Mother (2017)
Thriller/skräck med Jennifer Lawrence i huvudrollen som den unga hustrun till en framstående författare (Javier Bardem). Tillsammans bor de i ett enormt renoveringsobjekt på landet där han kämpar med sitt skrivande och hon renoverar med ett löfte om att vara hans största inspiration. En dag hälsar en döende läkare på och blir konstigt nog kvar och bor hos dem varefter även hans arroganta fru (Michelle Pfeiffer) flyttar in. Deras söner kommer också dem på besök och börjar bråka med varandra varefter den ena blir mördad av den andre. Här börjar allting eskalera. Väldigt välspelad film som jag i början fann lite tråkig men som blev bra. Inget att titta på när du gör någonting annat (slötitta) utan något du måste fokusera på i 2 timmar och 1 minut. Värt det.

The Wife (2017)
Här har vi en till historia om en fru till en känd författare (författare är kanske inte så trevliga personer). I det här fallet spelas frun av Glenn Close och börjar med att hennes man får Nobels litteraturpris. Berättelsen utspelar sig till stor del i Stockholm dit paret flyger med deras vuxna son för att ta emot priset och bli firade. Här har vi en berättelse hur en fru mer och mer ifrågasätter sin narcissistiska man och hennes egen roll i det hela. Något av de mest välspelade draman jag upplevt. Glenn Close är briljant på att uttrycka många känslor på en gång.

The spy who dumped me (2018)
Till skillnad från de två tidigare så har vi en typisk slökollarfilm här. Perfekt att titta på när du äter mackor på kvällen och Paradise Hotel inte har börjat ännu. Eller när du som i mitt fall har varit på bröllop dagen tidigare och behöver titta på något utan att tänka. Med Mila Kunis och Kate McKinnon i huvudrollerna får vi vara med om en ganska bisarr historia där två bästa vänner reser runt i europa för att göra Audreys (Mila Kunis) expojkvän som blev mördad på hennes köksgolv en tjänst. De ska frakta en statyett till Vienna och där fortsätter det. Olika spioner som skjuter på varandra lite här och där. Det som är roligt i den här filmen är huvudrollernas knäppa vänskap som i vissa stunder är himla underhållande. Kanske inte årets bästa film precis men funkar när du behöver sällskap.  

Hej från Ingå. Senast jag och Niki var här tillsammans sa vi ”ja” till varandra. Lite sjukt ändå att vi inte har varit här sen dess. Men så fint det kändes att komma tillbaka, parkera bilen och låsa upp dörren till världens bästa hus. Ah, älskar verkligen att vara här. Egentligen skulle det bara ha varit jag och Milla, men eftersom Niki var hemma och sjuk övertalade jag den febriga nissen att följa med. Här är det ändå ganska skönt att vara sjuk. Man behöver inte ens gå ut med hunden. Man behöver bara öppna dörren och låta Milla promenera sig själv. Smidigt.