Nej men hörrni. Barnen sover så jag tänker att vi fortsätter var vi slutade senast, nämligen i Italien.

Det var lördag och vi hade väl egentligen tänkt ta oss till Cinque Terre för en dagsutflykt men bestämde oss i sista minuten för att skippa det programmet och istället stanna i närområdet. Jag skulle jättegärna uppleva Cinque Terre, men med två små typer i vagnar kändes det ganska olämpligt att besöka fem byar bestående av trappor, som man dessutom inte når med bil. Istället körde vi till en vingård 20 minuter bort från huset på lunch. Bara den grejen, att bo bredvid en vingård. Det är minsann inte fy och skam.

Åt den här gudomliga raviolin. Kombinationen av mynta och stracciatella var ett guldkort. SÅ bra. Man äter ju överlag inte direkt tråkig mat i Italien. Måste vara nice ändå att vara italienare och liksom bara äta gott hela tiden. Är ändå inte drömmen att typ säga upp sig, flytta till Italien och öppna ett B&B?

Det händer väl att man fantiserar om vad man skulle göra om man plötsligt blev svinrik. Min dröm är alltid att ha ett litet boutiquehotell. Få rum med massor med personlighet och service med 100% det lilla extra. Tror att jag skulle vara bra på det där, driva litet hotell med kärlek. Måste bara vinna på lotto först. Bara den detaljen först. Men drömma kan man ju.

Efter en lång lunch, där tre av de yngsta sov sig igenom rätterna var det dags att kasta in handduken. Vi köpte med oss åtta flaskor vin tillbaka till huset, så som man bör göra när man besöker en vingård. Avslutade turen med att klappa lite häst.

Saknar för övrigt häst i mitt liv. Red på ridskola från att jag var dryga sju år till fjorton års ålder. Slutade för att jag tyckte att stalltjejerna var jobbigare är jobbigast. Har sen dess ridit från och till sporadiskt. Skulle gärna ta mig upp i sadeln igen och lära mig mer. Är inte hästar ändå världens absolut vackraste djur?

Tillbaka i huset anlände resten av gänget och vi passade på att ta en ordentlig gruppbild vid poolen. Hela familjen på en och samma bild. Den enda som saknades var Nikis äldsta syskons mamma Yrsa som tyvärr inte kunde komma med (Yrsa, vi saknade dig <3).

Skulle vilja passa på att skriva några ord om den här familjen när jag ändå är inne på ämnet. Familjen som jag gift in mig i, familjen som tagit emot mig med öppna armar sen dag ett. Hur glad och tacksam jag är över att få vara en del av den här klungan av karaktärer. Snyggare, roligare, generösare, snällare och smartare skara får man leta efter. Att få vara en del av det här gänget, att mina barn får växa upp med dessa runt sig. Kunde inte önskat mig något bättre. Tack livet för det.

Ja, nu blev det lite mycket ost här va, men skit samma. Ost ingår i konceptet Italien. Det veta alla.

Sen blev det Jeopardy som Trisse och Petra så fint fixat ihop. Tror mitt lag kom sist, förstår fortfarande inte hur det gick till? Var bombsäker på att vi skulle vinna.

Till höger ser man en Björn som vägrade sova. Men kanske det var därför jag trodde att vi skulle vinna. Var kanske i slutändan inte jättedelaktig i spelet utan nattade mest barn. Men vem vet, kanske domaren fuskade ? 😀 Skoja.

Sen hade vi kock igen vilket var lika bra som förra gången. Massa smårätter i förrätt, risotto tll huvudrätt och pannacotta till efterrätt. Tack Gaby för fint fixat.

Sen kastade både jag och Niki in handduken. Vi var svintrötta och skulle starta 05:00 på morgonen för att köra tillbaka till Milano.

Är så glad och tacksam över den här resan. En sådan som man kan leva längelängelänge på.

Tack alla inblandade, love you.

Förra veckan befann vi oss med hela familjen i Italien. Nikis mamma Gaby hade nämligen varit gulligast på jorden och bjudit ner oss alla till Toscana för fem nätter. TACK GABY, du är bäst. Så hela arton vuxna och sju barn samlades på den Italienska landsbygden för att umgås, dricka vin och turista. Så bra koncept. Största delen av familjen bor i Helsingfors, medan resterande flög in från Wien och Malmö. Så roligt att få träffa alla, något man inte fått göra så mycket sedan pandemin entrade världen. Hur som, nog om det.

Nu ska vi prata Italien.

Tisdag eftermiddag och efter att ha plockat upp lilla B från dagis körde vi ut till flygplatsen. Första gången på en evighet som man besökte den. Blev faktiskt överraskad över hur otroligt mycket folk det faktiskt var där. Hade tänkt att det skulle vara c-tomt.

Vi checkade in alla våra tusen saker och tog oss igenom säkerhetskontrollen förvånansvärt smärtfritt. På andra sidan mötte vi upp Nikis syster Hanna med familj som skulle med på samma plan som vi till Milano. Hanna och Andus barn är vana vid att resa så alla tre är vid det här laget proffs. Till skillnad från våra barn som för första gången skulle testa på konceptet: Flygplan.

Ärligt talat var vi ganska nervösa över just den här biten. Björnen är verkligen ingen mästare på att sitta still. I och med att båda våra barn är under två hade dom heller inga egna platser och därför fick vi inte heller sitta på samma rad. Niki fick ansvar över Bernie och jag över Louie. Vi satt bredvid Hanna och Andu med barn och lyckades även på flyget trolla ett ledigt säte bredvid Niki och Bernie. Tur det eftersom starten på flygeriet var otroligt svettigt. Niki fick kämpa med en otroligt arg snart-två-åring i vad som kändes som en evighet innan han lugnade ner sig. Jag däremot hade det helt okej med Louie och Hanna, men Louie som just den här veckan bestämde sig för att bara amma i lugna rum eller liggamma vägrade såklart ta bröstet. Tur att vi hade med en flaska och ersättning, annars hade det inte alls gått.

Flyga med småbarn är allt annat än vad flyga utan småbarn är. Särskilt när ens barn är väldigt klättrig och aktiv. Vi var så lättade när vi landade (landingen gick bättre) och hade överlevt fyra timmar i luften.

Väl i Milano plockade vi ut våra hyrbilar och körde 3,5 timmar söderut.

Strax före midnatt anlände vi till Casa Oliveta, det enorma svenskägda stenhus från 1600-talet som Gaby hyrt. Gaby var redan på plats sedan lördagen och välkomnade oss i huset med vin och pasta. Så mysigt att äta pasta med tomatsås mitt i natten. Kändes nästan lite olagligt. Sen bäddade vi ner oss i våra rum och nattade om våra barn som sovit bilresan men vaknat för nattpastan i sina nya italienska sängar.

Vaknade upp till strålande solsken och glada barn som åt frukost och sen jagade varandra i pyjamas.

Vandrade runt i den stora trädgården bland alla olivträd och drack kaffe. Italienskt kaffe. Vi bestämde att vi skulle skippa allt program första dagen och bara hänga vid huset. Efter en hel dags resa kände vi oss lite slitna (jag och Niki i alla fall) så vi var himla nöjda med att vara på ett och samma ställe.

På eftermiddagen anlände min svåger Sebastian och svägerska Linda med barn från Wien och vi åt en långlunch ihop i huset innan vi bestämde oss för att ta en promenad och utforska byn Capannori som vi bodde i. Plus fylla på lite i vinförrådet. Viktigt.

Familjens damer på en och samma bild. Min svärmor Gaby, mina svägisar Hanna och Linda, lilla Matilda (också född 2019) och så jag då.

Byns lilla matbutik stängde precis när vi kom dit, men Linda gick in och briljerade med sin Italienska (hon har bott i Italien) och kom ut med några vinflaskor. Snyggt Linda. Har hört Linda prata både svenska, engelska, finska, ryska och nu Italienska. Mycket begåvad dam det där. Man själv har bara bott i Finland i lite över tio år och kan fortfarande inte majoritetesspråket. Inte så begåvad jag inte. Men att.

Sen gick vi hem genom byn, beställde pizza, la våra barn för kvällen och drack vin.

Så blev det torsdag.

Vi körde 30 minuter bort till staden Pisa för att kika på det lutande tornet. Blev förvånad över hur fint och stort tornet faktiskt var. Har hört motsatsen genom åren och tyckte det var kul att ha fått se den här skapelsen. Det enda tråkiga var väl att här någonstans tappade jag mina glasögon. Dom låg i den undre korgen på ena resevagnen och har förmodligen fallit ur när vi packat bilen. Surt eftersom dom knappt var en månad gamla, ännu mer surt eftersom Fennia tydligen tagit bort ”resegods” från vår reseförsäkring. Men ja, det är en annan historia.

Hur som. Bra torn!

Sen tog vi en vinlunch i Pisa. Åt antipasti, pasta och skålade i iskallt vitt vin. Louie lyckades både spy och kissa ner mig, så jag var lagom fräsch, men annars var det himla trevligt. Sen körde över till staden Lucca på en gelato men där fick jag problem med den amningsvägrande bebin och så fick vi åka hem igen. Kul med proggis, men jäklar vad svtetigt det kan bli med två barn under två år. Den ena som alltid springer åt fel håll och den andra som går igenom ett språng och blir svinarg varje gång man slänger fram ett bröst när man är på vift. Vi fick stanna i en matbutik och köpa lite italiensk ersättning efter tio minuters bilresa med bebisgråt. Det var väl där vi insåg att vi nog inte ska ha så mycket program med de här två.

Tillbaka i huset så anlände Nikis båda två äldre syskon Trisse och Malin med familjer. Båda har tre barn var, där alla numera är myndiga. Kul. Gaby hade hyrt ytterligare ett hus en kilometer ifrån och gänget flyttade in där. Skönt för dom att få vakna i ett hus utan småbarn. Puh.

På kvällen hade Gaby fixat en kock som kom över och lagade en fyra rätters meny till oss alla i Casa Olivieta. Herremingud vad gott allting var. Antipasti till förrätt, hemmagjord pasta till mellanrätt, Kalkon med blomkålsgrej till huvudrätt och livets absolut bästa Tiramisu till efterrätt. SÅ GOD att jag inte kunde sluta äta.

Så blev det fredag och alla utom vi och Seba och Linda med barn åkte till Florens för att kika på konst. Vi andra kände att Florens med småbarn kändes lite för jobbigt. Louie hade dessutom fått för sig att liggamma är det enda som duger skulle inte gillat en dag i resevagnen.

Men oss var det inte synd om. Särskilt när man har ett enormt hus med pool. Då är man ganska peppad på att umgås med det. Så vi poolade och hängde. Sebastian och Linda bor ju annars i Wien så man får vara glad över den tid man får med dom.

Och ta hand om barn. Det blir ju lite annat det här med att resa än före man hade barn. Nu är det ju frukostar, mellisar, luncher, mellisar, middagar, kvällsmat, blöjbyten, amningsrace, klädbyten, skobyten, mer mellis, se till att ingen rymmer, faller i poolen, försvinner eller blir uppäten av en en grannhund. Sen ska alla nattas och bara det är ju ett projekt i sig.

Italienska kvällar när dom är som bäst. Mys.

Annat resehack var att vi hyrde en extra resevagn. Vi har ju sen innan en Bugaboo Bee, men i och med att vi numera har två barn och inte ville släpa med oss vår Bugaboo Donkey så hyrde vi en Babyzen Yoyo från Liizi. Ett företag i Hertsi i Herttonäs som hyr ut allt möjligt för både barn och vandring. Hyrde den här med babyliggdel för en vecka vilket funkade kanon. Till skillnad från vår Bee kan man ta den här hela vägen in på flygplanet och ha som handbagage. Väldigt smidig. Dock rangligare än Bee:n. Så betyg överlag är att yoyon är smidigare om man flyger mycket medan Been är stabilare och överlag bättre att köra med. Linas resevagnsutlåtande var det.

Mot kvällskvisten körde jag och Linda över till matbutiken och shoppade loss.

Och så trollade vi fram den här jäkeln lagom till att dom andra kom tillbaka från sin konstrunda i Florens.

Men nu vaknade lilla Louie så fortsättning på Italienresan följer.

Som den storkonsument av streamingtjänster jag är känns det inte mer än rätt att skriva om den saken. ”Hur hinner du?” frågar folk ibland och jag blir alltid lite förvånad. Ens barn går ju och sover där runt åtta. Då hinner man ju plöja både det ena och det andra. Dessutom som mamma till en tre månaders blir det en del barnvagnspromenader, då lyssnar jag på böcker och poddar. Ja, det händer att jag ibland lyssnar på tystnaden också, så bli inte helt förfärad. Men idag pratar vi serier.

Nine Perfect Strangers (Amazon Prime)

En serie i åtta delar baserad på Liane Moriartys bästsäljande bok med samma titel. Nio rika främlingar checkar alla in på ett SPA-wellness-retreat för en att ta del av en läkande process ledd av den ryska Masha som överlevt döden (Nicole Kidman). Gästerna har ingen aning om vad som väntar dom. Vi har familjen som förlorat en son, paret som vunnit på lotto och tappat bort sig själva, den sjukt arga föredetta fotbollsspelaren, den bedragna frun, den bästsäljande romansförfattaren utan självkänsla och så en journalist som förlorat en partner. Tillsammans ska dom genomgå en förändring, med liiiite hjälpmedel.

Ja, ni hör ju. Som upplagt för drama. Men jag vettefan. Underhållande att se på, men efteråt kände jag mer ”Jaha, var det här det?”. Här har man suttit avsnitt ut och in och kanske förväntat sig mer? Slutet kändes som när en tv-serie inte får fortsätta för en ny säsong och måste fläta ihop allt i ett enda avsnitt till en lycklig sörja. Hade även lite svårt för Nicole Kidmans fejkryska accent. Tycker man kunde tagit en annan skådis eller sen skippat det ryska i karaktären. Oavsett så tyckte jag ändå att den var underhållande. Stundvis.

The Morning show (Apple)

Säsong ett såg jag när den kom 2019, men fick faktiskt se om hela innan jag nu gav mig på säsong två. The Morning show är ett händelserikt drama som kretsar kring en fiktiv morgon-TV-show i USA och dess programledare och producenter. The Morning Show bygger på journalisten Brian Stelters bok Top of the Morning: Inside the Cutthroat World of Morning TV och ska spegla den amerikanska medievärlden. Med Reese Witherspoon och Jennifer Aniston i huvudrollerna får vi följa med i en värld med sexuella trakasserier, stora egon och snabbt tempo. Alex Levy (Jennifer Aniston) har varit programledare tillsammans med Mitch Kessler i över femton år då Metoo äntligen når Mitch Kessler efter år av sexuella trakasserier och han avskedas. Plötsligt behöver Alex Levy en ny partner och efter diverse maktspel hamnar en rookie på tronen.

Älskar verkligen den tv-showen. Kanske lite extra mycket eftersom jag själv under tre års tid arbetat med morgon tv (om än i mikroformat jämfört med det här). Men fan så bra serie vi har här. Fullkomligt älskar tempot, karaktärerna och intrigerna. Så nu är jag på säsong två om än bara fyra avsnitt in. Ett nytt avsnitt släpps varje fredag, så då vet ni var ni hittar mig.

Bachelor Sverige (TV4Play)

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet om att jag älskar realityshowen Bachelor. Ja, jag kikar på den amerikanska, den australiensiska och framförallt den svenska versionen av spektaklet. Förra året blev det ingen svensk säsong på grund av C-faderullan, men i år är Bachelor äntligen tillbaka. Precis som den tidigare säsongen har vi två Bachelors (istället för en) och till skillnad från förra säsongens katastrofkillar har vi i alla fall till synes helt reko-killar, om än ganska tråkiga.

Är lite konfunderad över de där två. Vi har Simon som verkar gullig men är så tydligt där för något helt annat än att hitta kärleken. Antagligen vill han ha press i och med att han just blivit företagare. Smart men ändå störande. Sen har vi Sebastian som bor i Södertälje och jobbar med läkemedel. Förlåt men bara den grejen är ju lite kul. Södertälje och läkemedel. Där har vi nivån på svenska Bachelors. Nej, lite taskigt nu va, men har vi inte vant oss vid entreprenöööööörer från Stureplan? Hehe. Nejmen det som stör en mest med Sebastian är hur han pratar? Pratar man sådär med mellanrum? Gör människor det? Är han superscriptad eller varför han han ett stort mellanrum mellan varje ord? Hej……du……känns…..som….en….fin……tjej.

Förstår inte? Pratar han sådär annars också? Otroligt märkligt.

Kastanjemannen (Netflix)

Här har vi en dansk deckare som handlar om en seriemördare som framförallt ger sig på mammor. Kul… Nejmen tyckte faktiskt att det här var en spännande serie, den första danska på länge som gav lite BRON-vibes? Har inte så mycket mer att säga om den än det.

Squid Game (Netflix)

Den stora snackisen. Den här fick jag tjata på Niki för att se. Ville se den tillsammans och efter lite om och men så lyckades jag övertala honom och vi är nu på avsnitt fem. Tror jag? Här har vi en sjuk koreansk serie där människor med stora ekonomiska problem får möjlighet att delta i ett spel. Påminner lite om Hunger Games på många sätt. Människor dör som flugor och blodigare serie får man leta efter. Men ändå sitter man där och är helt fast. Ibland kan jag tycka att den känns lite utdragen, skulle vilja klippa den lite kvickare och kanske byta ut vissa skådisar. Om man bortser från det så ser jag fram emot att få se klart den här.