Har haft värkar sedan natten lördag-söndag och har knappt sovit sedan dess. Då kom värkarna med tio minuters mellanrum. Igår på kvällen började dom komma mer intensivt och vid tolv på natten kom dom med tre till fem minuters mellanrum. Niki klockade och jag satt på min pilatesboll i duschen och kämpade igenom varenda jäkel. Vid två åkte vi till sjukhuset och så visade det sig att jag bara var öppen en centimeter. Besvikelsen och tröttheten då var inte nådig. Kändes som ett misslyckande utan dess like och jag började fundera på om jag bara inbillar mig hela skiten. Fick välja hur vi ville göra, att stanna och sova med opiater eller åka hem med smärtstillande och sömnpiller. Valde det senare och tog även med en tens.

Väl hemma hjälpte inte tabletterna ett skit, försökte verkligen vila men det gjorde så ont. Var dimmig och gråtig och lämnade tens-maskinen på köksbordet. Vandrade sen runt som en osalig ande och grät hemma innan Niki fick på mig tens-maskinen och den hjälpte faktiskt lite. Här är jag nu, fortfarande hemma, fortfarande med värkar om än inte lika täta och med tensmaskinen igång. Att ha värkar som gör svinont men som ändå inte verkar göra ett skit får mig att känna mig så himla dålig. Usch. Vad är poängen? Dom sa att man kan ha den här typen av värkar och att dom inte kan säga om han föds imorgon eller först i vecka 42. Kommer inte att klara att gå runt så här i en vecka. Vet inte vad jag riktigt gör då. Kan man bara stanna upp hela grejen?