Att springa ett maraton

Jag sprang ett maraton. Jag vet, det låter lite märkligt för människor som jag. Vi springer inte maraton. Kanske just därför känns det extra kul. Jag är ingen Sporty Spice. Jag har aldrig hållit på med bollsporter eller liknande. Första gången jag tog ett löpsteg var 2016 och då plågade jag mig igenom Tjejmilen i Stockholm. Förra året sprang jag mitt livs första halvmaraton. Med blödande fötter kom jag i mål och tänkte att jag aldrig i livet skulle vilja springa ett helt maraton. Här är jag nu, Lina 2025 och har sprungit ett maraton. Kanske inget supernsnabbt sådant, men ändå ett maraton. I mål kom jag på 4:48 och det är jag stolt över.

Jag skrev ett inlägg tidigare i somras om att börja springa.

Och på samma veva är det. Att bara börja, att bara fortsätta, att bara fortsätta lite till. Plötsligt har man sprungit 42,195 km. Bara sådär. Kanske det jag älskar med löpningen, den är tillgänglig, individuell och peppande.

När jag började springa mitt maraton tänkte jag länge att nej, det här kommer nog inte att gå. Efter sådär 21 km insåg jag att jo, det här kommer absolut att gå. Jag sprang till och med mer än 42 mil. Haren jag sprang efter (person som springer ett visst tempo med flaggor på ryggen) tappade sin flagga runt 21km och jag sprang tillbaka med honom för att hjälpa till med att få tillbaka flaggan. Såpass att vi sprang någon kilometer extra plus var tvungna att gasa på för att komma i fatt vår grupp. Så här i efterhand kan jag undra varför jag gjorde det. Men, ibland vill man bara hjälpa till.

Men hur som. Jag sprang ett maraton. Kan jag. Kan du.