Fluffe
Att förlora en hund är så mycket mer än att förlora en hund. Att förlora Milla är så jäkla tungt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur många gånger per dag jag gråter och den konstanta huvudvärken har nästan börjat kännas normal. Jag köpte Milla som valp när jag var 20 år gammal och finansierade min nya familjemedlem med mitt studielån. Milla har sedan den dagen vandrat vid min sida i vått och torrt. Det har varit vi två, jag och min oreangea bästa vän.
Hon började blöda massor från rumpan i torsdags och hade stora problem med att bajsa. Hennes tumör ramlade delvis ut och vi lämnade holmen i all hast för att ta henne till veterinären. Väl där tog resan slut.
Det kommer så otroligt mycket mer med att säga hejdå till Milla än bara ett farväl. Så mycket skuld, skam, saknad, sorg och förtvivlan. Så många frågor. Gjorde vi rätt? Var jag en tillräckligt bra matte för henne? Kunde vi gjort något annorlunda? Tänk om vi bara hade kämpat lite till? Sagt att vi inte alls tycker att det är en bra idé och hittat någon annan som opererat bort delar av tumören? Hade hon ett bra liv? Om jag inte ens kan hålla Milla i liv till sin tioårsdag, hur ska jag då kunna ta hand om ett barn? Hade hon varit i liv om hon haft någon annan som sin matte? Var hon rädd? Förstod hon vad som hände?
Milla var så himla pigg, god och glad annars att det känns så konstigt att vi bara låtit det hela ta slut där och då. Livet är så tomt utan ljudet av tassar, utan stora ögon som stirrar på en, som bestämmer vilken promenad vi ska ta och när jag ska vakna. Ingen som vill stjäla min huvudkudde eller tjata på mig när jag är tråkig. Niki och jag har ingen att hitta på roliga röster till och skicka gulliga bilder på till varandra. Vi har blivit av med en tredjedel av vår trio och den känslan är otroligt brutal.
Ingenting känns särskilt kul just nu. Jag förstår att det förmodligen kommer att bli bättre med tiden, men just nu känns det bara som ett stort svart hål. Hoppas med hela mitt hjärta att hon har det bra nu, var hon än är. Älskade hund.
6 Comments
Smulan
<3 Härligt att ni kom idag!
Har själv haft hund i 10 år och är inte ens hälften så bra matte som du var till Milla, det är 100 % sant.
Aldrig sett någon så engagerad i en hund som du! Den hade verkligen det BÄSTA livet en hund kan få med massor frihet, lek och kärlek, men ni gjorde absolut det bästa beslutet för den just nu. Trots att det är otroligt sorgligt får man väl helt enkelt lita på veterinärens åsikt där 🙁
Lina
Började storlipa av dina ord. Tack älskade du för de fina orden. <3
Steph
Vi hade en likadan fluff som ni vid namn Redford (pga färgen). Han blev sju år gammal pga svår epilepsi, sitt första anfall hade han som två. Den sista tiden var fylld av anfall, sömnlösa nätter och veterinärbesök med nedsövningar för att bryta anfallspiralerna tills pappa fick inse att det inte gick längre.
Jag tror hela familjen slogs med känslor av att vi inte gjort tillräckligt, framförallt jag som var hans lillmatte och kanske egentligen för ung för en egen hund. Det tror jag alltid att man kommer att bära med sig, men på något vis måste man försöka förlåta sig själv och av din beskrivning att döma tror jag alternativen var få. Precis som det egentligen var med Reddie. Att ta livet av en sjuårig hund är bara överjävligt när man vet att de kunde leva lika länge till.
Det är tomt utan hund och det kommer att vara tomt länge. Sorgen blir ändå mindre och på något vis lär man sig leva med den, alternativen är ju ändå rätt få.. samtidigt är det ju ansvaret man tar när man en gång får ha ett djur att också hjälpa den vidare när den dagen kommer. Kanske man bara måste se det som en sista tjänst för ens kära vän? Åtminstone när vännen mår riktigt, riktigt dåligt.
Nu blev det här jättelångt, men kraft och styrka till dig!
Lina
Hej Steph och miljoner tack för din kommentar. Redford <3. Det är väl så det fungerar, att man som djurägare måste ta det där ansvaret då den dagen kommer oavsett hur mycket det suger. Att Redford (älskar namnet) bara blev sju år gammal är så himla sorgligt men samtidigt är det precis som du beskriver ibland det enda rätta att göra. Det är så svårt att veta om det kunde gått på något annat sätt i och med att gjort är gjort. Man vill inte heller vara den djurägaren som håller sitt djur för länge mer för sin egen skull än för djurets. Det gör det hela inte mindre sorgligt när det hela väl sker och det är fint som du skriver att man lär förlåta sig själv med tiden. Det får helt enkelt ta tid och jag försöker tänka att det är okej att vara svinledsen. Tack för de fina orden och styrkan. Vi får hoppas att Milla och Redford hänger på en strand tillsammans och har det bra. Stor kram.
Steph
Det suger alltid att ta livet av en hundvän. Vi har nu vår fjärde familjehund, den tredje gick vidare för fyra år sedan och jag minns ännu hur jag satt med min mor i Stockholm (vi var på resa förstås samtidigt) utanför slottet och storgrät när pappa meddelade att det hade skett. Den känslan suger. Och den måste få ta sin tid den sorgen, där hjälper inget annat.
Med tanke på det du beskriver om vad som hände med Milla så tror jag verkligen att det var det bästa beslutet för hennes del. Jag har sett hundar som hållits vid liv bara för att ägarna inte kunnat fatta det rätta beslutet och det är inte en vacker syn när man ser att hunden inte längre vill.
Av det jag sett i din blogg (fast jag sällan lämnar avtryck brukar jag läsa med jämna mellanrum) så tror jag Milla hade ett fantastiskt liv och jag tror inte hon kunde ha haft en bättre matte. För ett äkta hundliv är väl ändå att alltid få vara med?
Stor kram!
Lina
Tack. Blev så glad ändå av din kommentar även om den också var sorglig. Man kommer verkligen ihåg stunder som den du beskriver i efterhand i detalj. När något riktigt tungt händer så kommer man ihåg detaljerna ifrån den långt efteråt. Fint med andra som också förstår att det är så mycket mer att sörja en hund än att bara sörja en hund. Människor som inte haft djur brukar ha lite svårt att förstå varför man är så ledsen när ”det bara var ett djur”. Har man varit med om det själv så förstår man att det är så mycket mer än så.
Du har rätt i det att Milla alltid var med. Senaste året var hon knappt ensam överhuvudet taget. Hon var med på allt och hade alltid sällskap av antingen mig och Niki, våra jobb eller sen med resten av min familj som älskade henne lika mycket som vi i Ingå. Så tack för den kommentaren. Du fick mig verkligen att må bättre <3. Kram