Att vara gift

Idag har jag varit Lina med ett efternamn jag kan uttala i en hel vecka. Ett efternamn jag hoppas få ha resten av mitt liv. Kul att man som svensk med ett finsk efternamn gifter sig med en finlandssvensk halvtysk kille och får ett svenskklingande efternamn. Lite humor i det.

Ja, men hur känns det här då? Jo, det känns fantastiskt. Jag är så lycklig hela tiden, för att allting blev så bra. Vårt lilla bröllop med våra 28 gäster blev en kanonfest och jag känner mig lugn på ett sätt jag inte känt på länge. Jag förstår att jag har stormar på jobbet att ta tag i på måndag men det känns som om jag löser det. Vi löser det. Tillsammans. Inte för att vi inte skulle ha gjort det innan vi gifte oss utan mer bara att jag känner att jag har koll på livet. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad vi vill. Känns ändå som huvudsaken.

Fotograf: Emilia Nyberg

Som svensk vill jag även uppmuntra er andra svenska medborgare att göra er medborgerliga plikt att rösta imorgon. Jag har redan röstat, jag röstade rött. För min del spelar det dock inte så stor roll vad ni röstar på så länge ni röstar rätt. Det vid säga på ett parti som ser människans värde oavsett ras, kön eller läggning. Nu vet ni det.