• Milla

    Grattis på tioårsdagen Milla

    Idag skulle Milla ha fyllt tio år. Ganska läckert datum att fylla år på ändå, 11.11. Numera kallad Singles’ day. Vi hade faktiskt Millas födelsedag som beräknat datum för Bernie innan det första ultraljudet och tänkte att det skulle vara coolt om två favoriter delade födelsedag. Men ja, så blev det inte. Det har nu gått några månader sedan vi sa hejdå till Milla hos veterinären den där dagen i augusti. Hon fick aldrig uppleva sin tionde födelsedag och det har inte gått en dag sedan dess utan att jag tänkt på min fluffiga bästa vän. Niki är nästan lite mer extrem i och med att han fortfarande på daglig basis kallar sig själv för husse och ofta använder ”Millas röst”. Dessutom följer han sådär 50 tollarkonton på Instagram och trycker upp diverse bilder på valpar i mitt ansikte varje morgon. Lite mer besatt. Men det är tomt utan ljudet av tassar, utan fluffet som väcker en och kräver promenader (och vilken rutt). Det känns sorgligt att inte vara Millas matte längre och framförallt känns det tungt att vi aldrig mer kommer att ses. Men allting blir enklare med tiden och så även att förlora en hund. Jag vet att många människor som aldrig haft djur har lite svårt att förstå hur man kan sörja en hund. Tycker att man är lite löjlig som är ledsen och inte förstår varför man inte bara köper en ny. Men det fungerar inte så, för mig var Milla mer en person än ”bara ett djur”. Hon var en del av mitt liv och framförallt en del av min familj. Det får ta tid och det är okej att vara ledsen. Kom ihåg det alla ni andra som någon gång måste säga hejdå till någon ni tycker om. Det är okej. Tio år skulle hon blivit idag min fina Milla. Hoppas hon har det bra var hon än är och blir firad med sin vanliga tårta (glass, apelsin, skinka och ben). Hon är saknad. Så saknad.

  • Landet,  Milla

    Lördag och begravning

    Hejsan alla lördagsfirare där ute. Efter två kvällar i rad med häng i diverse restauranger och barer (varav jag i den ena sjöng karaoke till ett på natten) så var det himla skönt att köra ut till Ingå för lite lugn och ro. Hade ångest innan över hur det skulle kännas att komma hit utan hund. Ingå är ändå inte bara mitt paradis på jorden utan var verkligen också Millas favoritställe. Men så hämtade vi upp henne från vår veterinär dit hon anlänt för någon vecka sedan i askformat och på något sätt kändes det lite enklare. Hon var ändå med igen. På något konstigt vis.

    Hur som helst så började morgonen bra med frulle på Flät no 14 med Ylva och Sabina. Beställde in massa små frukosträtter och pratade livet i någon timma. Mycket bra ställe. Rekommenderar.
    Fick tips om stället av min kompis Fanny som är frulledrottningen i den här stan. Hon vet allt om var man ska äta frulle. På Flät no 14 stryker man över med markeringspenna på ett menypapper vilka av de små rätterna man vill ha och så kan antingen köpa tre, fem eller sju rätter till ett fast pris. Jag tog granola, ostar, bröd, äggröra, nypressad apelsinjuice och en latte. Nam. Flät no 14 ligger på femte linjen, precis bredvid Berghälls kyrka. Sådär fem minuter bort från mitt hem (bor på tredje linjen). Efter det körde jag och Niki (och Milla i litet format) ut till Ingå. Årstiderna är som tydligast här. Hej hösten. Så var det dags att låta Milla få vila bredvid min barndomshund Border collien Ella. Både Ella och Milla blev nio år gamla. Niki grävde en grop för Miwwus. Hejdå världens bästa hund. Hoppas du har det bra var du än är och att du trivs att vila här i Ingå bredvid Ella. Saknar er båda. Efter man begravt någon måste man dricka whisky. Jag får ju inte dricka sådant för tillfället så fick några droppar för smakens skull. Skål Miwwus för dig och för att du var livets hund. Tack för allt. Efteråt kändes det bättre. På något sätt har det varit lite jobbigt att veta att hon legat i en låda hos veterinären och väntat på oss. Nu är hon var hon hör hemma, i Ingå. Så här ser jag ut idag. Hej Lina och hej vecka 34. Här sitter jag nu. Filosoferar fram ett inlägg och väntar på kvällens middag som nu är i ugnen. Efter det ska jag svara på era kommentarer från förra inlägget. Tack för att ni skrev om saken <3. PUSS.

  • Milla

    Fluffe

    Att förlora en hund är så mycket mer än att förlora en hund. Att förlora Milla är så jäkla tungt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur många gånger per dag jag gråter och den konstanta huvudvärken har nästan börjat kännas normal. Jag köpte Milla som valp när jag var 20 år gammal och finansierade min nya familjemedlem med mitt studielån. Milla har sedan den dagen vandrat vid min sida i vått och torrt. Det har varit vi två, jag och min oreangea bästa vän.

    Hon började blöda massor från rumpan i torsdags och hade stora problem med att bajsa. Hennes tumör ramlade delvis ut och vi lämnade holmen i all hast för att ta henne till veterinären. Väl där tog resan slut.

    Det kommer så otroligt mycket mer med att säga hejdå till Milla än bara ett farväl. Så mycket skuld, skam, saknad, sorg och förtvivlan. Så många frågor. Gjorde vi rätt? Var jag en tillräckligt bra matte för henne? Kunde vi gjort något annorlunda? Tänk om vi bara hade kämpat lite till? Sagt att vi inte alls tycker att det är en bra idé och hittat någon annan som opererat bort delar av tumören? Hade hon ett bra liv? Om jag inte ens kan hålla Milla i liv till sin tioårsdag, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Hade hon varit i liv om hon haft någon annan som sin matte? Var hon rädd? Förstod hon vad som hände?

    Milla var så himla pigg, god och glad annars att det känns så konstigt att vi bara låtit det hela ta slut där och då. Livet är så tomt utan ljudet av tassar, utan stora ögon som stirrar på en, som bestämmer vilken promenad vi ska ta och när jag ska vakna. Ingen som vill stjäla min huvudkudde eller tjata på mig när jag är tråkig. Niki och jag har ingen att hitta på roliga röster till och skicka gulliga bilder på till varandra. Vi har blivit av med en tredjedel av vår trio och den känslan är otroligt brutal.

    Ingenting känns särskilt kul just nu. Jag förstår att det förmodligen kommer att bli bättre med tiden, men just nu känns det bara som ett stort svart hål. Hoppas med hela mitt hjärta att hon har det bra nu, var hon än är. Älskade hund.

  • Milla

    Milla

    Fick säga hejdå till min bästa vän imorse. Den absolut finaste av hundar. Ni som har hängt med här under åren vet hur viktig den damen var för mig. Så fantastisk person på alla sätt och vis. Just nu mår jag inte så jättebra. Inte alls faktiskt. Återkommer här när det känns lite enklare att andas. Älskade, finaste, bästaste Milla. Tack för allt.

  • Gravid,  Milla

    Tusen tack…..

     

    ….för alla fantastiska svar. Känner mig verkligen visare på de flesta av mina frågor. Tycker många av er verkar vara väldigt vettiga och trevliga människor och det känns ju himla skönt som författare till den här lilla bloggen att ni som klickar in er här är fina typer. Tack till er. Fick förresten hem vårt babynest från Babyshop igår och med tanke på hur många av er som tyckte att det var en bra pryl kändes det köpet extra mycket värt. Har även äntligen fattat det här med att ha bebin där framme i bilen helt tydligt är något man pysslade med för 25 år sedan och inget man gör idag. Mycket har jag minsann lärt mig av er. Har också fått svar från människor som skickat till mig utanför bloggen att att inte introducera flaska för att då riskera att förstöra amningen och så vidare. Kanske borde klargöra att amningen inte är så jätteviktig för mig personligen, så fungerar den plötsligt inte på grund av både flaska och bröst så får det vara så. Vi tar det den dagen.

    Annars är det torsdag idag och veckan har hittills passerat i raketfart. Har haft program i princip varje kväll. Har hunnit med både AW med mina förra kollegor (svenska teamet), citydate med Y och lunchdejter. Känner mig som en social butterfly och ibland får jag påminna mig själv om att varva ner lite. Glömmer till exempel att äta och kom på mig själv häromdagen med att varken ha ätit middag kvällen före eller något frukostaktigt dagen efter. Borde skärpa till mig lite på matvanebiten i och med att det inte bara är jag själv jag ansvarar för längre.

    På tal om att ansvara för någon annan så var Niki även med vår fluffigaste familjemedlem hos veterinären i tisdags och kollade läget. De kom fram till att damen inte ska opereras mera. I alla fall inte av honom och att hon numera bara ska äta en gång i dagen (all mat på en gång) tillsammans med paraffinolja. Lilla hunden har ju en växt som växer i sina tarmar som gör att nummer två proceduren blir lite omständigare. Vi har opererat det som gått att operera men annars låter vi det bara vara. Hon är annars superpigg, glad och alert. Hon har inte ont eller andra krämpor utan det är växten som är problemet. Vi håller henne så länge hon är glad och pigg men mer än så finns det inte så mycket mer vi kan göra. Såklart skulle man kunna testa operera henne lite till men då är frågan för vems skull? Gör man det för vår eller för hennes och skadar det mer än gör nytta i slutändan? Hon fyller ändå tio år i november. Det är väl det pissigaste med att ha hund att det inte varar för evigt. Man får vara tacksam för den tid man får tillsammans och framförallt komma ihåg hur jäkla mycket glädje en flufflig vän ger. Att ha hund är kanske något av de bästa besluten jag tagit i livet.