L I N E R I E T

Det är den här tiden på året då man liksom känner i kroppen hur livet återvänder. Det känns som om det varit en mörk och ganska regnig vinter. Så nu när jag börjar se slutet känns det lite som att vakna upp från de döda. Det är en stor skillnad på min energinivå när dagarna är längre och plötsligt orkar jag så mycket mer. Så, jag har börjat springa 3-4 gånger i veckan, börjat få upp intresset för att fixa till mig mer och jag drömmer och längtar efter vår i min trädgård.

Skrattade i och för sig åt mig själv häromdagen när jag vandrade ut från huset i vita converse, Nudiejeans, vit t-shirt och en grön armyjacka, att så här skulle jag kunna gått klädd även för tio år sedan. Exakt samma stil. Känner precis som så många andra att jag tappade bort min stil efter att jag fick barn. Man bor i tights och panikköper toppar när man snabbt måste ha något som är helt och rent. Men nu har jag börjat om från början. Gjort listor i mobilen på vad jag behöver, så när jag väl hittar det perfekta plagget är det något jag verkligen behöver och inget panikköp i dålig kvalité.

Har också märkt att jag ska hålla mig borta från trendplaggen och satsa på det jag verkligen vet att jag gillar. Så enkelt egentligen, men så märkligt svårt ibland. Särskilt med den tidsbrist som man har som heltidsarbetande småbarnsförälder.

Ett genomtänkt inköp är de här gröna skorna. I och med att jag tagit upp springandet igen efter två graviditeter gav jag mig själv ett par nya springskor i present. Mina gamla Nike Pegasus 33 från 2016 hade förlorat all dämpning och var sönderslitna. Gjorde en ordentlig research och testade loss i butiken innan jag landade i ett par Asics Gel-Nimbus 25. ÄLSKAR DOM. Springer på både asfalt, grus och snö och de sitter verkligen som en smäck. Har inte ens fått skoskav. Otroliga skor. Än så länge springer jag fem kilometer 3-4 gånger i veckan, men ska öka på så småningom. Målet är milen på en timme, men det kommer nog att ta sin lilla tid.

Tänk att Lill-Louie fyller två i sommar. Vår lilla bebis är liksom ingen bebis längre. Utan en person som säger ”Hejdå mamma” när jag lämnar honom på dagis. Envis som en åsna och gosig som en nallebjörn. Tycker överlag att det här med att få barn tätt tidvis varit jäkligt kämpigt. Särskilt när det är först nu dom börjat gilla varandra (några minuter i taget). Men det känns nu, som om vi är ute på andra sidan. Sidan då man inte har två blöjbarn som vill ha ihjäl varandra. Skönt!!

Hemmets utveckling, hobbymålandet och mitt behov av snittblommor är ungefär samma som tidigare. Jag målar, fönstershoppar på bukowskis och köper tulpaner på K-market. Allt är som vanligt med andra ord.

Ps. Jag vet att jag inte förtjänar er läsare efter en lång frånvaro. Men, läser du fortfarande den här bloggen så posta gärna en kommentar med ”Hepp”. Så vet jag att du finns kvar, och det om något motiverar mig att komma igång igen. Lovar.

Igår kom vi tillbaka till Finland, gled in i strålande solsken med Silja Symphony. Mys.

I Sverige var det en aning mer vår än vad det är här. För en vecka sedan tog jag en lång promenad endast iklädd sneakers och fleece och nu är jag tillbaka i vinter wonderland. Jag hade börjat drömma om att trädgårdsfixa. Googlat dahlior, luktärter, krasse, medelhavsväxter och dreglat över växthus. Mailade till och med Helsingfors stad för att få lite mer klartecken om vad som gäller vid växthusbygge. Vill. Ha. Ett. Växthus.

Högst oklart om vi ens har råd med ett växthus. I alla fall inte i den storleksklass jag egentligen vill ha. Meeeen, vet ju inte ens om det är tillåtet. Så drömma kan man ju. Det är ändå gratis.

Ritat upp vår lilla trädgård på papper med vad jag ska plantera var, vad som ska förodlas när och vad som ska grävas upp. Ser så mycket fram emot ljusa kvällar med podd i öronen och spade i tassen. Snart, snart är vi där.

Jag och Björnen kom hit för en vecka sedan och här har vi varit sedan dess. Kom på idén att det skulle vara roligt att besöka min gamla hemstad och mina föräldrar och kort därefter rullade vi in på Silja Line. Tog bara med Bernie och lämnade Louie hemma med Niki. Det är himla mysigt att ta lite egentid med ett barn. I och med att dom har så liten ålderskillnad känns det nästan ännu viktigare att dom ibland ska få vara med en vuxen och få eget fokus. Så Louie fick Nikitid och Bernie fick tid med mig och familjen här. Myset.

Vi fick ju till slut vår nya bil. Tre månader utan bil var faktiskt kämpigare än jag tänkt. Ni vet släpa hem all julhandel på en barnvagn i djup snö är faktiskt inte så himla enkelt. Så när vår nya Volvo som vi beställde i april förra året äntligen anlände från Göteborg grät jag en skvätt av lycka. Bil är ändå frihet.

Jag vet inte om ni sett livets bästa TV-serie The Last of us på HBO. Men där är en scen där den tonåriga huvudrollen frågar den äldre manliga huvudrollen om hur det var att ha tillgång till bil (det är en dystopisk berättelse där bilarna slutat fungera) och han säger att det var frihet, att man kunde åka var som helst. Så frågar hon ”Vart åkte ni då?” och han svarar ”egentligen ingenstans” och det fick mig att tänka, nu som nybliven bilägare igen att man borde bara dra iväg lite oftare om man kan. Så ja, så hamnade jag Bernie och våra nya bil här.

Medan jag jobbat på dagarna har mormor och morfar och min moster Görel tagit hand om Bernie. Perfekt.

En annan sak som är lite kul. I lördags när jag stod i lekparken här i Värnamo plingade det till i min telefon. Hej från finska migrationsverket. Där, på en lördag i en lekpark i Sverige blev jag plötsligt finsk medborgare. Så märkligt, men så fint. Blev väldigt glad över mitt nya medborgarskap. Har numera dubbla sådana och det känns himla bra. Framförallt ser jag fram emot att för första gången sedan jag flyttade till Finland 2009 få rösta i riksdagsval. Fantastiskt!