Den här åldern jag befinner mig i just nu är egentligen en ganska trevlig ålder. Man är mellan lite allting. Förmodligen har man ett jobb, ett hem och vänner. Saker är inte riktigt lika kaosartade som den första delen av 20+nånting. Ärligt talat tyckte jag att 22-25 var den absolut värsta åldern. Kändes som om jag inte hade kontroll på någonting. Det enda jag egentligen kände mig var ensam och förvirrad. Jag försökte döva det hela med att hitta på saker hela tiden. Min 21-kvadratiga lägenhets väggar åt på mig och en kväll hemma slutade oftast med väldigt långa hundpromenader. För att undvika hemmet gick jag även på alla möjliga versioner av evenemang och barhäng. Jag hade ett väldigt stort och varierande umgänge, men kände mig ofta ensam. Ensam som fan. Tror egentligen att jag hade känt mig ännu mer ensam om jag inte hade haft Milla. Är det någonting en hund gör så är det att älska en villkorslöst. Även om jag låg efter med nån räkning för att jag prioriterat en kväll på stan, eller om jag sabbat en intervju på jobbet så tyckte Milla ändå att det var sjukt härligt varje gång jag kom hem (det gör hon såklart än idag).

Ibland kunde jag känna att livet var jäkligt meningslöst, inte på det där sättet att jag inte skulle vilja leva mer utan snarare att jag inte förstod poängen med det. Tror det är en känsla som kommer och går och som man bara måste lära sig att hantera. Allting har inte en mening och även om man har ett jobb, ett trevligt hem, bra vänner och en hund som älskar en är det ändå helt okej att känslan återkommer då och då.

En bok som hjälpte mig när jag funderade som mest på livet var Nina Åkestams “Meningen med hela skiten”. Så jäkla bra bok. Samtidigt som den satte ord på tankar var det så skönt att läsa att andra människor kände samma sak. Att det här med att man jobbar, betalar räkningar, umgås lite, sover, går tillbaka till jobbet, drar in mer pengar, spenderar dem, umgås lite, jobbar mera, föder frågor i en. Är det så här livet ska vara? Ekorrhjulet snurrar och man hinner inte med.

Numera är faktiskt livet ganska trevligt för min del. Tjugonio känns som en ålder som man får ta det lite lugnt. Man är klar med utbildningen, kommit upp sig en del på jobbet, har en stabil inkomst, äger ett hem (okej, tillsammans med banken) och har inga andra (så som till exempel barn) att fundera på. Som en paus i kaoset. Jag har i och för sig fortfarande inget svar på vad meningen med hela skiten egentligen är, men jag inbillar mig ändå att jag har kommit närmare. Ja, och om det känns tungt ibland kan jag alltid gå tillbaka till boken. Läsa några kapitel och tänka att det är helt okej. Man behöver inte alltid ha ett svar eller en plan. Kom ihåg det. 

Ibland är livet också himla härligt. Som här. Svinhärligt.