Några snapshots
I söndags var det inte bara morsdag utan även min mans födelsedag. Egentligen borde vi kanske ha gett varandra frukost på sängen, men jag kände att födelsedag trumfade morsdag och gav min man en sovmorgon. Jag identifierar mig inte riktigt än med att vara en mamma. Svårt att förklara, klart att jag känner mig som Bernies mamma. Men konceptet mamma är ju såna som min mamma. Liksom riktiga mammor. Gud så flummigt det här blev. Men ja, kanske jag om några år förstår att jag numera räknas till kategorin mammor. 
Hur som helst. Min man fyllde 33 och fick bland annat ett par sneakers av mig och Bernie. Något som visade sig vara lite extra roligt eftersom jag också fick ett paket i morsdagpresent innehållande ett par sneakers. Ett par fantastiskt snygga Veja sneakers. Blev så glad! 
Av Bernie fick jag två fantastiskt fina morsdagskort som han knåpat ihop (med lite hjälp) på dagis. Auw! 
På eftermiddagen fick vi finbesök av Nikis syster Hanna, hennes man Andu och deras tre barn. Det blev fullt ös. 
Två dagar senare var det tisdag och jag hade haft en playdate med Maria och hennes son Elis hela eftermiddagen. Det skiljer fem dagar mellan Elis och Bernie. Maria och jag träffades på Väntans café som gravida och sen dess har vi haft lite kontakt. Kul!
Efter playdaten kom Ylva och Sabbe över och Niki fyrade upp grillen.
Sen åt vi vår första middag utomhus för i år. Äntligen.
2 Comments
NS
Känner likadant! Alltså jag är ju min sons mamma, men kändes lite konstigt att bli firad på morsdagen (var alltså min första). Kanske det delvis har att göra med att jag inte upplever att det är en prestation att vara mamma? Eller att det är belöning nog att just bara få bara min sons mamma? Kanske du kunde skriva lite mera om detta?
Lina
Grattis till din första morsdag. Så fint. Ja, precis. Tror ganska många känner så här, i alla fall i början. För min del handlar det nog mer om identitet. Det var inte så länge sedan man var en studerande var dinkis och 25+ att steget till att vara en mamma (nåpgot som gör en supervucen) så som min egen är känns så stort? Jag är ju Bernies mamma men ingen riktig mamma annars? Jag är ju inte särskilt vettig eller vuxen. Jag bara råkar ha ett barn, vara gift, ha ett hus och bostadslån. Men jag är ju inte vuxen på riktigt, på samma sätt som att jag inte är en klassisk mamma på riktigt. Så känns det. Haha, låter ju sjukt nu när jag skriver det. Blev nästan ännu värre när jag försökte sätta ord på det.