Tänker att jag ska dela med mig lite av mina tankar kring den första trimestern. För er som inte har koll på det så är en graviditet uppdelad i tre trimesters varav en trimester är ca tre månader lång. Den första trimstern består av vecka 1-14, en tid som jag har bakom mig sedan någon vecka tillbaka. De första veckorna är man inte egentligen ens gravid. Att när man väl plussar är man redan på vecka fyra eller fem. Skönt för oss med lite sämre tålamod.

Första veckorna efter det positiva testet vad jag mest nojig och lite trött. Ingen större skillnad på mig rent fysiskt utan det hela kändes av mer psykiskt. Men där vid vecka åtta, samma morgon som jag skulle börja mitt nya jobb spydde jag rakt ut i köket tre gånger (hemma som tur) och blev så chockad att jag började gråta. Fick torka upp det hela, sminka om mig och skynda mig till jobbet. Satt på spårvagnen med en hundbajspåse krampaktigt i handen i fall att. Dag två på mitt nya jobb fick jag svara på massa frågor online från vår företagshälsovård. Dagen efter kontaktade en sjuksköterska mig via email och oroade sig över att jag baserat på mina resultat var deprimerad. Så här i efterhand kändes faktiskt första trimestern som en blanding av att vara just deprimerad men också lätt utbränd, bakfull och magsjuk. Jag trodde ändå att jag mådde ganska bra. Mest för att jag inte riktigt tyckte att jag var en sån person som mår dåligt av något så basic som en graviditet.

Men känslan av att inte ens orka städa undan disk efter sig, ta upp kläder från golvet, ta ut hunden på en längre tur var emellanåt tung. Hade ingen fantasi, ingen lust att varken träffa människor, fotografera, laga mat eller egentligen göra något annat än att ta det väldigt lugnt. Raincheckade mig ur det ena och det andra.

Helgen med Niki i Korpo gjorde jag inget annat än att frysa, kissa, sova, ligga ner och dricka enorma mängder vatten. Inget superroligt eller framförallt hjälpsamt sällskap.

Grejen med den här perioden är att jag kanske inte helt fattade hur jag faktiskt mådde när jag var inne i den. Först när jag väl kom ut ur perioden och förstod att jag haft lägsta energinivån i mitt liv i flera veckor, så insåg jag att jag faktiskt inte alls mått så jäkla bra som jag försökt intala mig själv. Så mitt tips, baserat på den här upplevelsen är att inte vara så hård mot sig själv. Det är okej att inte orka umgås med folk, att ställa in program för en kväll på soffan och att mat inte behöver vara hälsosamma sallader, så länge du äter något är det bra. Glass är också mat.