Dagarna före jul

I fredags körde vi ut till Ingå för en helg på landet. ”In i mörkret” som Bernie glatt konstaterade när vi svängde ner på vår lilla skogsväg. Gud, vad jag behövde Ingå efter förra veckans så många märkligheter. Jobblivet hade tagit sig en lite oväntad tvist och jag kände allt på en och samma gång. Det finns inget ställe på jorden som får mig att känna mig så jordad som Ingå. Kommer ihåg 2018, när jag just blivit varslad från jobbet, fått missfall och kände mig som livets mest misslyckade människa.

Hur jag då vandrade genom Ingås skogar, grät, låg på olika berg och stirrade upp i himlen, kände mig mindre, oviktigare och lugnare. Perspektiv.

Den här helgen behövde jag bara andas lite. Landa, tänka igenom vad som hänt. Sitta ner med mig själv när barnen somnat. Skissa, rita, skriva, göra en plan. Slutade med att jag var så exalterad över mina nya planer att jag inte kunde sova. Kanske en överdos på svart te även hade något med saken att göra.

Nej men att få vakna tidigt, doppa sig i iskallt hav och se på livet med nya ögon. Tack Ingå för det.

Barnen var glada. Vi grillade korv i kaminen och såg på SVT:s julkalender på paddan.

Läste böcker om ormar, Kamomillas stad, Gloria Gris, Stora fiskeboken och många fler. Tack mamma och pappa för att ni sparat alla böcker från när jag och mina syskon var barn. Guld.

Vi har lekt. Släpat båtar i hav, lekt militärbas, gömt oss och haft mörkersök med ficklampa.

Tack Ingå. Vi ses till helgen igen.