Vädret har varit ganska varierande. Vi lyckades hålla barnen borta från skärmtid i flera dagar, men igår gav vi upp. Lite skärmtid när det ösregnar ute skadar inte. Snarare får det oss alla att behålla förståndet. Att ha två pojkar på fyra och fem år är som att ha en konstant virvelvind runt sig. Det springs, det slåss, det skriks, det leks, det retas, det gråts och så vidare. Så igår eftermiddag när paddan kom fram, Niki läste och jag lagade mat så kände jag aaaaah friiiiiid. Paddan ändå, fan vad bra den kan va. Man får välja sina stunder.

Vädret var svalt idag också. Jag sprang en Easy Run på 6 kilometer under förmiddagen och därefter bastade hela familjen hela eftermiddagen. Bra syssla i sämre väder då alla kan bada utan att frysa. Ren blir man också, plus i boken.

Pennyhunden och jag med mitt lufttorkade hår.

Läser just nu en bok som heter Lev Kreativt. Min kompis Sabbe tipsade om den, och kort och gott är det en 12 veckors kurs i hur man hittar sin inre kreativitet. Än så länge måste jag säga att den är otrolig. Syns kanske på bloggfrekvensen här om inte annat?

I matväg har vi grillat varje dag. Allt man hittar i kylskåpet slänger man på grillen och serverar med diverse färdigköpta såser. Lite vin på det.

Nu ska jag krypa ner bland rena lakan med min bok.

Kommer ihåg en kväll för sådär 15 år sedan. Jag var på en middag och jag var kanske 6-7 år yngre än alla andra middagsgäster. Samtalet runt bordet handlade om en finlandssvensk mamma som då bloggade om sitt liv. Hur otroligt pinsamt det var, något som alla var överens om. Jag bloggade även då och var lite förvånad över reaktionerna. Hur kan hon? Stackars hennes gulliga framgångsrika man som måste leva med henne, usch så hemskt osv. Ibland tänker jag på det. När jag håller igång den här bloggen. Är även jag ett samtalsämne vid en middag. Ska jag skämmas?

Människor som finns på sociala medier, men aldrig delar något har en tendens att ha starka åsikter om oss som gör det. Fair Enough. Tänker på generationen yngre än min som verkar ha ett otroligt ambivalent förhållande till att dela med sig på nätet (även folk i min ålder också såklart). Jag förstår varför. Att ha vuxit upp med att allt du gör kan delas, spridas eller sparas kan vara riktigt obehagligt.

Särskilt när man befinner sig i en känslig ålder. Jag och min generation har kanske nätt och jämt klarat oss innan nätmobbning och trakasserier online blev en riktig grej. Vi växte upp både utan och med mobiltelefoner, men slapp kanske alla negativa konsekvenser dagens unga vuxna upplever. Vi hann växa upp innan vi förstod vad vi hade framför oss.

Kanske det är lite småtöntigt att blogga (väldigt få gör det numera). Antagligen. Men märkligt nog har den här bloggen betalat sig flera gånger om, gett mig både jobberbjudanden och legitimitet till det jag arbetat med, utbildat mig inom: SEO, lätt kod, och innehåll. Dessutom upprätthållit aktivt skrivande och kreativt skapande i nästan 15 år. Det är jag tacksam för.

Så om jag skäms för bloggeriet.

Nej.

Men överlag är det kanske tricket i livet. Ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig. Allt som var så stort och övermäktigt känns mer som mjää.

Jag har aldrig varit den sportiga typen. Under gymnasiet vägrade jag springa både skolans lopp och korta rutter under gympalektionerna. Det var en del av min identitet, jag var en sån som inte springer. Jag tog inte träning på allvar och hade ingen hobby jag höll fast vid i vuxen ålder. Som barn dansade jag, red och gick i scouterna. Utöver det gillade jag segling och snowboard, men jag var verkligen ingen sporttjej som pysslade med tex fotboll eller annan lagsport. Verkligen inte en idiot som plågade mig själv med att springa.

Att börja springa i vuxen ålder blev lite av ett experiment. Jag ville se vad jag klarade av. Skulle jag klara det här? Hur långt skulle jag orka springa?

Jag minns när jag testade första gången, någon gång runt 2016. Jag klarade kanske åtta minuter innan jag ville lägga mig ner och dö. Men sen började jag med att springa och gå om vartannat. Två minuter löpning, två minuter gång. Sedan sprang jag två, gick en. Sprang tre, gick trettio sekunder. Och så småningom sprang jag fem kilometer utan att stanna. Sprang Tjejmilen och kände mig som en golden girl. Sen tog det stopp. Sprang kanske två gånger efter det?

Efter att ha varit mammaledig med två barn ville jag komma igång med något igen och löpning kändes mest rimligt. Det var enkelt att ta sig ut och effektivt som träningsform.

Jag satte upp ett mål: Midnattsloppet 2023. Jag sprang för att klara milen, inte för att slå några tider. Jag tog mig i mål på lite över en timme, men det viktigaste var att jag faktiskt gjorde det. Jag, som fött två barn, kunde plötsligt springa en mil.

Efter det satte jag upp ett nytt mål, halvmaraton. Jag gjorde en ny plan, la till längre distanser och fler pass. Och plötsligt var det maj 2024. Jag stod i startfältet och undrade vad jag gett mig in på. Men jag tog mig i mål på 2 timmar och 17 minuter. Trött, stolt, lycklig. Med blödande fötter. Sen dess har jag även gått ner tio kilo i vikt och bara det gör löpningen lättare.

Jag fortsatte springa. Men i våras kom Penny, vår lilla valp, och jag tog en paus för att ge henne all tid och energi. Jag ville att hon skulle bli vår ultimata familjemedlem.

Nu är jag igång igen, med ett nytt och kanske lite galet mål. Den 23 augusti ska jag springa mitt livs första maraton. Enligt Runna, appen jag använder, är det fullt möjligt så länge jag följer min plan. Så jag kämpar på. Målet i sikte.

Fyra saker löpningen har lärt mig

• Vem som helst som är frisk kan bli en löpare
  Jag trodde länge att man behövde vara sportig typ från ung ålder för att kunna springa. Not true. Jag gick från att knappt klara åtta minuter till att utan problem springa 20 kilometer på en vanlig träningsrunda.
• Disciplin är nyckeln
  Jag trodde att det var motivation som krävdes för att träna, men den om något kommer och går. Det är disciplinen som får dig att ta på dig skorna även när du inte har lust. Och det är den som gör att du utvecklas, den som tar dig runt. Jag har haft nytta av den insikten i allt, som företagare, som förälder och livet i allmänhet.
• Att vara bekväm med att vara obekväm
  Löpning är inte alltid kul. Ibland är det de första kilometrarna som är tuffast, ibland de efter tio, ibland de allra sista. Men att lära sig att stå ut i det obekväma är en mental styrka. Nästan som meditation?
• Utveckling och återhämtning
  Jag älskar att känna att jag blir bättre. Att se tempot öka, pulsen gå ner och distanserna bli längre. Men jag har också lärt mig att det är en del av utvecklingen att ibland ta ett steg tillbaka. Att vara okej med att kroppen är trött eller att livet kommer emellan.

Mina bästa tips till dig som vill börja springa

• Börja långsamt, verkligen långsamt
  Spring och gå i början och öka inte mer än 10 till 15 procent i tempo eller distans per vecka. Spring pinsamt långsamt i början, skitsamma om folk promenerar om dig. Du springer ändå. Runna är en superbra app som gör en personlig plan för dig och håller koll på utvecklingen oavsett var du börjar.
• Investera i ett par bra löparskor
  Gå till en löparbutik och få hjälp att hitta rätt modell för din kropp och ditt steg. Ett par bra skor gör stor skillnad, både för motivationen och kroppen. Jag springer just nu i Hoka Clifton 9. Liiite sugen på att skaffa ett par nya, kanske New Balance.
• Klä dig rätt
  Klä dig som om det vore 10 grader varmare än det är. Är det 13 grader ute, klä dig i shorts och t-shirt. Det är okej att frysa de första tio minuterna innan du får upp värmen. Att vara överklädd dödar de flesta pass. Tänk hellre lager än allt i ett. Ska du springa långt i värme, fundera ut hur du får i dig vätska på vägen. Vätseväst? köpa något på vägen? Springa varv med vattenflaska i mitten?
  Klocka är också kul när man väl kommit in i rutinen. Jag har en Garmin Venu 3S.
• Planera dina pass i förväg
  Sätt dig med kalendern varje söndag och bestäm vilka dagar och tider du ska springa. Det blir mycket lättare att följa planen om den redan är bestämd. Runna är toppen även för det.
  Vill du testa på Runna så får du två veckor gratis med min kod: RUNNAIBGSNVC.
• Acceptera att livet kommer emellan ibland
  För mig är det ofta jobbresor som ställer till det i träningsrutinen. Men så är det. Det viktiga är att inte ge upp. Hoppa upp på hästen igen. Något är alltid bättre än inget.

Överlag är löpning mer än träning för mig. Det är ett sätt att rensa hjärnan, se klart och få ny energi och självförtroende. Men också att man som vuxen själv kan bestämma vem man vill vara och vad man klarar av. Idéer man har om sig själv behöver inte alltid vara sanna eller oföränderliga.