• corona,  Funderingar

    Världen

    27 februari, 2022 / 6 Comments

    Hej söndag. Vet inte hur det är med er, men här har ångesten varit total sen i torsdags. Känns som hela ens världsbild fullständigt rubbats. Lider så med det Ukrainska folket som just nu går igenom en jäkla mardröm. Hur kunde det gå så här? Sedan i torsdags har jag maniskt skrollat, läst nyheter efter nyheter, skänkt pengar till Unicef och grävt ner mig i allt. Ibland blir det riktigt jäkla mörkt, men jag försöker också se ljuset. Känna tacksamhet för det vi har idag, något jag verkligen inte tar för givet. Vem vet vad som händer framöver? Känns som att ingen vet.

    Men ja, Ukraina. Fan alltså. Förlåter landet till hundra procent för att dom kickade ut Sverige ur EM i somras. Det får dom göra tusen gånger om så länge dom fortsätter att få vara en fri nation. Vill att alla Ukrainska barn ska vakna upp till en morgondag utan krig och en framtid där Putin inte finns mera. Längesedan jag genuint önskade livet ur någon.

    Att blogga nu känns också knepigt. Känns ju töntigt att jag nu ska berätta om min helg helt som vanligt. Samtidigt kanske vissa av er ser den här bloggen som någon form av ”guilty pleasure”, vad vet jag? Kanske det här också ska få fortsätta vara ett avbrott i era liv när ni bara behöver läsa något annat. Svårt att säga.

    Just det ja, Jag och Bernie testade positivt för covid också. Så nu har vi corona här igen i vårt hem. Hade nästan hunnit glömma bort coviden och blev jäkligt förvånad när Bernie testade positivt i lördags. Skulle på en middag och han snorade lite, så tänkte att jag testar honom för att kunna säga att han är negativ om någon skulle bli orolig. Sen sa två sträck hej och idag blev även jag positiv. Blev ingen middag för oss inte.

    Så det är läget här. Krigsångest och corona. KUL.

    Istället läste jag bok och drack ett glas rosé när barnen somnat. Litteratur är det bästa som finns när man vill tänka på något annat. Leva i någon annans skor för en stund.

    Har lånat boken från biblioteket. Någon låntagare av boken har gjort små kommentarer här och var. Tycker det är himla mysigt. Här har hen skrivit:
    ”Tack för att här inte stod ”yngre än oss”. Ett språkfel som smugit sig in i svenskan”

    Kommentera
  • Barn,  Funderingar

    Att vara lite blåst

    24 januari, 2022 / 2 Comments

    Läste det här inlägget av Sandra Beijer och kände igen mig så mycket. Jag har aldrig känt mig så korkad som jag känner mig just nu. Hissen går inte hela vägen upp och hur jag än anstränger mig så känns det ganska ofta dimmigt. Som om jag vet att informationen finns där men att jag liksom inte får tag på den. Det tar ganska hårt på självförtroendet. Från att ha haft både starkt självförtroende och en stark självkänsla kommer jag på mig själv med att sitta och fundera om jag på riktigt kan någonting. Är jag bra på något?

    Tanken på att börja jobba igen känns nästan lite skrämmande. Tänk om den där karriären jag byggt upp innan jag blev förälder bara är ett resultat av ren tur? Tänk om jag börjar jobba igen och alla kommer på att jag bara låtsas kunna saker hela tiden. Imposter Syndrome gånger hundra.

    Det är så jäkla skrämmande att tänka så här om sig själv, när jag tidigare alltid trott på mig själv och vetat om att jag löser det mesta jag tar mig för.

    Nej, jag vet. Det låter ju deppigt och riktigt så illa är det inte som jag nu skriver. Men jag hoppas att min hjärna gör en comeback det här året. Kanske när jag slutat amma och Louie sover ordentligt på nätterna? Saknar att vara rapp, smart och effektiv. Sen saknar jag att ha hår vid pannan också. Det saknar jag.


    Kommentera
  • Funderingar

    Hyfset i lokaltrafiken

    14 mars, 2021 / 11 Comments

    Jag har blivit så irriterad på människor i lokaltrafiken den senaste tiden. Har hämtat Bernie utan bil några gånger och har då varje gång stött på samma problem. Hans dagis ligger ju en timme bort med buss/metro så man hinner råka ut för en del personer på vägen. Med risk för att låta som en suris så kommer mina rants här:

    • Människor som åker hiss som inte behöver åka hiss. Ja, jag har gått och blivit en av de där sura mammorna som blänger på människor som åker hiss utan anledning. Till mitt försvar var jag lika sur som hundägare på denna företeelse. Jag åker i och för sig också hiss utan hund eller vagn, men då flyttar jag på mig om någon som har större behov av hissen dyker upp. Man får åka hiss även om man inte har en funktionsnedsättning, är hundägare eller vagnrullare, men det är kanske lite onödigt att stå längst fram i en kö till metrons hiss när det helt tydligt finns andra som verkligen behöver hissen? Plus att när det här har hänt så finns det nästan alltid en rulltrappa bredvid (Helsingfors Universitet, Rastböle ex).

      Även tokig på människor som inte tar rulltrappan bredvid utan med våld knör in sig i min minimala hiss med mig och får mig att trycka ihop vagnen för att dom ska få plats. Vad hände med avstånd? Jaja. Likadant var det som hundägare. Om jag åkte hiss med Milla hände det ibland att människor utan hissbehov kom till hissen efter mig och bad mig gå ut för att dom inte gillade hundar. Men ta rulltrappan då.

     

    • När Folket utan vagn/rullstol/cykel sitter på platserna avsedda för ändamålet i metron och inte flyttar på sig när man rullar in. Sen står man där som en osalig ande i gången hållplats efter hållplats och håller i sig i vagnen för att inte ramla. Ibland är vi flera stycken med vagn som står där i mitten medan de fyra bänkarna avsedda för oss är upptagna av människor utan behovet.

     

    • Människor som skäller på andra människor för att dom inte använder mask. Hörrni, jag fattar att det är masktvång. Men häromdagen såg jag en äldre kvinna skälla ut en ung tjej för att hon inte hade mask i lokaltrafiken. Sen fick den stackars unga tjejen stå där och förklara hela sin medicinska historia med astma och andningssvårigheter inför alla med tårar i ögonen. Så ska det ju inte behöva vara. Sluta leka poliser.

     

    Det var mitt otroligt peppiga söndagsinlägg. Hehe.

    Kommentera