Liveriet

Min kompis Jennifer brukar säga att det finns få sådana som jag kvar, såna som vardagsbloggar och som är relativt ärliga. Så jag tänker fortsätta med det, vi är trots allt en utdöende art. De senaste dagarna i den här vardagsbloggande kvinnans liv har varit lite lätt dramatiska. Om man kan kalla det så. Tänker inte gå in på detaljer, men tänker ändå att jag kan säga så här: Min man blev i somras headhuntad till ett nytt jobb som han till slut tackade ja till. Long story short, det visade sig vara ett av livets sämsta beslut och arbetsplats. Så från och med nu kommer vi båda vara hemma ett tag. Nu ska vi bara fundera ut nästa steg. Vem som blir hemma med Louie och vem som börjar jobba igen.

Jag vet, jag vet. Man får bara berätta om arbetsplatser som är bra, aldrig dom som suger. Det är djupt vatten och därför ska jag också lämna ämnet här. Kommer själv ihåg när jag fick gå i en YT för några år sedan, hur det verkligen knäckte mig och hur svårt jag hade att prata om det. Hur ett företag jag kämpat och gett allt för, lät mig vara en av dom som fick gå. Antaglien för att jag blev för kritisk när saker och ting slutade fungera, men också för att kassan var slut. Sådant som ingen framtida arbetsgivare vill läsa om. Därför är man också tyst om saken. Lite synd egentligen. Märkte när jag fick missfall 2018 vilket jäkla stigma det var att prata om och hur vanligt det egentligen var. Lite likadant är det här, hur vanligt är det inte att arbetsplatser inte är någon höjdare men man pratar inte om det. Man vill ju gå vidare efteråt utan att stämplas som ”knepig”. Man ska vara tyst. Som ni vet är att vara tyst inte min starkaste gren. Hehe.

Ja, nu vet ni det. Är mest glad över att min man slipper gå tillbaka till det där stället och istället få hänga med oss under en period. Det blir bra hörrni. Ni får gärna själva dela med er av era historier om ni har. Ni kan ju göra det anonymt till skillnad från vissa andra 🙂

Nu till annat. Jag fyllde ju år!

Och vi firade med Raclette. Vi var fortfarande i karantän, så alla födelsedagsmiddagar med vänner fick ställas in. Men det var ju mys ändå.

Var på vin med Y och J när karantänlivet tog slut. Älskar dom här två så mycket. Fan vad jag är glad att dom finns.

Annat då. Vi hade middag med våra grannar en kväll och så kom Nikis syster med barn över i fredags och gav Niki blommor för att han blivit av med livets sämsta arbetsplats. Hurra!

Idag var det söndag. Ja bakade 50 bullar och så kom våra vänner Nea och Staffan med barn över på bullar, kaffe, pizza och vin. Mer sånt.

Det var det hela!

12 svar

  1. Så jävla tråkigt och orättvist. Niki förtjänar SÅ mycket bättre. Är 100% säker på att han kommer hitta nåt som är 100 ggr bättre! MEGAKRAM <3

  2. Tänkte dela med mig av liknande skitupplevelse(r).

    Föräldravikariat i Sverige har hittills visat sig vara det sämsta alternativet på vår jord. Mitt första vikariat varade i 3mån då det egenligen skulle vara en tjänst på 13mån. Detta p.g.a. att mamman jag vikrarierade fick ett missfall innan mitt vikariat började, väldigt tragiskt men kändes så surt för mig som flyttade till Stockholm bara för det här jobbet, hade skaffat lägenhet, personnummer osv. Som tur lyckades jag hitta ett till mammavik på 18mån men detta avslutades efter 9mån. Orsaken var att min chef var gravid och skulle gå på föräldraledighet och hennes vikarie var så pass dyr att dom ville bli av med mig eftersom två vikarier skulle bli en för stor kostnad för bolaget. Som tur fick jag hjälp av facket och fick förhandlat 3månaders lön i ersättning för att jag sa upp mig på egen hand. Efter det har jag aldrig tagit ett vikariat utan satsat på fasta ansälltningar.

    1. Nej vad surt och så otorligt orättvisst gjort mot dig. Inte ditt fel att livet ändras för andra. Tur att du fick hjälp och att du orkade kämpa till dig tre månaders lön. Inte alla som skulle fixat att ta den fighten. Heja dig. Fint att du har en fast anställning idag och att det löst sig.

  3. Åh, det där med fruktansvärda arbetsplatser… fy fan! Nu vet jag inte vad som har hänt, men här är min historia.

    Jag hade jobbat på ett ställe i fem år. Ett drömjobb där jag utvecklades, trivdes och gjorde ett bra jobb. Sen fick jag en ny chef, som till en början var okej. Efter ett tag insåg jag att något inte stämde. Hon utnyttjade sin roll som chef, använde sig av härskartekniker, mobbade mig och vände kollegorna mot mig – kollegor jag inte haft något problem med innan hon började. Arbetsmiljön var fruktansvärd. Hon störde sig på mig helt enkelt.

    Jag gick i terapi (som bolaget betalade), fick panikattacker och hade djup ångest när jag kom till jobbet, till slut sjukskrev jag mig. När jag var tillbaka fick jag en utskällning.

    Efter ett halvt år blandade jag in facket och fick med hjälp av HR (som visste om situationen) en intern förflyttning.

    Det var en fruktansvärd tid och jag avskyr verkligen att branschen jag jobbar i är så liten. Man behöver vara tyst för att inte bränna broar. Kollegor trodde jag slutade för att jag ville. Den enda upprättelsen jag fått är att jag nyligen blivit rekryterad till ett fantastiskt roligt jobb som jag har nu. Hon? Har lämnat branschen.

    1. Men fy fan. Det där är ju helt sjukt. Stackars dig som har behövt vara med om en så fruktansvärd situation. Så otroligt utsatt du har varit under en så lång tid. Usch vad ledsen och arg jag blir för din skull. Ingen ska behöva vara med om det där. Extra läskigt att kollegor du känt under många år vänder sig emot dig på grund av en person. Jäkla obehagligt. Förstår att det tagit på dig psykiskt.

      TUR och FINT att du idag har fått ett nytt fantastiskt jobb och hoppas den förra chefen har det som Timbuktu skrev i en låt:

      ”Jag hoppas att du
      Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny
      Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer försent
      Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
      Och även när du är pigg så ser du väldigt, väldigt, väldigt trött ut
      Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha”

      Hehe.

      Och ja, pissigt det där med att man ska vara så jäääkla diplomatisk för att inte bränna broar när man helst av allt vill skrika lite.

      Men men, antagligen vinner man i längden på att ”Be the bigger person” även om det tar emot.

      Puss på dig och väl kämpat <3

      1. Hittade bloggen av en slump..
        Oj jag har så många historier från en myndighet, där jag har tillbringat många år, blivit utsatt för mobbning och trakasserier i alla dess former.. Idag är det svårt att få ett jobb överhuvudtaget.
        Som mobbad blir man både förstörd och stigmatiserad

        1. Nej vad sorgligt. Blir så ledsen av att läsa om din historia. Ingen ska behöva få uppleva det du har. På en myndighet dessutom. Usch. Massa kärlek och pepp till dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.