Den här orange damen som fyller nio år på söndag bröt en klo igår kväll. Det är tredje gången i sitt liv som hon lyckats bryta exakt samma klo. Den där som sitter ovanför själva tassen och mer på insidan av benet som jag fortfarande inte fattar vad just den klon ska va bra för? De är dessutom omöjliga att klippa eftersom de är bruna och inte som Millas andra klor som är vita, vilket gör att pulpan är supersvår att se. Nåja, nu står klon rakt ut från tassen och Milla är ynklig som bara den. Hon är i och för sig lite knepig att avgöra hur pass ont hon faktiskt har eftersom den lilla hunden är en drama queen av rang.

Men bruten klo är såklart inte roligt att vandra runt med, så vi bokade första bästa veterinärtid imorgon bitti när hon inte har något mat kvar i magen och kan bli sövd. Tills dess får hon gå på långsamma promenader längst med tomten, undvika skogen och bli ompysslad framför brasan. Hon envisas nämligen med att ligga i mitt knä. Stor knähund.

Knäppte i alla fall några bilder på henne för en stund sedan när vi var ute tillsammans med att dofta på omgivningen.

Hoppade på bussen (23an) till stan tidigare idag med Milla och så fort vi steg på började en dam som satt längst fram att prata med oss. På finska. Jag noterade henne bara och gick snabbt förbi. Eftersom Milla var med satte vi oss i mitten av bussen. På den där lilla bänken som man fäller ner vid barnvagnsplatsen. Det tog ca 30 sekunder innan damen från fören kommer bak till oss och knör sig ner på den lilla bänken med mig (den är  ett och ett halvt säte och resten av bussen är i princip tom).

Jag har ändå bott så pass länge i Finland att jag starkt ogillar närkontakt med okända människor särskilt i offentliga miljöer där man känner sig trängd. Så välintegrerad är jag. Sen sitter hon där, näranära och babblar med Milla. Hon struntar fullständigt i att jag svarar på först svenska och engelska. Hon tar sig hela rätten till att försöka ta över min hund. Det hela slutade med att jag hoppade av en station för tidigt. Jag blev så obekväm. Det händer så ofta att människor uppför sig så endast för att man har hund. Det är okej om människor frågar snällt och hälsar som en normal människa. Men det här sättet får mig alltid att bli jäkligt obekväm. Det jobbiga är att det händer underligt ofta och inte ens Milla tycker att det är så hemskt hejsan med det där närgångna sättet. Vad hände med människors hundvett? När började folk hälsa på hundar som de inte känner?