Well hello! Spenderade elva timmar på kontoret med företagets management för årsmöte vilket tog ganska hårt på energin. Var hemma vid tiotiden på kvällen och mös lite över att vandra in i vår Kallioanska lägenhet. Den är så fin! Den här regeln med att man måste bo två år innan man får sälja känns så avlägsen. Vill bo här flera år till. Den dagen vi säljer är förmodlogen för att vi antingen har Donalds eller bara vill ha en balkong.

Mina monstreror har för övrigt flippat. De är stora som huuus. Helt galet, vad ska jag göra? Plantera om dem?

Lovar att återkomma med bilder på djungeln men har glömt kortläsaren i Ingå.

Det har gått några veckor nu sedan Donald sa tack och hej. Första veckan efteråt var ganska brutal. Var så deppig att jag inte kände igen mig själv överhuvudet taget. Vem är den här nedstämda människan med mörka tankar? Vem är du? Varför känns allting så fel? Sen blev det enklare och enklare för varje dag som gick. Min hjärna har en förmåga att gå vidare och det är jag tacksam för.

Men vissa saker kommer jag på mig själv med. Jag besöker inte bloggar längre där personen i fråga är gravid (förutom Jonskis, men det är en annan sak). Jag kommer på mig själv med att titta åt ett annat håll när jag cyklar förbi barnbutiker eller kommer i närheten av barnklädesavdelningar när jag går på stan. Jag slutar andas när bugaboo gör reklam om barnvagnar i min instagram-feed. Eller när någon av gravidapparna jag hade plötsligt öppnar sig i telefonen. Jag märker hur jag tittar lite åt ett annat håll när jag möter människor med spädbarn. Hur jag då sväljer och försöker få hjärnan att fokusera på något roligt istället. Hur jag försöker rädda mitt huvud från att behöva hantera känslan av misslyckande.

Den här veckan berättade en nära person till mig att hon var gravid. Jag blev så glad, och endast glad. Kände mig så lättad över min reaktion. Jag hade inte velat bli ledsen av andras glädje. Är genuint glad för hennes skull.

Men ja, det har gått några veckor veckor sedan Donald sa tack och hej och jag tror faktiskt att jag börjar va okej.

Jag blev med Instagram 11.5.2011. Jag kommer ihåg dagen eftersom det var min kompis Annika som berättade om appen i Koffparken, hon beskrev den som ett ställe med ”coola filter”. Laddade hem appen direkt och dagen efter satte jag ut min första bild. En bild på mig och Milla, såklart. Har nu printscreenat delar av mina första två år på Instagram. Det har hänt en del med den appen och hur man lägger upp bilder sen dess. Hehe. Vill man förresten följa mig på Instagram så heter jag lineriets. Följ på bara.

Kommer ihåg att en av mina bästa vänner inte fattade grejen med instagram och trodde att det bara var en form av redigeringsapp. Vi fick lite snällt säga till henne när filterfina nakenbilder började dyka upp i flödet. Oj vilken panik hon fick stackarn när insikten om att bilderna syntes för alla som följde henne.

Vi kan ju börja med att konstatera att min första bild inte var någon större succé. Den fick en like, en like av mig själv. Vem likear sina egna bilder? vem? Jo, tydligen jag, 2011.

Här slängde jag ut en bild på min syster och Milla. En klassiker i lite dålig upplösning. Men kolla, två hela likes varav ingen kommer ifrån mig själv. Progress.

2011 var året jag började min festivalkarriär. Började som PR-assistent på Hultsfredsfestivalen och avslutade sommaren som artist-host på Flow. Här med Iron and Wine. Än idag ett favoritband.

Titta vad små jag och Ylva var? Här är vi på en kräftskiva i Ingå som jag trotsade min pappa och körde ut till med vår lilla Mix Buster. Tänk att nästa år har jag och Y känt varandra i tio hela år. Måste såklart firas. Ja, okej den här bilden fick ingen like. Inte ens av mig själv.

Här gick jag på Ylvas och Jennas maskeradparty utklädd till osthyvel. Märkte när jag kom innanför dörren att alla andra hade mer ”normala utklädningskläder” och att jag var den enda som var lite….weird. Inga likes här heller. Men verkade inte som om jag brydde mig om det. Jag körde på ändå.

Det blev tydligen 2012 och jag var värdinna på Kristina från Duvemålas premiärer. Hade ansvar över att ta hand om B&B och mingla och presentera dem för alla Finlands tre levande presidenter. Mitt jobb gick även ut på att lägga mig i och lyfta upp stämningen om det hela kändes lite tryckt. Men kolla, 2012 fick jag ändå två likes. Fint ju.

Två av mina bästa vänner i röda klänningar gav noll likes. Vad är det för fel på folk? Får känslan att det här var en kräftis.

Jobbade från och med hösten 2011 för Min Morgon. Ändå en likehit på den tiden? Herreguuuuuuud 18 likes och då ser jag inte klok ut. Inte klok ut! Vad händer? Kommer ihåg att det här var en liveintervju där intervjuoffret backade samtidigt som jag följde efter och att min producent bara asgaravde i öronsnäckan hela tiden. Hörde ingenting. usch ja. Ångest.

Misstänker att jag bara ville poängtera med den här bilden att jag hänger med Eva Kela. Well två likes.

Ja inte var Sampo heller någon likeraket. Jag försökte i alla fall.

Kolla vad vi var guuuuuuuulliga 2012. Sååå gulliga att till och med Jonski gillade sig själv och sen Malin då, ja Malin som gillar allt. Tack Malin och Jonski.

Regattan kom med liten klänning och tre likes.

Hur kunde den här ljuvliga lilla bilden på blonda lilla Jonski få noll likes? Va? Btw, saknar den där lägenheter de bodde i då. Den var som en blandning mellan lyxvåning och fjällstuga. Hur bra kombo?

Ja????? Vem????

Min etta på 21 kvadrat som jag bodde i fyra år. Herregud. FYRA år. Men mys ju. Fick flytta ut efter att Niki flyttade in. Så kul var inte real life tetris.

Skäms fortfarande. Usch.

Miwwa var i alla fall en like-raket. SÅÅÅÅ SÖÖÖÖT.

Titta jag och Sonja K. Kommer ihåg att jag kände mig lite småtjock i den här outfiten. Herregud jag var ju smal som bara den? Galet det där.

Titta! Milla var officedog redan då!

Nyår 2012 slutade med Värnamo och en bild där vi skulle se så ledsna ut som möjligt.

Nåja. Det var härligheter från min insta 2011-2012. Återkommer med 2013-2014. Då blir jag liiiiiiite liiiite mer pop. Lovar.