Halvåret mellan studenten och min Finlandsflytt bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar och sparade pengar. Jag jobbade för Jotex lager som på den tiden låg i Värnamo och packade orders dagarna i ända (tänka sig att jag kan den delen av -ehandel också). Jag jobbade tillsammans med ett större gäng i samma ålder som jag på kvällarna medan ordinarie personalen jobbade dagar. En av mina kollegor hette Robert och vi åt ofta lunch tillsammans. Han, jag en kille som hette David en tjej som hette Nermina och min barndomsvän Ella. Vi kom bra överens och hade alla ganska samma tankar om livet. Vi visste att vi skulle jobba på Jotex lager ett tag ja, men inte för alltid. Vi blev såklart kompisar på facebook och har väl haft lite koll på varandra där sedan dess. En dag berättade mamma om hennes kollegas son som spelat bort 18 miljoner kronor på online casinos och jag fattade efter ett tag att det här var Robert. Så många känner jag ändå inte med Roberts efternamn.

Robert dök ganska snart upp bland sociala medier under namnet “Lukasbetting” och jag har följt honom där sedan dess. Han har genom framförallt sitt instagram-konto men också framgångspodden med Pärleros berättat om hur missbruket startade och hur det eskalerade. Han berättar öppet om hur han fått nära och kära att “investera” i honom och hur han förlorade så enorma summor pengar att hans ångest även fick honom att försöka begå självmord. Kan en högutbildad gift småbarnsfar med stabil karriär trilla dit kan vem som helst det. Kan vara värt att komma ihåg.

Någonting som Robert också pratar mycket om och som jag tycker är så himla bra att han gör är spelbolagens arbetsmetoder. Hur de hade sådan stenkoll på hans spelande, hur de triggar, ringer, tjatar, bjuder in på resor, sätter in pengar om han slutar spela, blir vän, skvallrar till andra bolag. Allt för att få honom att göra av med mer pengar. Inte för att stoppa honom när det är så tydligt att killen behöver hjälp.

I ett Sverige (som jag inte bor längre i) är det idag omöjligt att inte se casinoreklam dagligen. Samtliga reklamer i pausen av svenska tv-serier på nätet innehåller endast spelreklam, Aftonbladets startsida är spelreklam, influencers så som Jon Olsson och Alex och Sigges podd jobbar med spelreklam. För mig är det sjukt hur något som var så förbjudet att göra reklam för tidigare numera är överallt och helt normalt. Vart tog moralen vägen? Jag förstår mycket väl att det är där marknadsföringspengarna finns. Men varifrån kommer dessa enorma budgetar ifrån? De kommer ifrån människor som Robert och hans nära och kära som trott på honom. Från människor som förlorat allt.

Spelberoende är en sjukdom, en fruktansvärd sjukdom som förgör relationer, familjer och deras ekonomi och framtid. Jag själv har aldrig spelat online och kommer aldrig göra det heller. Det räcker med att förlora 20€ på finlandsfärjan för mig en gång om året. Med det här vill jag säga att inte gå på spelbolagens skit. Bloggar/poddar/vloggar du så sälj inte ditt varumärke och din trovärdighet till spelbolag. Märker du att någon i din närhet spelar mycket, åker på bjudresor eller behöver pengar så läs varningstecknen och hitta hjälp. Det finns en fantastisk sajt som heter http://spelstoppnu.se/ som hjälper många.

Dessutom vill jag säga att GO Robert som tar tag i sitt liv och striden mot spelbolagen. Som istället för att sitta och skämmas resten av livet öppet pratar om beroende och hjälper andra i samma sits. Som har bestämt sig för att han ska betala tillbaka varenda krona till de han lurat på pengar och som under tiden föreläser i skolor om hur fel det kan gå. Någon som visar den mörka sidan av det som bolagen gärna framhåller som “glammigt”. Någon som får alla de som just nu inne i träsket att hitta en väg ut. Så tack Robert för att du är en så stark motpol och kämpar.

Världshistoriens lugnaste helg i Ingå. Sabbe skrev till mig i fredags och frågade om jag är 65 eller 30 år gammal? Efter den här helgen måste jag nog själv hålla med om att det är lite oklart. Har gått flera långa promenader i skogen, pusslat, lånat böcker på biblioteket, gått på middag hos grannarna, ätit stuvade makaroner och köttbullar till lunch och gått och lagt mig tidigt. Ja ni hör ju. Lina 65 år. Men med tanke på att jag inte kommer ha någon direkt semester i sommar (inte mig emot) så får jag passa på att “semestra” lite nu innan jag spurtar in på mitt nya jobb.

Har även sett dokumentären om Josefin Nilsson på SVT Play och var förfärad över denna fantastiska kvinnas fruktansvärda livsöde. I samma veva lyssnade jag på p1-dokumentären “Han var för bra för mig” som handlar om kvinnor på ett skyddat boende i Sverige. Kvinnor från helt olika bakgrunder och familjer som alla har en sak gemensamt. De har alla flytt från våldsamma män. En kvinna som var närmare åttio år hade lyckats fly efter 27 års förhållande där mannen även tvingat henne till att inte hålla kontakt med sina egna barn och bodde nu tillsammans med en tvåbarnsmamma som inte ens var trettio år som flytt efter år där hon bland annat blivit inspikad i ett förråd i källaren. Så fint att lyssna på hur de här starka kvinnorna lyckats ta sig ur och vidare trots krossad självkänsla och isolering från omgivningen och nu stöttar varandra. Ja, och fy fan för våldsamma män.

Hur som. Helgen i bilder (den enda jag tog).

YESYESYES! Nu är kontraktet signerat och jag har officiellt ett nytt jobb. Woop! Börjar den åttonde april och är så ivrig på att komma igång att jag skulle kunna äta upp min hand. Nånej. Men ni förstår känslan. Har verkligen saknat att få använda min hjärna mera än att lägga miljontals pussel. Nu är det Lina 2.0. Har inte varit taggad på att jobba sedan sommaren 2017, så det är verkligen på tiden att den här damen får lite jobbglädje. AH! Lättnad, glädje och pepp på framtiden det är Lina idag.

Annat än den Lina som deppat ihop totalt för en månad sen och bara såg mörker. Usch ja, så mörkt det har varit här. SÅ mörkt.

Men nu är det ljust hörrni. Med det vill jag också säga till alla er som famlar i mörker, livsångest och annat som hör livet till att det blir ljusare. Även om det inte känns så, så blir det bättre. Vill också säga att om ni någon gång behöver min hjälp med något. Kontakter, råd, låna något eller vad som helst så är det bara att fråga. Tror att om vi alla hjälper varandra med det vi har så blir livet lite enklare och roligare att leva.

Med det sagt vill jag även säga:

Tack för att ni läser min blogg. Jag vet att jag inte har varit så hejsanhejsan här den senaste tiden men ändå har ni orkat hänga kvar. Det har faktiskt betytt mycket för mig att ha den här plattformen och er. Så tacksam för det. Som ett ljus i mörkret.  Tusen tack för det.

Så här såg jag ut idag. Nu vet ni det! PUSS!