Mörkret
I våras när allt stängdes ner och alla isolerade sig tröstade jag mig med att ”det är ju i alla fall inte november”. Nu är vi här i samma situation igen, med nedstängningar och mer och mer begränsningar och den här gången i november. När alla ens dagsaktiviter man hängt på med sin toddler försvinner är man kvar här i mörkret. Man står där i en råkall lekpark och ser på när ”solen” går ner halv fyra och tänker. Now what? Skulle vi inte flytta och få lite mer utrymme snart skulle jag bli galen. Har känt mig så deppig de senaste dagarna. Allt känns så tråkigt, så mörkt och så energilöst. Jag får liksom ingenting gjort. Inte ens när B sover och jag har 1-2 timmar att ta tag i saker så ligger jag bara där i en hög. Lyssnar på ljudbok och tänker att snart, snart ska jag ta tag i det här. Energinivån är verkligen inte på topp.
Så den här bloggen har inte heller fått mycket kärlek. Att fotografera i det här mörkret är ungefär lika inspirerande som att äta fryspizza. Allt är så grått.
Som tur har jag saker, projekt och hus att se fram emot. Lite ljus i tunneln. Men just nu, just idag, så känns det så mörkt. Men vet ni. Jag är helt säkert inte ensam om att känna så här just nu. Eller hur? Hur mår ni? November och Corona. Den kombinationen kan få vem som helst att vilja gömma sig. Vi hoppas på en vändning snart hörni. En liten vändning.
Nu ska jag fortsätta ligga här i min soffa och lyssna på bok två av Lucinda Riley om dom sju systrarna. Kan inte sluta lyssna.
Puss hej! 
Andra tider.
4 Comments
Steph
Nej, du är nog inte den enda som just nu är litet knäckt. Det enda som räddat mig den här hösten är stallet jag rider i och stänger de gränserna igen så kommer jag inte dit längre. Ja, det finns säkert stall innanför de nyländska gränserna också, men ett bra stall, där hästarna sköts på det sätt som jag vill att de ska skötas är inte lätt att hitta. Dagens rubriker i HBL om utegångsförbud tyckte jag ändå var patetiska, är så trött på att de ska försöka skapa en skandal av en fjäder. Ursäkta för bitter kommentar, det här är inte jag på riktigt men just nu är det litet tungt. Men det blir bättre tider! (Försöker jag stenhårt intala mig själv :))
Lina
Åh fattar precis vad du menar. Exakt så där är det. Lite avundsjuk på dig att du har ett stall att åka till. Red själv när jag var yngre (från 7-15 år) och vet precis hur mycket terapi en häst är. Dessutom har jag inte tänkt på det, men så sanrt det där med att ett riktigt bra stall kan vara svårt att hitta. Håll hårt i det. Så fint!
Vi får hoppas att vi inte kommer till det skedet med stängda landskapsgränser och utegångsförbud. Om man inte ens får hänga med en häst, vad får man då riktigt göra? Men ja, vi hoppas på bättre tider snart. Skulle vara fint med en vår med lite mer normal life och inte allt för mycket mer av den här gråa varan.
Fanny
En sån härlig tb till sommaren ?Varför känns det varje år som att november är ÄNNU mörkare än året innan?! Man blir verkligen deppig med den här farten! Hang in there, snart ses vi på glöggmys <3 KRAM
Lina
JAAA! Jag vet. Men som tur är det december nu och den månaden är vi ju lite bättre på att hantera. Eller hur Fannzster? <3