Hej från Värnamo

Jag och Björnen kom hit för en vecka sedan och här har vi varit sedan dess. Kom på idén att det skulle vara roligt att besöka min gamla hemstad och mina föräldrar och kort därefter rullade vi in på Silja Line. Tog bara med Bernie och lämnade Louie hemma med Niki. Det är himla mysigt att ta lite egentid med ett barn. I och med att dom har så liten ålderskillnad känns det nästan ännu viktigare att dom ibland ska få vara med en vuxen och få eget fokus. Så Louie fick Nikitid och Bernie fick tid med mig och familjen här. Myset.

Vi fick ju till slut vår nya bil. Tre månader utan bil var faktiskt kämpigare än jag tänkt. Ni vet släpa hem all julhandel på en barnvagn i djup snö är faktiskt inte så himla enkelt. Så när vår nya Volvo som vi beställde i april förra året äntligen anlände från Göteborg grät jag en skvätt av lycka. Bil är ändå frihet.

Jag vet inte om ni sett livets bästa TV-serie The Last of us på HBO. Men där är en scen där den tonåriga huvudrollen frågar den äldre manliga huvudrollen om hur det var att ha tillgång till bil (det är en dystopisk berättelse där bilarna slutat fungera) och han säger att det var frihet, att man kunde åka var som helst. Så frågar hon ”Vart åkte ni då?” och han svarar ”egentligen ingenstans” och det fick mig att tänka, nu som nybliven bilägare igen att man borde bara dra iväg lite oftare om man kan. Så ja, så hamnade jag Bernie och våra nya bil här.

Medan jag jobbat på dagarna har mormor och morfar och min moster Görel tagit hand om Bernie. Perfekt.

En annan sak som är lite kul. I lördags när jag stod i lekparken här i Värnamo plingade det till i min telefon. Hej från finska migrationsverket. Där, på en lördag i en lekpark i Sverige blev jag plötsligt finsk medborgare. Så märkligt, men så fint. Blev väldigt glad över mitt nya medborgarskap. Har numera dubbla sådana och det känns himla bra. Framförallt ser jag fram emot att för första gången sedan jag flyttade till Finland 2009 få rösta i riksdagsval. Fantastiskt!