Tusen tack för grattisarna och de fina orden. Känns så skönt att få vara öppen om hela grejen. Överlag tycker jag nästan det var något av det tyngsta med graviditeten i början, smusslandet och smygandet. Ljugandet om urinvägsinfektioner, antibiotika, trötthet och så vidare. Känns som om bara den grejen tog så otroligt mycket energi. Till slut isolerade jag mig totalt och ville bara vara hemma i mjuka tights under ett täcke. Nu känns det som om jag kan leva lite igen. Behöver inte komma med dåliga bortförklaringar eller låtsasdricka öl, så jäkla mycket skönare. Ser så fram emot att matlusten kommer tillbaka så att jag skärper till mig lite med matvanorna. I nuläget skulle jag lika gärna kunna ha dropp. Så obrydd av mat är jag.

Idag fyller i alla fall mannen i mitt liv och pappan till ”Bernie” 31 år. Något vi såklart ska fira. Tänker svira om till en härlig klänning, ta med Niki på drinks och därefter har vi bord på BasBas. MYS!
Niki eller Scott Disnick? Hehe.

Ni som har hängt med ett tag kommer säkert ihåg att jag fick ett missfall förra sommaren. Om inte så bloggade jag om det här. Efter det gifte jag mig, blev uppsagd genom en YT (var i och för sig ganska nöjd med det då) och letade nytt jobb. Så barnbiten hamnade lite på paus, eller något åt det hållet. Nu så här nio månader senare har jag ett nytt jobb och är härligt nog gravid igen och känner att jag landat på fötterna lite (gud vad deppigt det var i januari). Den här gången har vi varit mycket försiktigare med att berätta för omgivningen om det hela. Dels för att jag var livrädd för att det skulle skita sig men också för att jag var mitt i det här med börja jobba igen. Jag berättade för min nya chef förra veckan och min VD idag. Ett samtal jag verkligen funderat på hur och när jag ska hålla men som jag till slut kände att ärlighet varar längst och så la jag korten på bordet.  Ja, jag kanske inte är employee of the year direkt när jag gör så här. Det fattar ju jag också. Men ibland säger livet hej och då är det bara att hälsa glatt tillbaka. Lättnaden i att mina chefer sen visade sig vara något av det bästa jag haft i chefväg var så jäkla fint.

Men tillbaka till det här med att jag är gravid. Så himla bäst. Vi är så glada och peppade på den här resan. Ganska nojjiga också såklart. Att få missfall sätter sina spår och skapar en del hjärnspöken. Försöker nu så här efter att ha fått se att den lille typen lever och mår bra slappna av lite. Tänka att oron får ta mindre plats och försöka njuta istället. Sen det här med att vara gravid, vara skittrött, må illa och samtidigt börja ett nytt jobb är ingenting jag skulle rekommendera någon. Nu vet ni också varför bloggen halvt dog. Det fanns inget att blogga om. Gå till jobbet, tänka, anstränga sig, vara trevlig och glad, gå hem, äta något som inte ens är gott och därefter sova. Noll bloggmaterial i det. Men nu mår jag bättre och nu vet ni om Baby Bernie (vi kallade ju den förra Donald).

Nåja, men går allt bra så får vi en ny familjemedlem i november. Mys.