Okej, vi är ju ärliga med varandra numera. Så jag erkänner att det här inlägget skrivs med några glas innanför västen. Våra fantastiska middagsgäster åkte just hem med en Bolt och jag känner som jag oftast gör efteråt. Tacksamhet.

När jag var yngre var kvantitet av vänner viktigt, ju äldre jag blir har målet förändrats. Nu vill jag ha få vänner med kvalitet. Vänner jag vet var jag har. Vänner som jag vill och kan sätta tid på. Sen finns såklart barndomsgänget, dom som jag varken sätter tid eller engagemang på, men som märkligt nog finns där ändå. Som ingenting hänt. Tacksamheten för vad vi har. Hur kan man ens tacka för det?

Men det här med vuxen vänskap är ett kapitel för sig. Men ju äldre jag blir, desto gladare är jag för de knäppisar jag har. Att vi är vänner. Fan så fint ändå. Som en person som lämnat allt för att starta livet i ett nytt land, så vet jag, att vänner. Vänner tar man inte för givet.

Ah Livet livet. Ni vet. Ingen bloggar längre. Jag har två barn, en man, ett heltidsjobb och så försöker jag behålla någon form av vänskapsrelationer, någorlunda städat hem och ha tid att äta och träna. Sen måste jag säga att världen ärligt talat ätit en del på mig. Krig, misär, orättvisa, knäppa regeringar och fattigdom. Man har ju inte direkt känt för att komma hit och vifta med sin positiva världssyn.

Men så kom jag fram till när jag idag igen använde ett recept från mig själv, min egen blogg, att jag vet inte om jag kan sluta. Kanske mest för att jag har gjort det här så länge. Så länge. Dessutom så få gör det ännu. Bloggar. Det är kanske lite föråldrat, det är det. Men jag hittar heller inte rätt på instagram. Jag vill ju liksom skriva… utan att jag känner att jag stör någon halvbekants instaflöde? Förstår ni?

Jag vet att ni alla finingar lämnade skeppet för länge sedan. Så jag tänker att jag skriver det här för mig.

Så hej. Hej hej hej Lina. Hur mår du?

Jadu Lina. Hur mår man när världen brinner? Jag tänker så här, Lina, att kanske vi idag i den här bloggen pratar mindre om världen, ångesten och framtiden för världens barn och så låter vi den här bloggen vara en blogg. Om typ mys. Kanske för att någonstans i livet måste man få fly från rubriker. Så tänker jag. Jag tänker att det är okej. Så ja, jag mår bra. Jag är fortfarande lyckligt gift med min man, mamma till två galningar, bor var jag älskar att bo och jobbar med det jag vill jobba. Jag har det bra.

Så vad vill du prata om nu?

Jag vill göra en recap på sommaren. Får jag? Kanske mest för att dokumentera livet?

Kör på.

Tack.

SÅ att. Vi hade en sommar gott folk. Det hade vi. Jag tror vi slutade i Värnamo va? Ska vi ta det därifrån?

Ja det gör vi.

Värnamo började ju bra och soligt. Så som vi tänkt. Hade knappt plockat med varma tröjor och regnkläder eftersom vi märkligt nog var helt säkra på att få samma väder som 2022?

Hur tänkte vi där?

Hur som helst, dag ett var ju precis vad vi hade planerat. Strand och sol. Jag, Niki, min kära moster och barnen plaskandes i varmt sjövatten en hel dag. Ja tack.

Vädret vände…. men som tur flög min syster och hennes nya kille Derek in för en helg. Så vädret spelade ingen roll. Vi var glada ändå. Min syster Johanna hade fyllt 40 och Louie hade gått och blivit två hela år, så vi firade tillsammans med min bror och moster. Goda viner, bra mat och livets sällskap.

Vädret bestämde sig för att leverera regn, regn och regn. Däremellan sprang vi på korta utflykter.

Sen kom våra bästa vänner på besök från Finland. Bernie och Louie var väldigt glada över att tvillingarna flyttade in. Dessutom var det så fint för mig att få visa mina finlandssvenska vänner min hemstad. Första vännerna som besökt Sveriges egentliga huvudstad.

Vädret fortsatte vara vädret och vi var konstigt nog förvånade över regnet. Köpte regnkläder till Bernie på Lindex. Tackade livet att kronan var svinlåg och att vi eurotjänande människor kunde “leva loppan”. Lyckades varje dag hitta på program som inte innebar strand. Som här, Store Mosse. Vår fina nationalpark några minuter utanför Värnamo. Märkligt nog älskade barnen mossevandring och korvgrillning. 100% succé.

Besökte Dannes våffelcafé och var glad att Bernie inte gjorde en favorit i repris och målade en brandbil med en sten på vår nya bil. RIP brandbilen som ritades på förra bilen som jag magiskt nog lyckades PUTSA bort med ett medel från Motonet för 9€. Lämnar aldrig mina barn ensamma vid bilar någonsin mer efter Dannes våffelcafé 2022. Nu vet ni.

Var som vanligt på High Chaparall och vaskade guld. Skrattade åt hur absurt det här stället är och hur löjligt DYRT det är. Sådär 150€ i inträde, parkering 30€ plus allt du gör, äter aktiverar dig i. Tack igen svenska kronan att du inte hade ett toppår.

Okej, Lina. Vi pausar här. Något har hänt med uppladdningen av bilder sen du bloggade senast. Vi tar nya tag imorgon? Right?

Tack och hej Lina!

Det är sista veckan på jobbet före semestern för min del. Nikis semester började redan i fredags, så vi tog picket och packet och styrde volvobilen till Sverige direkt efter midsommar. Här är vi nu. Trötta efter en natt på Silja Line. Våra barn som aldrig sover i samma rum, kaosade tillsammans i hytten till strax efter elva och vi var alla helt slut när dom äntligen somnade.

Vi lägger alltid våra barn vid sju. Louie lägger vi bara ner och säger godnatt, fem min senare sover han. Bernie läser vi för och säger godnatt, varefter han antingen somnar direkt eller så leker han ensam i rummet en stund innan han själv kryper ner. Kanske borde tillägga att det är ett resultat av X antal träningar av tassmetoden.

Att dom nu var i samma rum innebar att två övertrötta barn lekte spegel med diverse pruttljud och gråtskratt i fyra timmar innan dom till slut däckade. Well. Tur att vi har fler rum både hemma och här. Men sugna på att tuffa iväg på en solresa och bo i samma rum, det är vi inte.

Hur som. Lämnade huset hemma med hus och blomvakt. Förhoppningsvis lever allt jag planterat under våren när vi kommer hem igen.

Annars har jag jobbat nästan hela juni hemifrån. Har inte gått att ta mig till kontoret när vår terrass på baksidan är det finaste som finns.

Så var jag två dagar i Danmark. Så som jag så ofta är numera. Tänk att mitt arbetsspråk är Danska. Otroligt.

Bodde som vanligt på Vesterbros Guldsmeden och hade bokat ett rum med balkong. Amen.

Hotellet börjar nästan kännas som ett andra hem.

Sen åkte vi rakt igenom ön till en liten dansk strandort för sommarfest med bolaget. Vandrande genom sanddyner.

Beundrade salta stränder

Och flera av mina kollegor simmade. Jag var kvar på stranden. Hade skadat knät några dagar tidigare och hade fortfarande ett öppet varigt sår jag var sådär sugen på att få in salt i.

Någon badade sin hund.

Jag plockade sten.

Sen blev det fest. En bartender anlände från Köpenhamn och serverade mig och mina andra nio kollegor drinkar hela kvällen igenom.

Vi lekte lekar, dansade och sjöng danska sånger framför brasan. Hade även med min polaroidkamera och tog ungefär 70 bilder. Var även smart och kastade in handduken strax efter midnatt.

Flög hem på själva midsommarafton. Var kanske lite trött och sliten. Åt en middag med min man, tog ett kvällsdopp vid vår lilla Tammelundiska brygga och drack ett glas vitt i sommarnatten.

På midsommardagen körde vi ut till Ingå. Åt middag med mina fina föräldrar, la barn och sen rodde jag och Niki på tumis över till holmen mitt emot på fest.

Li och Hanna välkomnade oss med shots. Kul med fest tillsammans med Niki. Så ovant, så kul. Vi blir alltid nykära. Fint.

Sen blev det måndag (igår) och vi checkade in på Silja Line.

Dom här två. Finaste som finns.

Nu är vi här. I den småländska småstaden i mina föräldrars hem en sväng. Föräldrarna själva är i Ingå. Ska bli kul att träffa vänner och familj. Kanske det är lite av en tradition att semestra här. Hur som gör det mig glad. Även om jag jobbar. Tre dagar till.