Dagisstrejken är i full gång i stan. Jag och Nikis mamma Gaby (som bor hos oss just nu) och mina två barn packade ihop oss och körde ut till Korpo i måndags. Fyra timmars bilfärd med två färjor och en avslutande båttur senare var vi framme på Kaitholmen. Här har vi varit sedan dess. Jag har jobbat på dagarna medan Gaby har hjälp mig med båda barnen. Det har blivit mycket strandhäng med full overallmundering plus massa pyssel med som ingår i att starta ett landeställe efter vintern.

Imorgon åker vi tillbaka till stan igen i och med att jag har ett möte som för en gångs skull inte är digitalt. Kul. Har annars jobbat ganska mycket de senaste veckorna. Tiden då bloggen vanligtvis får kärlek (när Louie sover) klockar jag istället frilanstimmar på löpande band. Det är i slutändan ganska knepigt att fördela den energin man har över när man har två små barn, särskilt just nu när båda är hemma. Antar att vi är många som sitter i samma båt där.

Jag hoppas att strejken snart får en lösning, att personalen som så fantastiskt fint tar hand om och utbildar våra barn får de resurser och den lön de förtjänar. En normal arbetsbelastning och en stabil lön som motsvarar ansvar, erfarenhet och utbildning. En lön som går att leva på och som motiverar. Det betalar jag mer än gärna mer skatt för.

Nikis pappas mobilsamling skulle man kunna fylla på med en hel hög av iphones.

Så fick jag äntligen min efterlängtade Varpanaiset. Tredje försöket och ett barn till senare, blev det till slut min tur att fira för en kväll. Niki och barnen åkte till mina föräldrar i Ingå för ett helt dygn och jag fick hela huset för mig själv. Eller ja, själv och själv. Hade bjudit in lite kompisar. Hehe.

Varpajaiset är egentligen ett manligt fenomen, en finsk fest män anordnar efter att dom fått barn. Jag själv som aldrig varit något större fan av konceptet babyshower, sa från början att jag ville ha en Varpanaiset (mitt egna lilla koncept), alltså samma temafest fast med bara kvinnor. Jag ville fira efter att jag fått barn med vänner, snarare än innan. Festa ordentligt utan dåligt samvete med vänner.

Med Bernie fick jag i och för sig en liten gullig babyshower ändå, en som var mer av en mysig brunch än en klassisk shower. Och nu, nu fick jag äntligen festa ordentligt i gott sällskap och utan barn i ett helt dygn. Förstår ni peppen?

Första gången jag försökte ordna den här festen var i början av april 2020. Ja, det gick ju sådär. Flyttade därefter datumet några gånger. Sen blev jag gravid på nytt. Men nu fick jag äntligen till det. Masktvånget var borta och jag hade slutat amma sedan två månader tillbaka. Tiden var inne.

Så småningom, en bra bit efter midnatt drog vi vidare. In i en stor taxi hela gänget och vidare till Momotunneli av alla ställen. Vi sjöng, drack överprisade drinkar, dansade och skrattade. Kan inte publicera bilderna därifrån här, då finns det risk att mina vänner inte vill vara mina vänner längre. Hehe.

Nej, men. Herrejävlar vad roligt det var med en festkväll. Min livs första natt utan Louie och en kväll då jag bara fick vara jag utan att vara någons mamma. Är så tacksam, så glad och rörd över mina vänner. Hur fina och härliga dom är. Tack.

Även om jag inte lär ha några fler Varpanaisets (i alla fall på väldigt länge) så fick jag blodad tand på det här med att ordna tjejhemmafest. Måste fixa repris nästa år. Alltid hittar man på något att fira.

Tack alla inblandade <3

Ajaj vad synd det är att jag är svintrött just nu. Jag som skulle producera ett jäkla panginlägg ikväll om min Varpanaiset som jag äntligen fick till i helgen. Men ack, arma vänner. Jag är så trött och sliten att jag måste kasta in handduken och släcka lampan. Komapatienten till ”livsstilsbloggare” behöver ladda batterierna.

Men återkommer med ny energi imorgon. Då har den ändå gått flera dagar sen jag var ute och dansade disco till fyra på morgonen.