-
Tre ångesttankar om gravidbiten
- Jag glömmer ofta bort att jag är gravid. Kommer på det lite då och då och kan nästan bli lite förvånad. Kanske det är just så här innan man har varit på det andra ”stora” ultraljudet. Man mår bra, känner sig pigg och har en liten rund mage (skulle lika gärna kunna vara en pizza eller två). Känns mer som att jag gått och blivit tjock och inget annat. Ibland freakar jag lite också. Tänker att, Vad har jag gett mig in på? Tänk om allt går åt helvete? Tänk om jag inte alls är redo för det här?
- Ammande är något jag funderat en hel del på. Förstår att det är det naturligaste i världen. Jag fattar det. Men för mig känns det så konstigt och obehagligt. Ingenting jag ser fram emot. Märker på mig själv när andra omkring pratar positivt om amning hur jag liksom hör mig själv säga ”flaskbarn blir också normala individer” som om jag inte ens hade tänkt försöka amma mitt eget barn. Vilket jag såklart har. Eller ja, funkar det inte så tänker jag inte heller tvinga mig själv att fortsätta. Flaskbarn blir som sagt individer dom med. Ja, men kanske skräcken lägger sig naturligt när man är där? Jag vet inte
- Så många har frågat om vi köpt någonting till Bernie, och det har vi faktiskt inte. Har tagit några turer till barnbutiker, kollat lite, klämt lite på något men gått därifrån och känt ångest. Känns som om jag köper något så jinxar jag att det ska gå fel. Sen sitter vi där med barngrejer och ingen bebis. Jag förstår själv att allt det där bara är i mitt huvud som så mycket annat. Jag vet det. Men väntar tills den 20.6 då vi har rutinultraljudet och vi får veta om allt okej. Efter det måste vi väl få börja kolla på grejer utan att jag känner att jag ”jinxar” något? Right.
Oj vad det här blev personligt. Men kanske det kan vara bra att skriva om ibland. Att bara för att man har en efterlängtat typ i sin mage så blir inte allt rosenskimrande direkt. Stora förändringar som det här verkligen är skapar så många frågor i ens eget huvud. Ni som varit/är gravida. Har ni känt så hör eller är jag helt galen?
Jonski frågade mig förresten om jag hade någon ”målbild” med den här resan och jag svarade att få åka och fira jul med min familj i Sverige med Bernie. Sen kom jag på att jag även har en målbild över min gravidsommar. Den ser ut exakt så här som bilderna ovan. Tänker vara klädd så här jämt. T-shirt-klänningar och baddräkter och vara glad. Det är planen! -
Den första trimestern
Tänker att jag ska dela med mig lite av mina tankar kring den första trimestern. För er som inte har koll på det så är en graviditet uppdelad i tre trimesters varav en trimester är ca tre månader lång. Den första trimstern består av vecka 1-14, en tid som jag har bakom mig sedan någon vecka tillbaka. De första veckorna är man inte egentligen ens gravid. Att när man väl plussar är man redan på vecka fyra eller fem. Skönt för oss med lite sämre tålamod.
Första veckorna efter det positiva testet vad jag mest nojig och lite trött. Ingen större skillnad på mig rent fysiskt utan det hela kändes av mer psykiskt. Men där vid vecka åtta, samma morgon som jag skulle börja mitt nya jobb spydde jag rakt ut i köket tre gånger (hemma som tur) och blev så chockad att jag började gråta. Fick torka upp det hela, sminka om mig och skynda mig till jobbet. Satt på spårvagnen med en hundbajspåse krampaktigt i handen i fall att. Dag två på mitt nya jobb fick jag svara på massa frågor online från vår företagshälsovård. Dagen efter kontaktade en sjuksköterska mig via email och oroade sig över att jag baserat på mina resultat var deprimerad. Så här i efterhand kändes faktiskt första trimestern som en blanding av att vara just deprimerad men också lätt utbränd, bakfull och magsjuk. Jag trodde ändå att jag mådde ganska bra. Mest för att jag inte riktigt tyckte att jag var en sån person som mår dåligt av något så basic som en graviditet.
Men känslan av att inte ens orka städa undan disk efter sig, ta upp kläder från golvet, ta ut hunden på en längre tur var emellanåt tung. Hade ingen fantasi, ingen lust att varken träffa människor, fotografera, laga mat eller egentligen göra något annat än att ta det väldigt lugnt. Raincheckade mig ur det ena och det andra.
Helgen med Niki i Korpo gjorde jag inget annat än att frysa, kissa, sova, ligga ner och dricka enorma mängder vatten. Inget superroligt eller framförallt hjälpsamt sällskap.
Grejen med den här perioden är att jag kanske inte helt fattade hur jag faktiskt mådde när jag var inne i den. Först när jag väl kom ut ur perioden och förstod att jag haft lägsta energinivån i mitt liv i flera veckor, så insåg jag att jag faktiskt inte alls mått så jäkla bra som jag försökt intala mig själv. Så mitt tips, baserat på den här upplevelsen är att inte vara så hård mot sig själv. Det är okej att inte orka umgås med folk, att ställa in program för en kväll på soffan och att mat inte behöver vara hälsosamma sallader, så länge du äter något är det bra. Glass är också mat.
-
Gravideriet
Sunday funday tänkte jag och vakande upp tidigt för att baka bröd. Fördelen med att inte dricka alkohol är att man oavsett gårdagens program vaknar upp tidigt och ”relativt” fräsch. Ändå en fantastisk fördel. Jag trodde faktiskt att jag skulle sakna alkohol mycket mer än vad jag gör. Framförallt att jag skulle få sug på rosévin så här på våren. Men nja, jag saknar inte alkohol överhuvudet taget. Häromdagen spydde jag dessutom när jag började tänka på rödvin. Vad hände där? På tal om att spy och må illa så skulle jag bli glad om det kunde avta helt. Någon tröstade mig med att det allt som oftast borde gå över till vecka 20? Jag trodde att jag skulle bli av med det för länge sen så här i andra trimestern, men nja. Spydde till exempel i metron för någon vecka sedan. Skämdes så mycket att jag gick av vid fel stopp.
Energinivån var som sämst mellan vecka 8-12. Sedan dess har jag varit piggare. Kanske 85% av mig själv vilket gör att jag kan leva lite mer, men saknar känna den där 100%. Som igår när jobbet hade Eurovision-party och jag inser att spektaklet börjar 22.00 och kommer att pågå till 02:00, det vara bara att stanna hemma. Har dessutom ingenting emot att vara hemma. Tycker det är så skönt att hänga i tights med en bok och lyssna på musik. Älskar det. Det där listan som den ickegravida Lina skrev till den gravida Lina är inte så enkel att följa. Det här med att jag ska vara precis som vanligt är ju ett jättebra livsråd från någon som mår bra till en som mår mindre bra. Funkar inte riktigt så. Något den gravida Lina har fått lära sig.
Nog om statusen med Bernie. Nu ska jag fortsätta baka bröd och kika på The Rain. Puss!
