-
En vecka kvar
Första december och endast en vecka kvar tills vi flyttar in. Vi hade egentligen tänk slipa alla golven i huset och flytta in först 14.12. Men efter lite om och men har vi beslutat oss för att låta golven vara. Det finns ett vitt Timberwise ekgolv i huset nu från 2012 som är i bra skick, det enda är att vissa plankor fått lite skiftningar genom åren. Först trodde vi att det var en annan färg på den biten av golvet än på det resterande men det visade sig vara samma golv.
Vi konsulterade fyra olika golvexperter och alla sa att slipa och lacka om skulle bli knepigt eftersom skiftningarna sitter i plankorna och inte i färgen. Dessutom i och med att golvet är vitt från början är det oklart hur det blir efteråt. Ingen kunde säga om det blir bra eller inte, så efter många turer fram och tillbaka bestämde vi oss för att strunta i hela grejen. Varför slänga ut ett antal tusen på något om resultatet ändå blir samma sak? Då är det bättre att slänga in ett helt nytt golv. Något vi inte tänker göra just nu. Så vi tänker leva med lite skiftningar i det vita golvet ett tag. Med tanke på hur Bernie hanterar golv är det kanske en bra idé att vänta lite med nytt tills han har slutat dunka kastruller och annat som han inte bör dunka i golvet.
Så det här betyder att vi kan flytta in redan dagen efter att vi får nycklarna. Alltså nästa vecka. Vi har haft lite att fixa med den biten. Man glömmer bort hur mycket saker det är att göra. Man tänker först att packa är det enda man gör. Men man ska ha nya elavtal (tog det via Zmarta), flyttanmälan, vår 12 kvadratmeter persiska matta ska tvättas, försäkringar, flyttfirma, flyttstäd, dagisplats ska förnyas och så vidare.På tal om dagisplats så fick vi nu en plats. Vi fick tyvärr inte det vi ville ha utan ett annat 15-20 min bort med bil (50 min med buss). Vi kommer att tacka ja till den och ställa oss i kö för inre flytt till det dagiset vi vill ha. Så som läget är i Helsingfors ska man vara glad om man får en plats i någorlunda samma del av stan. Det blir lite mer användning av bilen om man säger så.
Men ja! En vecka kvar! Så kul!
-
Mörkret
I våras när allt stängdes ner och alla isolerade sig tröstade jag mig med att ”det är ju i alla fall inte november”. Nu är vi här i samma situation igen, med nedstängningar och mer och mer begränsningar och den här gången i november. När alla ens dagsaktiviter man hängt på med sin toddler försvinner är man kvar här i mörkret. Man står där i en råkall lekpark och ser på när ”solen” går ner halv fyra och tänker. Now what? Skulle vi inte flytta och få lite mer utrymme snart skulle jag bli galen. Har känt mig så deppig de senaste dagarna. Allt känns så tråkigt, så mörkt och så energilöst. Jag får liksom ingenting gjort. Inte ens när B sover och jag har 1-2 timmar att ta tag i saker så ligger jag bara där i en hög. Lyssnar på ljudbok och tänker att snart, snart ska jag ta tag i det här. Energinivån är verkligen inte på topp.
Så den här bloggen har inte heller fått mycket kärlek. Att fotografera i det här mörkret är ungefär lika inspirerande som att äta fryspizza. Allt är så grått.
Som tur har jag saker, projekt och hus att se fram emot. Lite ljus i tunneln. Men just nu, just idag, så känns det så mörkt. Men vet ni. Jag är helt säkert inte ensam om att känna så här just nu. Eller hur? Hur mår ni? November och Corona. Den kombinationen kan få vem som helst att vilja gömma sig. Vi hoppas på en vändning snart hörni. En liten vändning.
Nu ska jag fortsätta ligga här i min soffa och lyssna på bok två av Lucinda Riley om dom sju systrarna. Kan inte sluta lyssna.
Puss hej!
Andra tider. -
Bernies kalas
I lördags innan begränsningarna 3.0 gick i kraft hade vi ett barnkalas/namnparty. Vi fick ju ställa in Bernies namnparty i våras på grund av ni vet vad och sen dess har det varit dåligt med kalas för hans del. Så nu bestämde vi oss för att fira honom ordentligt när han fyllde ett, i en lite mindre skala. Så istället för att bjuda in alla vänner blev det ett litet kalas med de allra närmaste (som befann sig i landet). Det ser ju ut som massor med människor på bilderna, men så går det när man har kalas på 61 kvadrat.
Min mamma hjälpte mig med att laga pajer och bröd och jag gjorde sallader och bakade en ricekrisp-tårta. Bernie fick massor med superfina presenter och levde rövare under hela kalset. Hoppade från famn till famn och rev i presentpapper. Succé. Han pep inte en enda gång utan var en riktig liten fest-trooper.
Nu när kalas förbjuds igen är vi himla glada att vi äntligen fick fira honom lite. Bernard 1 år blev en succé.
Jag och födelsedagsbarnet. Han tycker att det är superkul när han får leka “karusell”
Han fick även två egna vispar i present. 
Bernard och tre av Bernards kusiner och en kusinpojkvän. 
Min ricekrisptårta som jag glatt bakade på morgonen. Bernies kusin Elliot fick blåsa ut ljuset. 
Ljudnivån var på topp om man säger så. 
Vi serverade även Bernard-skumpa. Vår hus-skumpa sen Bernie kom in i våra liv. 
Vid sju hade alla utom min syster åkt hem och lägenheten var lugn och tyst igen. Min syster som skulle med flyget tillbaka till Oslo dagen efter sov över. Så mys att få lite med henne också.