Ingå och Joddböle

Vi måste prata lite. Med risk för att det kan bli obekvämt.

Det finns något som gör mig ledsen, på riktigt ledsen. I förrgår grät jag över saken i Nikis famn. Ungefär den nivån är vi på. Är så otroligt jäkla ledsen och arg. Varför? Planerna på något så absurt som ett stålverk i Ingå. Länge, länge har jag kategoriserat det här som ett skämt. Ett stort skämt.

Sådär, HAHA, varför skulle man placera en utsläppsmaskin på en miljon kvadratmeter i Finlands vackraste skärgårdskommun? Det är ju galenskap. Alla fattar att det där galenskap. Som att slänga upp ett kärnkraftverk på Marstrand utanför Göteborg, eller en soptipp på Sveaborg. Man kan absolut, men varför?

Ja, okej. Man vill behålla skola och hälsocentral i Ingå. Och ja, hälsocentral lär man behöva med tanke på de kommande utsläppen. Skola i trä, är ju fantastiskt men den satsningen skedde före några planer på stålverk, förstår inte varför det måste stå emot varandra. Bra med nya arbetsplatser, absolut. Men kanske alla de här 1000 personerna bor i tex Esbo eller Vanda? Hur känns det då?

Varför kan man inte jobba på att marknadsföra det som Ingå är istället? En familjevänlig skärgårdskommun nära landets huvudstad. Det om något är unikt. På riktigt.

Varför måste det vara så ALLT eller inget? Varför kan det inte handla om mindre industrier, med låg miljöpåverkan. Finns det inte vettigare alternativ? Som företagare har jag en filosofi att säga nej till projekt som inte känns rätt för att ha möjlighet att kunna säga ja till det som på riktigt är bra. Om halva kommunen plus alla fritidsbor tycker att det är sinnesjukt är det kanske inte rätt? Ingå känns som en sådan som tackar när någon slår en i ansiktet. Tack för att du såg mig. Slå mig lite till.

Som med Rudus och Ingå. Ingå är så jäkla glada att just Rudus väljer att ta just Ingås naturrersurser, betala minimalt med skatt och bullra och damma som fan, men i alla fall så valde dom ju Ingå. Åh tack <3.

Så är det att vara Ingå. Glad i Ingå.

Nej men ärligt talat. Ni som läst den här bloggen vet att Ingå är livet för mig. Jag har spenderat större delarna av mitt liv i Ingå. Mindre än 2 km från Joddböle. Jag och min familj badar, plockar svamp, odlar, lever och mår. Ingå är livet för oss. Livet och min familjs historia. Vi har funnits på Bastubacka sedan 50-talet, långt före industriområden och annat. Vi vill bara få ha vårt liv kvar. Vi vill kunna leva och bo, kunna dricka vattnet ur våra brunnar, äta blåbären från våra buskar. Är det för mycket begärt?

Vart är vi på väg?