Citatet ovan kommer från Tove Janssons figur Too-ticki och jag önskar att jag kände likadant. Oftast brukar jag inte stressa upp mig över saker som jag inte själv kan påverka, men just nu är det omöjligt att inte känna oro. Kanske blir rädslan extra tydlig när man har ett litet barn att ta hand om och vill skydda med allt vad man har. Kanske också för att ingen just nu har några riktigt tydliga svar på vad som kommer att hända? Hur länge det här kommer att fortgå? Kommer vi ha arbeten om ett år? Kommer vi ha kvar våra hem? Kommer vi vara friska?
Jag önskar att någon kunde förklara situationen, säga att allt blir bra. Att det här snart är över och vi alla kan återgå till våra liv. Men riktigt så enkelt är det inte och det är väl det som skrämmer mig. En osäkerhet vi i den här delen av världen inte är vana vid. Så priviligierade är våra liv. Plötsligt blir allt så bräckligt.
Medan vi väntar på bättre tider bor vi här i Ingå. Vi går i skogen, handlar mat åt familjemedlemmar i riskgruppen, pusslar och leker med vår bebis. I väntan på framtiden. 
2 Comments
Kugge
Ja det är väl det jobbigaste med det här, att man inte alls vet. Men jag försöker trycka undan allt det där, annars blir jag galen. Men det är en märklig tid vi lever i.
Lina
Verkligen. Så sant. Försöker göra samma sak. Puh.
Något helt annat och mycket trevligare är att jag beställde din bok idag (från förlaget). Hoppas den ramlar in i min Ingåbrevlåda inom en snar framtid så att jag äntligen får läsa den! Det ser jag fram emot!