Att hitta sin hjärna

Nåja! Jag slutat amma och Louie har börjat sova hela nätter. Hurra! 19:00-05:30 sover han i ett svep och även om det är tidiga mornar så känns det magiskt. Ibland förstår man först efteråt hur jobbigt någonting har varit.

Tror inte jag fattade hur sliten och jävlig jag var den sista tiden när jag väl var inne i det. Hur min hjärna inte hängde med, hur mitt humör liksom inte fanns där. Att kämpa hela nätter och mornar med en bebis, plus sömnskola (Niki har ansvarat över Bernie) har verkligen tagit på mina krafter. Men nu när han äntligen ÄNTLIGEN sover så var hela sömnskoleriet värt det tusen gånger om. Känner mig som en ny människa. Kan liksom tänka igen? Har SÅ saknat min hjärna. Har aldrig känt mig så korkad som under de senaste tre månaderna. Tror min low point var när jag glömde bilen i Prismas garage och tog bussen hem. Bra Lina.

Det var enklare under Bernies bebistid eftersom vi var två föräldrar som hjälptes åt med ett barn. Med Louie har jag dragit majoriteten av lasset. Tur att Louie är en glad och härlig liten person. Med ett barn turas man om mycket mer, med två barn gör båda föräldrarna saker hela tiden. Det blir inte så mycket ”egentid”. Båda bara gör, fixar, matar, byter blöjor, städar, plockar på autoläge.

Tänk att jag och Niki inte varit ute på restaurang en enda gång ensamma sedan Bernie dök upp i våra liv. Vi har liksom rattat föräldraliv 100% sedan november 2019 och enda gången vi båda sovit borta från Bernie var när Louie föddes. Vet inte om det direkt räknas som en datenight?

Nu däremot känner jag att jag verkligen skulle vilja göra något en kväll med bara Niki. Någonstans utanför hemmets väggar och utan barn. Kanske i slutet av april när Nikis mamma är tillbaka i landet och bor hos oss. Skulle vara så roligt. Liksom ge oss en klapp på axeln för att ha klarat mer än två år som föräldrar.

<3