffiga bästa vän. Niki är nästan lite mer extrem i och med att han fortfarande på daglig basis kallar sig själv för husse och ofta använder ”Millas röst”. Dessutom följer han sådär 50 tollarkonton på Instagram och trycker upp diverse bilder på valpar i mitt ansikte varje morgon. Lite mer besatt. Men det är tomt utan ljudet av tassar, utan fluffet som väcker en och kräver promenader (och vilken rutt). Det känns sorgligt att inte vara Millas matte längre och framförallt känns det tungt att vi aldrig mer kommer att ses. Men allting blir enklare med tiden och så även att förlora en hund. Jag vet att många människor som aldrig haft djur har lite svårt att förstå hur man kan sörja en hund. Tycker att man är lite löjlig som är ledsen och inte förstår varför man inte bara köper en ny. Men det fungerar inte så, för mig var Milla mer en person än ”bara ett djur”. Hon var en del av mitt liv och framförallt en del av min familj. Det får ta tid och det är okej att vara ledsen. Kom ihåg det alla ni andra som någon gång måste säga hejdå till någon ni tycker om. Det är okej. Tio år skulle hon blivit idag min fina Milla. Hoppas hon har det bra var hon än är och blir firad med sin vanliga tårta (glass, apelsin, skinka och ben). Hon är saknad. Så saknad.

Att förlora en hund är så mycket mer än att förlora en hund. Att förlora Milla är så jäkla tungt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur många gånger per dag jag gråter och den konstanta huvudvärken har nästan börjat kännas normal. Jag köpte Milla som valp när jag var 20 år gammal och finansierade min nya familjemedlem med mitt studielån. Milla har sedan den dagen vandrat vid min sida i vått och torrt. Det har varit vi två, jag och min oreangea bästa vän.

Hon började blöda massor från rumpan i torsdags och hade stora problem med att bajsa. Hennes tumör ramlade delvis ut och vi lämnade holmen i all hast för att ta henne till veterinären. Väl där tog resan slut.

Det kommer så otroligt mycket mer med att säga hejdå till Milla än bara ett farväl. Så mycket skuld, skam, saknad, sorg och förtvivlan. Så många frågor. Gjorde vi rätt? Var jag en tillräckligt bra matte för henne? Kunde vi gjort något annorlunda? Tänk om vi bara hade kämpat lite till? Sagt att vi inte alls tycker att det är en bra idé och hittat någon annan som opererat bort delar av tumören? Hade hon ett bra liv? Om jag inte ens kan hålla Milla i liv till sin tioårsdag, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Hade hon varit i liv om hon haft någon annan som sin matte? Var hon rädd? Förstod hon vad som hände?

Milla var så himla pigg, god och glad annars att det känns så konstigt att vi bara låtit det hela ta slut där och då. Livet är så tomt utan ljudet av tassar, utan stora ögon som stirrar på en, som bestämmer vilken promenad vi ska ta och när jag ska vakna. Ingen som vill stjäla min huvudkudde eller tjata på mig när jag är tråkig. Niki och jag har ingen att hitta på roliga röster till och skicka gulliga bilder på till varandra. Vi har blivit av med en tredjedel av vår trio och den känslan är otroligt brutal.

Ingenting känns särskilt kul just nu. Jag förstår att det förmodligen kommer att bli bättre med tiden, men just nu känns det bara som ett stort svart hål. Hoppas med hela mitt hjärta att hon har det bra nu, var hon än är. Älskade hund.