Fredag och ny vecka för mig i graviditeten. Hej vecka 20. Nästan halvvägs. Om en vecka har vi dessutom det andra ultraljudet och efter det vet vi om allt ser bra ut. Är inte lika nervös den här gången som när jag var gravid med Bernie. Då hade jag gått runt och stressat i två månader över vad som sagts på första ultraljudet (att det såg ut som att tarmarna hamnat utanför magen). Den här gången fick jag inget att oroa mig över och har därför tagit det väldigt lugnt. Men klart att det ska bli skönt att se att allting är bra med den lilla personen. Något man inte kan ta för givet.

Vi kommer även fråga om könet, mest för att vi tycker att det är en kul grej. Inte för att det egentligen spelar någon roll. När jag fick reda på att Bernie var en pojke kommer jag ihåg att jag i någon sekund kände mig besviken. Det konstiga var att det första jag tänkte var att han aldrig kommer ringa till mig som vuxen. Så där som döttrar ofta gör med föräldrar men som söner (vad jag sett) är lite sämre på. Men som tur varande den korta besvikelsen inte mer än ett ögonblick. Nu kan jag inte tänka mig att det skulle kommit någon annan än Bernie. Livets bästa unge.

Annars har ingen av oss i den här familjen mått så bra den här veckan. Vi alla har varit mer eller mindre sjuka och Bernie har varit hemma från dagis hela veckan. Det enda dramatiska som skedde var väl egentligen Nikis stora bråk med sotaren, mycket drama där. Hur som. Alla mår nu bättre, men det blir nog en lugn helg framför oss. Skönt också att vi alla var c-negativa. Bernie har även lärt sig säga ordet ”test” efter vi var på drive-in-test med honom. Kul att han lärt sig säga ”test” före han lärt sig säga ”mamma”. Men hans ordförråd blir större och större för varje vecka, bara ”mamma” som han verkar hoppa över. ”Pappa” är inget problem. Tar inte alls det här personligt. Hehe.
Magen syns numera ganska bra. När jag inte har ytterkläder på mig då. Har dessutom varit lite snällare mot mig själv den här gången och köpt ett gäng gravidbyxor från början. Senast tyckte jag att det var onödigt. Lite väl obekvämt mot slutet blev det. Inget jag tänker plåga mig med den här gången.

Nejmen vad den här bloggen har mått dåligt de senaste månaderna. Ingen ordentlig kärlek alls har den fått. Jag har flera gånger velat berätta om varför, men gjorde som man brukar göra och lät bli. Jag har nämligen mått piss. Ordentligt piss. Har mått illa, haft ungefär lika mycket energi som om jag vore deprimerad och mitt i allt det här har vi flyttat, jag har jobbat och även haft hand om vår lilla ettåring. Bloggen blev helt enkelt bortprioriterad.

Varför jag har mått så här piss är för att jag är gravid. Lilla Bernie ska få ett syskon nästa sommar. En liten person som är beräknad 2.7.2021. En sommarbebis. Woop.

Jag är ju ingen rolig person i början av graviditeten, men nu (vecka 13) börjar jag känna mig lite ljusare. Den mörka och tunga  filten av trötthet har sakta börjat rinna av mig och det konstanta illamåendet har börjat lägga sig.

Än är illamåendet ett återkommande problem när jag har ansiktsmask på (i butiken/lokaltrafiken). Flera gånger har jag i panik slängt av mig masken med tårar i ögonen och dragit i mig frisk luft som om jag skulle ha dykt ner under vattenytan för fem minuter. Den biten behövde man inte fightas med när jag var gravid med Bernie.

Annars känns den här graviditeten lite annorlunda än den förra. Största skillnaden är att jag glömmer bort att jag är gravid. Något jag i och för sig gjorde sist också, men nu har jag verkligen inte koll på dagarna på samma sätt och tiden har därför också gått snabbare. Jag hade första ultraljudet i fredags och allt såg bra ut. Väntar ännu på sannolikhetspappret som borde dyka upp så småningom. Men om allt går bra ska vi bli tvåbarnsföräldrar nästa sommar. Coolt. Nu vet ni!

Woho. Noll dagar kvar och nu kan den här killen som bor i min mage dyka upp när som helst. Tänk att jag har räknat ner till den här dagen sedan början av mars. Då kändes 16 november som en evighet bort och nu är vi äntligen här. Känner jag mig sprickfärdig så som jag trodde att jag skulle göra? Nej, inte direkt. Han får helt enkelt komma när han kommer. Vissa dagar känner jag mig SÅ redo medan andra så känner jag att han kan få vänta lite till. Nästan lite nervös? Vem är den här bebisen och hur kommer allting gå och framförallt, hur kommer livet se ut? Iiih. Läskigt men kul.